han icke. Sedan han något återhemtat sig, ka-
stade han en blick på sin egen icke skuldfria lef-
had, och på sin drägt. Uppb sade han derefter
till. sig sjelf: Gör din pligt, efter hans vilja, som
dött för verldens synder! Upp! förlora intet ö-
gonblick. Den arme mannens stunder, fruktar jag,
äro räknade. Han har i mina drag, som äga en
förvånande likhet med den mördades i lifstiden,
trott sig se häns vålnad. Fort alt bringa tröst
och försoning.; Han skyndade åter till Selavonier-
nas Riva. Der var Toderas bokhandel, der Ro-
soglioförsäljaren; men den sjuke Carlos usla bord
var tomt, och han sjelf borta. En gammal qvinna
hade slutat att nedlägga det lumpna kramet i en
korg och gick långsamt bort dermed. Munken
följde henne, haltande, efter. De vandrade öfver
ett halft dussin bryggor. 1 en eländig, mörk och
knappt två fot bred gränd stadnade den gamle
och öppnade en låg, smutsig dörr.
Låt mig få inträda, sade munken till den öf-
verraskade, som ödmjukt helsade. år detta don
Carlos boning?
Till er tjenst, vördige fader.
pHvar finner jag honom ?
Han kom sjuk hem och har lagt sig; han y-
rar i feber.,
)Jag mäste till honom.,
Kom då in. Den arme mannen har visst ej
långt igen.
Hon förde nu den andlige genom en mörk
gång, det nakna eländets försal, och öppnade dör-
ren till ett källarlikt rum med ett söndrigt fön-
ster, under hvilket kanalens stillastående vatten
gaf en vidrig -ånga, — svarta, fuktiga väggar,
och dödskyla rundt omkring. I ett hörn på golf-