saken, endäst vilja, att företaga terörde arbete, hols vid öfverläggningen i ämnet för Utskottet varit at: tillgå Högsta Domstolens protokoll för den 48 Mar: 4841, deruti finnes intaget ett af Herrar justitieråder Bredberg, Engelhart, Backman och Nordenstolpe efter granskning af Rikets Ständers vid då pågåendc riksmöte fattade beslut, angående indragning af Kämners-, Lagmansoch Riddare-syne-rätter, uppgjord förslag till kontra-proposition i ämnet, hvilken dessc Högsta Domstolens ledamöter i underdånighet tillstyrkt Kongl. Maj:t att till Rikets Ständer aflåta och hvilket förslag inom några få rader innefattar, bland annat, just ett sådant, åtminstone enligt min äsigt tilifyllestgörande, stadgande, som Utskottet för sin del ansett vara så svårt att åstadkomma. I öfverensstämmelse med berörde förslag till kontraproposition har friherre Stjernstedt äfven uppsatt och såsom sin särskilda mening vidfogat ett förslag, icke blott till författning, hvarigenom ifrågavarande domstolar förklarades böra inom bestämd tid upphöra, utan äfven till alla de förändringar i allmänna lagens åtskilliga rum, dem utfärdandet af en sådan förklaring gjorde nödiga. — EE Mundtligt anförande, vid det s. k. finansbetänkandets föredragande på Riddarlwuset, af Ir Gripenstedt, J. A. ! kall realisationen upprät hållas? — hvilka åtgärder fordras för dess bestånd? — hvad fordra klokhet och rättvisa mot våra näringar i detta afseende? Under dessa synpunkter skall jag taga mig friheten att inför Ridd. och Adeln helt kort betrakta det förevarande ämnet, och i sammanhang dermed framställa några få reflexioner; på förhand utbedjande mig husets. öfverseende om de icke äga nog värde för att efter så utförliga afhandlingar som föregått, och vid denna sena timma rättfärdiga mitt anspråk på nägra ögonblicks uppmärksamhet. Första frågan var: Skall realisationen upprätthållas? Jag tycker mig här höra ett temmeligen enstämmigt svar, att derom är alis icke frågan. Jo, mina herrar! just derom är frågan. På denna punkt sammanlöpa ändock slutligen allas tankar, vare sig som farhigor eller som förhoppningar och en nykatastrof i värt penningeväsende står kanske närmare för handen än man villtro, antingen såsom en tvängsåtgärd, ifall man utan återvändo fortgår på den falska bana, der man hittills gått, och der man ännu vandrar c!ier också (hvad som vore ännu sämre) såsom cen följd af formliga beslut, dem åtskilliga mäktiga intressen redan söka att mer eller mindre direkt utverka eller förbereda. Jag säger detta rent ut, ty det är min innersta öfvertygelse, stödd på hvad jag hört och förnummit, att på djupet och pä botten af den stora financiella rörelsen inom opinionen i landet, ligger ingenting mindre än en önskan att realisationen målte sprängas. Annu har man väl icke, annat än umdantagsvis, utsagt detta i bestämda ord, utan blott preludierat deråt, och känt sig före med några generella förklaringar, att en mera än 400-årig erfarenhet borde lära oss omöjligheten af realisationens upprätthållande, och att silfret ofelbart alltid skall gå ur landet intill dess man vidtager det enda verksanirsa och radikala korrektivet som finnes neml. förbud mot dess utvexling. Så talar man, och en patriotisk omsorg för bevarandet af rikets metalliska valuta får gälla som motivet till den önskade åtgärden, ren der. bakom ligger likväl en annan, ganska enkel ech lätt insedd beräkning. Denna är, att i samma män som myntet, genom en rubbning i realisationew, skulle försämras, i samma mån skulle också skattebidragen derigenom nedsättas. Kalkylen är riktig, och slutsatsen ligger så närhändt, att den kan fattas af en hvar. Härmed förenar sig också ett annat, stort-insresse, som olyckligtvis hotar att snart nog blifva nästan Jika så allmänt som de skattskyldigas — jag menar de gäldbundnas. Den som har skulder att betala, han tänker: Hvad gör det mig om myntvärdet faller? jag liqviderar så mycket lättare. Detta kan redan tyckas vara strängt, fastän blott ytträdt i altmänhet, och ännu mindre kan min mening vara, att pästå det hvarje skattskyldig eller skuldsatt resomnerar så egoistiskt, men det är min bestämda öfvertygeise att dessa tankar slagit djupare rötter än man förmodar. Hvad skall man dessutom tro, när man hör uppiysta män, som efter de mörkaste målningar af nuvärande förhållanden, konkludera derbän att mån bedragit oss på realisationen? (jag hörde dotta sednast yttras på konferensen i går under mycket bifall). Nej! man har icke bedragit oss på realisationen, utan tvertom, man har derigenom afbrutit ett fortsatt bedrägeri. — Detta hal man gjort, mina herrar! ty bedrägeri var det när der enskilde utan sitt förvållande och utan att kunn: skydda sin rätt plundrades på en lagligen ärfd elle genom arbete samlad egendom, som bortsmälte i han: händer. — Bedrägeri Var det när man med ett stän digt förminskadt mått mätte ut betingade vilkor vare sig mellan enskilda, eller vid statens godtgörelst för samvetsgrannt uppfyllda förbindelser. Den lag stiftning som tillåter och legaliserar dylikt, det handlar efter mitt begrepp oärligt, och illa värda sig det folk om sin national-ära som ej lägg redlighet och tro och heder såsom orubblig grun y för sin lagstiftning. Vill man deremot öottar Ne man att aftal, lagar och löften skola hållas i helg med ett ord, vill man att realisationen skall upp sal estessssissinnknssn