JM 64 Storm var en redlig soldat, som der
hemma hade hustru och barn och en treflig stu-
ga utmed landsvägen. Den hederlige Storm hade
varit troheten sjelf och tapper ända till oförvä-
genhet, då frågan var att försvara dethan trodde
vara rätt — och nu låg den redlige kamraten på
tälthalmen och lifvet förrann droppe efter drop-
pe ur hans ådror och, blodet letade sig genom
halmen ned i jorden och försvann utan spårp
men ännu lefde anden inom det bristande ska-
let och ville, innan han skildes härifrån, bedja och
söka tröst i religionens armar.
Presten inträdde i tältet, der den dunkla lam-
pan hängde flämtande på tältstången. Han nalka-
des den sjuke; men Lind satte sig, genombäfvad
af smärta, ned vid tältdörren och betraktade
stum scenen. Presten talade sakta till den dö-
ende, och denne blickade med from tillförsigt
på den talande, liksom på ett högre väsen än
han sjelf.
Der,, sade gamle Lind, och hans öga blixtra-
de af förargelse, der satt presten och gycklade
och talade tröst för min hederlige kamrat, un-
der det hans tanke hängde qvar vid kortlappar-
ine borta hos kapten Spaderhjerta; det förargade
mig in i själen.n i
Presten fullgjorde sin embetspligt mycket knapp-
händigt och gick sin väg, beledsagad vid affär-
den af den döendes fromma förtröstan och Linds
förakt.
Jaså Stormp, yttrade Lind, sedan presten gått.
nu har du fått nattvarden. Gud gif dig frid :
din sista stund! — Det lider med dig, Storm; är
du nöjd att dö?
,Ja, käre Lind, hviskade den döende; men