orenade SIg INCG kUlLDCES OM AlCcETCIHAISS.
(Forts. följer.)
STO CK HO IL NM.
HVAD EGER SVENSKA NATIONEN ATT
HOPPAS AF ÅRET 41845?
(Se JE 53.)
Uti hvilket land som helst, men i synnerhet
er, hvarest, såsom hos oss, tänkesätten öfver nästan
la offentliga angelägenheter delat sig i tvenne
ufvudsakligen åtskilda och i flera fall alldeles
otsatta riktningar, måste den frågan, hvad fol-
tt har att hoppas af sin närmaste framtid, blif-
rv liktydig med den, hvad parti regeringen vill,
n och bör taga uti de vigtigaste ärenderna.
Hvad som åter bör förstås med uttrycket att
ga sitt parti, det hafve vi redan förklarat i den
stföregående artikeln i Lördagsbladet; det be-
slver visserligen icke beteckna, att regeringen
all ansluta sig till det yttersta af hvad något-
ra al de s. k. partierna yrkar, men väl, att
ess steg, när beslut skall fattas, blir så algöran-
e, att ettdera partiet kan sluta sig omkring re-
eringen och understödja henne, utan att behöf-
a uppoffra det hufvudsakliga af sina grundsat-
:r, eller med andra ord, att regeringen icke, un-
er det äfventyrliga försöket att vilja gå en väg
1idt emellan båda, försöker att taga litet från
vardera sidans förslager och lappa ihop det till
ågot tredje, hvad som i sjelfva verket icke kan
Ufredsställa ens de moderata på någondera si-
an.
Hvad vi nu yttrat kan framför allt tillämpas
å representationsfrågan, emedan de ifrån början
nångfaldiga olika förslagerna hunnit rangera sig
.mkring tvenne motsatta grundmeningar, och det
aed en sådan bestämdhet, att det val, den offent-
ige mannen i denna fråga gör emellan dessa o-
ika meningar, mer än nägot annat anses beteck-
ia, antingen han tillhör fortskridandets eller det
tationära partiet. Bevis härför behöfva ejvida-
e anföras, då de mer än tydligt ligga förhanden,
:j mindre uti Konstitionsufskottets delning i tven-
we fullkomligt skilda hälfter, än i motsatsen mel-
an Adelns och Presteståndets majoriteter å ena
amt nästan hela Borgare- och Bondestånden på
ndra sidan.
Är man nu öfverens härom, så blir det icke
eller svårt att bedöma regeringens ställning i an-
.eende till denna fråga serskildt. Regeringen har,
inder fullkomlig kännedom om huru tänkesätten
lerom voro beskaffade inom riksstånden, genom
konungens rådgilvares förklaring på Riddarhuset
try ckligen tillkännaviivit, alt representationsfrå-
san icke kan falla, och den har derigenom sjelf
tagit det vigtiga initiativet att uttrycka sin me-
ning, att reformen utgör ett nationens behof,
som förr eller sednare måste tillfredsställas. Vid
sådant, förhållande är det ej troligt, att reg seringen
imnat, mer än för en kort tid, under ett overk-
samt åskådande, låta spänningen fortgå till obe-
sränsad ytterlighet. Det är fastmer alt förmoda,
tt regeringen snart nog finner tiden vara inne
att taga sitt parti, det vill säga: lägga sin me-
ning i den ena vågskålen, till förekommande der-
a, att den kly fta, som skiljer de olika menin-
sarne, icke må allt mer öppna sig till dess den
blifver ett oöfverstigligt svalg, som endast kan
hafva till påföljd: söndring och fiendtlighet äfven
andra hänseenden.
Under förutsättning, att äfven regeringen sjelf
torde hafva uppfattat sakerna ungefär så, som
vi här skildrat dem, kan det icke vara be-
höfligt att nu för tillfället gå närmare in i
letaljerna af något serskildt förslag, emedan, om
let afgörande beslutet först är fattadt, att nå-
sot skall ske, så lärer vägen nog al sig sjelf vara
temligen utstakad, och det vore då ett fel emot
srannlagenheten att likasom söka påpeka på för-
hand in i de minsta omständigheter hvad ve-
lerbörande sjelfve nog veta thy förutan, eme-
lan ingen hellre än vi skulle se, att Konungen