PASTORS-ADJUNKTEN. )3
GENREMÅLNING AF ONKEL ADAM.
En kall vinterdag voro gymnasisterne ute på
sinNslplats, snön låg hvit och hårdfrusen på mar-
ken, dem rätta snöbålltiden var förbi, stunden för
kort för att begifva sig ut på sjön och löpa
skridsko; Fredrik och hans vän Nordenstråle hade
således påbjudit bållspel, och man spelade båll.
Der var en stor glädje, isynnerhet då Fredrik
förde sällträetv, bållen fick då alltid ett rapp,
så häftigt, att han som en raket stack uppi
vöjden och nästan försvann för deras blickar;
först efter en lång paus återkom Lan från sin
himmelsfird och uppfångades af någon lycklig,
som då fick sticka någon af kamraterna. Detta
skedde ofta temligen hårdhändt, och mer än en
ykrukav stod och lipadei gymnasiiförstugan elier
hade näsblod af ett dylikt stickp.
De fula rutorne på fattighusets baksida stodo
igenfrusna och tjocka, som bräden, och deras
hvitgröna förg bevisade allrabäst den nyans de
gåfvo åt dagern inuti rummen; men sedan båil-
spelet en stund fortfarit, såg -man här och der
en lilen rund fläck bilda sig på rutan, och ett
och annat nyfiket barnansigte tittade fram genom
andhålet på gymmasisterna, de fria, de lyckliga
gymnasisterna — så tänkte barnen. G
Lindner förde sällträet — det slintade och
pållen flög snedt uppåt; han kom ej tillbaka
mera.
Hvar blef bållen af? frågade Lindner; mer
ingen kunde säga det. Skadan : var. betyd-
lig, det var en virkad båll, med silfvertråd på
och förfärdigad af endast ullgarn och kork, er
lika stor som lätt och elastisk pjes. :
Bålien var borta; den miste sökas, men kloc
kan slog och gossarne skyndade in i gymnasiun
att läsa matematik. :
Tiadner återgick, så snart timman var slut, at
söka sin båll, och nu upptäckte han, att en ruta
långt uppe under takfoten, på. fattighuset, va
utslagen, och något satt instoppadt i. gluggen
Han gick ditupp, emedan han förmodade att bål
len gjort skadan, och nu fick han för första gån
gen se el ndeb innanför den yttre glansen: P
ARE
) Se Aftonbl. M. 1.