sa Dor aechn Imea du YvYdalSsannct, Uutal all DIOLL-
ställa sin värdighet, motivera sina åsigter och in-
leda en offentlig debatt och diskussion öfver sa-
ken, för att verka på öfvertygelsen, i fall tiden så
tillåter. Annars får den försvara sig efteråt, så
godt det låter göra sig. Men alltid och bestän-
digt måste man gripa till skäl och rationella va-
pen, om möjligt. Ty ingenting bör en regering
dölja med så mycken omtänksamhet, som att den
är eller kan vara stark, utan tillhjelp och med-
verkan af folket. Ett sådant högmod går alltid
till sitt förfall, och förödmjukelsen blir i sinom
tid större, än den inbillade triumfen. Hvar och
en bildad och kultiverad nation vill väl tänka och
handla offentligt genom sin regering. Men icke
afsäger den sig derföre tankens herrliga rätt, utan
förbehåller sig att få pröfva och råda, gilla och
förkasta efter de grunder, som den finner mest
antagliga och giltiga.
Den andliga vexelverkan emellan styrelsen och
folket, är den stora häfstången, på hvilken tyng-
den af hela framtiden hvilar. Det är derföre
regeringen, som lagstiftande makt, delar sina at-
tributioner med folket. Folkets ombud och sty-
relsen utgöra tillsammans lagstiftningens elemen-
ter, hvars enhet återigen regeringen sjelf är, der-
igenom att den sanktionerar de gemensamma be-
sluten och sjelf ombesörjer deras verkställighet.
Men hade folket endast såsom lagstiftare del i
statens lif och verksamhet; så vore det mer eller
mindre öfverlemnadt åt högsta maktens diskre-
tion i verkligheten. Kontröller kunna väl finnas
och gränserna för regeringens makt och infly-
telse temligen noga vara bestämda; men hvem
förvissar folket om, att styrelsen rörer sig inom
dem med nit och omsorg, kraft och aktning för
enskild och allmän rätt och det gemensamma bä-
sta? Nationen måste derföre ha ett beständigt
öga på sin regering; följa den, när den vakar,
och uppväcka den, när den slumrar; ty samhäl-
lets lif får icke ett ögonblick försjunka i dvala.
Det är åt den tänkande och bildade kraften bland
folket, staten egentligen uppdragit detta vigtiga
värf. Det måste vara frivilligt; ty dess lyckade
framgång beror på en ointresserad tillgifvenhet
för fåderneslandet. Men här uppträda de privata
i samhället på en. höjd, som är i niveau med
styrelsen sjelf på dess eleverade ståndpunkt. Dock
är det blott i andligt afseende de båda parterna
mäta sina krafter. Regeringen är samma makt
som förr i verkligheten; den har lagarna och al-
las gemensamma väl liksom förut i sin vård ; men
den visar blott en skyldig aktning för förnuftets
rättigheter, då den framträder liksom med blot-
tadt bufvud för dess högsta domstol, för att e-
mottaga stadfästelsebrefvet på sina ädla handlin-
gar eller höra dess förkastelsedom öfver alla de
mått och steg, den icke kan försvara.
Tryckfriheten och yttranderätten, med sansning
begagnade, äro den andra stora offentliga makten,
som ger åt staten sin noggrannaste bestämning
och en behöflig fyllnad åt de konturer, som för-
fattningen uppdragit till ledning och begränsning
af regeringens verksamhet. Det politiska skrift-
ställeriets yrke är derföre, såsom opposition be-
traktadt, ett af samfundets svåraste, men ärori-
kaste kall. Under statens uppsigt och inom-. en
blott i allmänhet bestämnd sfer för mitt juridiska
handlingssätt uppstår jag såsom en slags målsman
för alla mina medborgare. Jag liksom svär på
sanningens och moralitetens evangelium, att jag
skall föra deras talan och icke bära afvog sköld
emot fäderneslandet. Regeringens rätt skall jag
högakta, folkets skall jag försvara, och det med
fara för min egen framtid och lycka, om det gäl-
Yer det sannas och godas högsta intressen. I-en
fredlig tid är risken icke stor; men i kritiska
och vådliga ögonblick, då passionerna kunna hän-
föra äfven den ädlaste och bästa till ett litet steg
utom moderationens och det tillåtnas föreskrifna
gränser, faller maktens Herkulesklubba lät ned
och träffar den svage, som står i vägen för sty-
relsens triumfer öfver friheten och dess renare
syften, Men om en sådan makt arbetar i sam-
hället oupphörligt och verksamt, för att för fol-
ket uppdaga styrelsens karakter och visa den vä-
gen till det mål, dit statens förmodade fördelar
syfta, är det då rätt, att regeringen öfverlemnar
sig åt dess godtycke och låter den ensam be-
mäktiga sig. nationens alla sympathier, äfven
om den vore ensidig, egoistisk och vilseförande
för det allmänna omdömet? En obestridd makt
missbrukas vanligen förr eller sednare; det ligger
beklagligen i vår svagare natur. Endast genom en
öppen och manlig strid och brytning upprätthållas
krafternas jemnwvgit och lifvets friskhet i samhället.
Regeringen är en stor auktoritet, men folket är
en icke mindre; de utgöra tillsammans ett helt,
men icke ett mekaniskt konstverk, som rörer sig
efter lägre! naturlagar och genm beräknade pendel-
slag utvisar tidens alla skiften. Det är ett förnuft
som skall råda öfver ett annat förnuft och er
fri vilja till ömsesidigt gagn och till vinnande a
frid och harmoni i alla gemensamma yttringar
Derföre bör, styrelsen tala med styrka och kraft
hvarje ögonblick, för att lugna passionerna och
verka på öfvertygelsen, för att väcka välvilja och
tillit till dess goda föresatser, och undanröja hvar-
je missförstånd af dess afsigter, för att leda der
allmänna opinionen i alla brydsamwa förhållan-
den och tillvägabringa öfverensstämmelse och
samdrägt i alla vigtigare värf, och liksom ge en
behöflig näring åt den Iffligare verksamhet, som
sträfvar i alla riktningar att förverkliga statens
högsta ändamål. Det är icke nog att. handla ef.
ter högre och renare bevekelsegrunder, jag må-