förslag tillstatsförfattningens omstörtning står i när-
maste samband dermed! Ty antager man det hafva
varit KonstitutionsUtskottets pligt att med tystnad
förbigå samt gilla och godkänna de talrika fall, der
Regeringen blifvit förd i strid med konungens råd-
gilvares åsigter, så uppkommer oeftergifligen den
slutsats, att desse rådgifvare i allmänhet hafva varit
öfverflödiga! I sådan händelse eller med en dylik
förutsättning måste man för konseqvensens skull
med lika mycken befogenhet yrka, det Konstitutions-
Utskottet, som det åligger att sjelfmant afgifva för-
slag till de af omständigheterne påkallade grund-
lagsförändringar, bort hos Rikets Ständer föreslå in-
dragning af statsråds-embetena och vidtagande i
öfrigt af alla för det absoluta regeringssättets åter-
tagande erforderliga förfoganden.
För dem, som i nyssnämnde syftning önska en
omhvälfning af Sveriges statsskick, måste alla der-
emot stridande bemödanden vara förhatlige. För
dem åter, som tro att landets väl fordrar undanröd-
jande af alla försök till. rubbning af dess gällande
konstitutionella statsförfattning, visar sig frågan helt
annorlunda. För desse sednare, till hvilka jag utan
öfverdrift vågar räkna hela nationens kärna, skall
ett på statsråds-protokollens granskning grundadt
oväldigt omdöme om den förflutna regeringsperioden
säkerligen finnas vara här lika mycket på sin plats,
som värderikt både för den historiska forskningen
och för våra statsförhållanden i allmänhet! Och
detta omdöme kan icke blifva annat, än att den nu
granskade riksstyrelsen varit till sitt grunddrag al-
lena regerande — till sitt system stationärt och till
sin anda — illiberal! Pet inses lätt, att det goda,
som under sådane omständigheter kunnat för det
allmänna vinnas, mindre är att tillräkna denna sty-
relses förtjenst, än la force des choses,, eller att
jag så må säga, sakernes egna inneboende tvång!
Detta yttrande kan vara hårdt, — det medgifves
gerna, — men. en Konstitutions-Utskottets ledamot
har icke lof att vara panågyrist. Det åligger honom
att utan menniskofruktan hägna och vårda sanningen
och att om styrelsen icke yttra annat, än hvad han,
på sin riksdagsmannatro, kan försvara.
Detta ämne är rikt på anledningar till betraktelser,
men, mine Herrar, jag har redan länge upptagit
Eder tid, och anser mig icke nu på den sena afto-
nen ytterligare böra pröfva Edert tålamod. Dock
torde tillåtas mig att tillägga några ord om den ade-
liga och presterliga sidan i nuvarande Konstitutions-
Utskott. Den utgöres af hederlige, välmenande och
Stånds-väsendet innerligt tillgifne män, hvilka jag är
skyldig all aktning! Måhända ligger just i denna
de främsta Riksståndens formation af Konstitutions-
Utskottet den bittraste kritik på det förra regerings-
systemet, ty hvad annan slutsats kan deraf dragas,
än att de båda nyssnämnda privilegierade Riksstån-
den funnit sig så väl af detta system, att de nu
framkallat sine af korporations-intressen mest lifva-
de män, för att under den nya styrelsen bereda dessa
intressen en fortsättning af samma frikostiga näring,
som de under den förra åtnjutit. Beklagligtvis till-
hör det ständsandans natur, att icke förmå fatta
hyad med allmän sak förstås och följaktligen att af
statsförfaitningen icke i det hufvudsakliga fordra mer
än hägnad och vård om egna kastintressen, Alla
högre fördragsgrundsatser, — vore de än framställde
af de ypperste lärare i statsrätten — äro för stånds-
andan främmande. Den ser i framställningen deraf
endast en på djupet liggande demagogisk plan. Dit
räknar den ock alla mot regeringssystemet rigtade
erinringar, som hafva ett högre mäl än den krassa
egoismens. Vid det störtade representationsförslagets
fall, yttrade en ledamot af Presteständet: Sveriges
adel och Sveriges presterskap hafva nu gemensamt
räddat fäåderneslandet. Jag vänder om detta ytt-
rande och säger: Sveriges Adel och Sveriges Pre-
sterskap hafva genom deras vid detta riksmöte för-
nyade, på ståndsprivilegiernes orubbliga bibehållande
och på folkets återgång till dessas barndomsdagar
syftande förbund, mer än någonsin väpnat cmot sig
det allmänna tänkesättet!
Borgareståndets ledamöter i Konstitutions-Utskot-
tet ha:va, efter deras mått af insigter, samvetsgrannt
sökt uppfylla sine åligganden. De hafva fördenskull,
efter noga öfvervägande af förekomne skäl, varit del-
aktige i flere hos Utsk. gillade anmärkningar, menäf-
ven bidragit till underkännande af flera till Utskottet
remitterade anmärkningsanledningar. De hafva ansett
och äfven till Utskottets protokoll förklarat, att en
och hvar bland Utskottets ledamöter borde på sin
plats inom Utskottet känna sig så mycket upphöjd
öfver sin ställning i hvardagslifyet, att harm och för-
trytelse icke kunde få inverka på de omdömen Ut-
skottet hade att afgifra, och de hafva jemväl till pro-
tokollet yttrat, att hvilka meningsstrider än söndra-
de Utskottet, borde dock alltid ihågkommas, att Ut-
skottet hade ett kollektift anseende att i det all-
männa upprätthålla. Jag hade ernat hos högtärade
ståndet producera några af mine hos Utskottet af-
gifne yttranden, men då nu tiden icke medgifver de-
ras fr .mläggande, inskränker jag mig endast till upp-
repavde af hvad jag i den så mycket omtröstade frå-
gan om Utskottets behörighet, att fästa uppmärksam-
het vid de emot statsrådets enhälliga afstyrkande,
fattade regeringsbeslut bland annat anfört, nemligen:
Sanningen i och för sig sjelf kan aldrig vara ett
pklander. I kraft af sjelfva sitt väsen är den ren
poch fläckfri. Måtte derföre icke Utskottet låta leda
sig ända derhän, att vilja muta historien, och erinra
ig att det finnes vissa samhällsvigtiga, framtids-
uppiysande historiska drag, hvilka, undangömda för
forskaren, endast genom Utskottet kunna komma till
vallmänhetens kännedomp.
Hr de Mare: Man har vid början med föredrag-
ningen af detta ärende önskat, att detsamma måtte
genomgås med möjligaste största korthet. För min
del har jag destomindre behof af vidlyftighet i detta
ämne, som jag redan på förmiddagen afgifvit derpå
syftande yttrande och ett annat skäl härtill förefin-
nes deri, att en föregående talare, ehuru, på intres-
sant sätt, — jag medgi:ver det gerna, — temligen ömt
tagit tisen härtill i anspråk. Imedlertid vill jag nu
til! er början erinra ett förstå punkten i detta me-