orenade SIg INCG kUlLDCES OM AlCcETCIHAISS. (Forts. följer.) STO CK HO IL NM. HVAD EGER SVENSKA NATIONEN ATT HOPPAS AF ÅRET 41845? (Se JE 53.) Uti hvilket land som helst, men i synnerhet er, hvarest, såsom hos oss, tänkesätten öfver nästan la offentliga angelägenheter delat sig i tvenne ufvudsakligen åtskilda och i flera fall alldeles otsatta riktningar, måste den frågan, hvad foltt har att hoppas af sin närmaste framtid, blifrv liktydig med den, hvad parti regeringen vill, n och bör taga uti de vigtigaste ärenderna. Hvad som åter bör förstås med uttrycket att ga sitt parti, det hafve vi redan förklarat i den stföregående artikeln i Lördagsbladet; det beslver visserligen icke beteckna, att regeringen all ansluta sig till det yttersta af hvad någotra al de s. k. partierna yrkar, men väl, att ess steg, när beslut skall fattas, blir så algörane, att ettdera partiet kan sluta sig omkring reeringen och understödja henne, utan att behöfa uppoffra det hufvudsakliga af sina grundsat:r, eller med andra ord, att regeringen icke, uner det äfventyrliga försöket att vilja gå en väg 1idt emellan båda, försöker att taga litet från vardera sidans förslager och lappa ihop det till ågot tredje, hvad som i sjelfva verket icke kan Ufredsställa ens de moderata på någondera sian. Hvad vi nu yttrat kan framför allt tillämpas å representationsfrågan, emedan de ifrån början nångfaldiga olika förslagerna hunnit rangera sig .mkring tvenne motsatta grundmeningar, och det aed en sådan bestämdhet, att det val, den offentige mannen i denna fråga gör emellan dessa oika meningar, mer än nägot annat anses beteckia, antingen han tillhör fortskridandets eller det tationära partiet. Bevis härför behöfva ejvidae anföras, då de mer än tydligt ligga förhanden, :j mindre uti Konstitionsufskottets delning i tvenwe fullkomligt skilda hälfter, än i motsatsen melan Adelns och Presteståndets majoriteter å ena amt nästan hela Borgareoch Bondestånden på ndra sidan. Är man nu öfverens härom, så blir det icke eller svårt att bedöma regeringens ställning i an.eende till denna fråga serskildt. Regeringen har, inder fullkomlig kännedom om huru tänkesätten lerom voro beskaffade inom riksstånden, genom konungens rådgilvares förklaring på Riddarhuset try ckligen tillkännaviivit, alt representationsfråsan icke kan falla, och den har derigenom sjelf tagit det vigtiga initiativet att uttrycka sin mening, att reformen utgör ett nationens behof, som förr eller sednare måste tillfredsställas. Vid sådant, förhållande är det ej troligt, att reg seringen imnat, mer än för en kort tid, under ett overksamt åskådande, låta spänningen fortgå till obesränsad ytterlighet. Det är fastmer alt förmoda, tt regeringen snart nog finner tiden vara inne att taga sitt parti, det vill säga: lägga sin mening i den ena vågskålen, till förekommande dera, att den kly fta, som skiljer de olika meninsarne, icke må allt mer öppna sig till dess den blifver ett oöfverstigligt svalg, som endast kan hafva till påföljd: söndring och fiendtlighet äfven andra hänseenden. Under förutsättning, att äfven regeringen sjelf torde hafva uppfattat sakerna ungefär så, som vi här skildrat dem, kan det icke vara behöfligt att nu för tillfället gå närmare in i letaljerna af något serskildt förslag, emedan, om let afgörande beslutet först är fattadt, att nåsot skall ske, så lärer vägen nog al sig sjelf vara temligen utstakad, och det vore då ett fel emot srannlagenheten att likasom söka påpeka på förhand in i de minsta omständigheter hvad velerbörande sjelfve nog veta thy förutan, emelan ingen hellre än vi skulle se, att Konungen