yrkandet å andra sidan, att regeringen bör taga sitt parti, skall man lätt finna att dess betydelse är lika med noll, och hela frasen endast ett fullkomligt ihåligt ljud. Ty man kan väl icke neka, alt hvad beslut regeringen fattar äfven i den obetydligaste angelägenhet, hvilka åtgärder den vidtager, hvilka befallningar den utfärdar, hvilka lagförändringar den föreslår hos Ständerna, så är hvarje sådan handling fysiskt omöjlig, utan att regeringen — likasom hvar och en annan vid hvarje handling — förut tagit sitt parti i afseende på det serskilda fall, som är i fråga. Detta allt är så tydligt, att det icke kan behöfva någon utförligare bevisning, och i denna mening var det älven utan tvifvel som den vise Solon i Athen yttrade den satsen, att hvarje medborgare borde taga sitt parti vid söndringar i republiken. Har man nu detta engång gilvet i sin allmänlighet, och öfvergår till tillämpning sen på de serskilda fallen, så fr amställer sig alltid representationsfrågan i främsta rummet, och vi skole derföre i det följande undersöka, dels huruvida den allmänna ställningen fordrar att Regeringen tager sitt parti i den frågan serskildt, dels hvad parti den bör taga, och dels huruvida de s.k. partierna, hvarmed Postoch Inrikes-tidningen påtagligen menat förnämligast det liberala partiet, i detta hänseende är så öfverdrifvet i sina fordringar, att Regeringen kan hafva skäl att ställa sig utom, d. v. s. skilja sig ifrån detsamma och intaga någon egen ny ståndpunkt, midt emellan de båda olika meningarne, men som ännu icke kan påräkna understöd af någondera. (Forts, e. a. g.)