sa Dor aechn Imea du YvYdalSsannct, Uutal all DIOLLställa sin värdighet, motivera sina åsigter och inleda en offentlig debatt och diskussion öfver saken, för att verka på öfvertygelsen, i fall tiden så tillåter. Annars får den försvara sig efteråt, så godt det låter göra sig. Men alltid och beständigt måste man gripa till skäl och rationella vapen, om möjligt. Ty ingenting bör en regering dölja med så mycken omtänksamhet, som att den är eller kan vara stark, utan tillhjelp och medverkan af folket. Ett sådant högmod går alltid till sitt förfall, och förödmjukelsen blir i sinom tid större, än den inbillade triumfen. Hvar och en bildad och kultiverad nation vill väl tänka och handla offentligt genom sin regering. Men icke afsäger den sig derföre tankens herrliga rätt, utan förbehåller sig att få pröfva och råda, gilla och förkasta efter de grunder, som den finner mest antagliga och giltiga. Den andliga vexelverkan emellan styrelsen och folket, är den stora häfstången, på hvilken tyngden af hela framtiden hvilar. Det är derföre regeringen, som lagstiftande makt, delar sina attributioner med folket. Folkets ombud och styrelsen utgöra tillsammans lagstiftningens elementer, hvars enhet återigen regeringen sjelf är, derigenom att den sanktionerar de gemensamma besluten och sjelf ombesörjer deras verkställighet. Men hade folket endast såsom lagstiftare del i statens lif och verksamhet; så vore det mer eller mindre öfverlemnadt åt högsta maktens diskretion i verkligheten. Kontröller kunna väl finnas och gränserna för regeringens makt och inflytelse temligen noga vara bestämda; men hvem förvissar folket om, att styrelsen rörer sig inom dem med nit och omsorg, kraft och aktning för enskild och allmän rätt och det gemensamma bästa? Nationen måste derföre ha ett beständigt öga på sin regering; följa den, när den vakar, och uppväcka den, när den slumrar; ty samhällets lif får icke ett ögonblick försjunka i dvala. Det är åt den tänkande och bildade kraften bland folket, staten egentligen uppdragit detta vigtiga värf. Det måste vara frivilligt; ty dess lyckade framgång beror på en ointresserad tillgifvenhet för fåderneslandet. Men här uppträda de privata i samhället på en. höjd, som är i niveau med styrelsen sjelf på dess eleverade ståndpunkt. Dock är det blott i andligt afseende de båda parterna mäta sina krafter. Regeringen är samma makt som förr i verkligheten; den har lagarna och allas gemensamma väl liksom förut i sin vård ; men den visar blott en skyldig aktning för förnuftets rättigheter, då den framträder liksom med blottadt bufvud för dess högsta domstol, för att emottaga stadfästelsebrefvet på sina ädla handlingar eller höra dess förkastelsedom öfver alla de mått och steg, den icke kan försvara. Tryckfriheten och yttranderätten, med sansning begagnade, äro den andra stora offentliga makten, som ger åt staten sin noggrannaste bestämning och en behöflig fyllnad åt de konturer, som författningen uppdragit till ledning och begränsning af regeringens verksamhet. Det politiska skriftställeriets yrke är derföre, såsom opposition betraktadt, ett af samfundets svåraste, men ärorikaste kall. Under statens uppsigt och inom-. en blott i allmänhet bestämnd sfer för mitt juridiska handlingssätt uppstår jag såsom en slags målsman för alla mina medborgare. Jag liksom svär på sanningens och moralitetens evangelium, att jag skall föra deras talan och icke bära afvog sköld emot fäderneslandet. Regeringens rätt skall jag högakta, folkets skall jag försvara, och det med fara för min egen framtid och lycka, om det gälYer det sannas och godas högsta intressen. I-en fredlig tid är risken icke stor; men i kritiska och vådliga ögonblick, då passionerna kunna hänföra äfven den ädlaste och bästa till ett litet steg utom moderationens och det tillåtnas föreskrifna gränser, faller maktens Herkulesklubba lät ned och träffar den svage, som står i vägen för styrelsens triumfer öfver friheten och dess renare syften, Men om en sådan makt arbetar i samhället oupphörligt och verksamt, för att för folket uppdaga styrelsens karakter och visa den vägen till det mål, dit statens förmodade fördelar syfta, är det då rätt, att regeringen öfverlemnar sig åt dess godtycke och låter den ensam bemäktiga sig. nationens alla sympathier, äfven om den vore ensidig, egoistisk och vilseförande för det allmänna omdömet? En obestridd makt missbrukas vanligen förr eller sednare; det ligger beklagligen i vår svagare natur. Endast genom en öppen och manlig strid och brytning upprätthållas krafternas jemnwvgit och lifvets friskhet i samhället. Regeringen är en stor auktoritet, men folket är en icke mindre; de utgöra tillsammans ett helt, men icke ett mekaniskt konstverk, som rörer sig efter lägre! naturlagar och genm beräknade pendelslag utvisar tidens alla skiften. Det är ett förnuft som skall råda öfver ett annat förnuft och er fri vilja till ömsesidigt gagn och till vinnande a frid och harmoni i alla gemensamma yttringar Derföre bör, styrelsen tala med styrka och kraft hvarje ögonblick, för att lugna passionerna och verka på öfvertygelsen, för att väcka välvilja och tillit till dess goda föresatser, och undanröja hvarje missförstånd af dess afsigter, för att leda der allmänna opinionen i alla brydsamwa förhållanden och tillvägabringa öfverensstämmelse och samdrägt i alla vigtigare värf, och liksom ge en behöflig näring åt den Iffligare verksamhet, som sträfvar i alla riktningar att förverkliga statens högsta ändamål. Det är icke nog att. handla ef. ter högre och renare bevekelsegrunder, jag må