yrkandet å andra sidan, att regeringen bör taga
sitt parti, skall man lätt finna att dess betydelse
är lika med noll, och hela frasen endast ett full-
komligt ihåligt ljud. Ty man kan väl icke ne-
ka, alt hvad beslut regeringen fattar äfven i den
obetydligaste angelägenhet, hvilka åtgärder den
vidtager, hvilka befallningar den utfärdar, hvilka
lagförändringar den föreslår hos Ständerna, så är
hvarje sådan handling fysiskt omöjlig, utan att
regeringen — likasom hvar och en annan vid
hvarje handling — förut tagit sitt parti i afse-
ende på det serskilda fall, som är i fråga. Detta
allt är så tydligt, att det icke kan behöfva någon
utförligare bevisning, och i denna mening var det
älven utan tvifvel som den vise Solon i Athen
yttrade den satsen, att hvarje medborgare borde
taga sitt parti vid söndringar i republiken.
Har man nu detta engång gilvet i sin allmän-
lighet, och öfvergår till tillämpning sen på de ser-
skilda fallen, så fr amställer sig alltid representa-
tionsfrågan i främsta rummet, och vi skole der-
före i det följande undersöka, dels huruvida den
allmänna ställningen fordrar att Regeringen ta-
ger sitt parti i den frågan serskildt, dels hvad
parti den bör taga, och dels huruvida de s.k.
partierna, hvarmed Post- och Inrikes-tidningen
påtagligen menat förnämligast det liberala partiet,
i detta hänseende är så öfverdrifvet i sina for-
dringar, att Regeringen kan hafva skäl att ställa
sig utom, d. v. s. skilja sig ifrån detsamma och
intaga någon egen ny ståndpunkt, midt emellan
de båda olika meningarne, men som ännu icke
kan påräkna understöd af någondera.
(Forts, e. a. g.)