En maka, god och öm, han slöt ,
Intill sitt hjerta, och åtnjöt .
Den ljufsta lycka man kan smaka,
Som medborgsman, som far och maka.
Kom så en gäst så kall och blek,
Och från det tjellet han ej vek,
Förrn både barn och maka följde. ?)
Den ensamme sin smärta döljde.
Med bruten kraft och nedstämd själ
Silt embet skötte han likväl,
Och till hans skönsta ära länder:
Han skipte lag med rena händer.
För våld och väld visst sällan fanns
En själ mer främmande än hans.
Han ville råda, men ej tvinga.
Till rätt han ingen höll för ringa.
Den makt, som ej sitt ursprung fått
Från något sannt och rätt och godt,
För honom intet värde cegde,
Och på hans vigtskål intet vägde.
Han bördens glans ej hyllning bar;
Hans sköldebref hans hjerta var,
Och fast han vapnet nedlagt redan, ?)
Var han en ädling äfven sedan.
Han verkade med drift och id,
Och sparde ej sin kraft och tid,
Det var som om han kunnat anal
Den korta rymden för sin bana.
Bland vänner var han lätt och glad,
Men han om ingens vänskap bad,
Dock den som fritt blef honom egnad,
Var honom till dess större fägnad.
I harmoniens milda sköt .
Sin hvilostund han gerna njöt.
Alt skönt och ädelt till sin syftning,
Gaf åt hans hjerta fröjd och lyftning.
Varm vän utaf sin fosterjord
Han var i handling som i ord,
Varm för dess sjeifbestånd och ära,
Och jemnlik frihet var hans lära.
Mång tanke i hans själ upprann,
Som ej sin fulla mognad hann :
Men hvad som klart blef för hans sinne,
Stod outplånligt ock derinne.
Den bleke gästen kom igen,
Och fordrade ett offer än,
Påminnande om skördeanden,
Med lian i den hårda handen,
Vär vän ej räddes för hans blick,
Men lugn och nöjd med honom gick ,
örty han såg vid himlaljuset,
Alt gästen kom från fadershuset.
Och fadren hade han så kär,
Som allt på sina händer bär,
Och skiftar ut båd fröjd och smärta,
- Han var det högsta för hans hjerta.
Ja längre plågodagen var,
Dess mildare han korset har,
Och då han andas kunde föga,
En himmel lyste i hans öga.
Han gladde sig, att dit han gick,
Der han de sina möta fick,
Der alla hewligheter rymdes,
Som för hans svaga blick här skymdes.
I denna känsla lugn och fast
Han ger silt sista ögonkast ,
Och när hans hand till afsked dignar,
Hans hjerta tackar och välsignar.
Farväl du vän förutan flärd!
Du var din tår på grafven värd.
Ej ofta vi din like finne; —
Nu signe Gud ditt stoft, ditt minne!
dd vetad d. 4 Maj 1809, död i Arboga d. 28
18. :
ans maka, Carolina Eleonora Watz), anled d. 15 Juli
43, och sonen, Mathias Adolf, född d. 8 April 41842,
ed d. 23 Febr. 1844.
an anhöll år 4840 hos Kongl. Maj:t att få afsäga sig
elskapet.
otter af afl. Brukspatron Axel Ludvig Watz och dess ef-
1. maka Charlotta Castorin.