han icke. Sedan han något återhemtat sig, kastade han en blick på sin egen icke skuldfria lefhad, och på sin drägt. Uppb sade han derefter till. sig sjelf: Gör din pligt, efter hans vilja, som dött för verldens synder! Upp! förlora intet ögonblick. Den arme mannens stunder, fruktar jag, äro räknade. Han har i mina drag, som äga en förvånande likhet med den mördades i lifstiden, trott sig se häns vålnad. Fort alt bringa tröst och försoning.; Han skyndade åter till Selavoniernas Riva. Der var Toderas bokhandel, der Rosoglioförsäljaren; men den sjuke Carlos usla bord var tomt, och han sjelf borta. En gammal qvinna hade slutat att nedlägga det lumpna kramet i en korg och gick långsamt bort dermed. Munken följde henne, haltande, efter. De vandrade öfver ett halft dussin bryggor. 1 en eländig, mörk och knappt två fot bred gränd stadnade den gamle och öppnade en låg, smutsig dörr. Låt mig få inträda, sade munken till den öfverraskade, som ödmjukt helsade. år detta don Carlos boning? Till er tjenst, vördige fader. pHvar finner jag honom ? Han kom sjuk hem och har lagt sig; han yrar i feber., )Jag mäste till honom., Kom då in. Den arme mannen har visst ej långt igen. Hon förde nu den andlige genom en mörk gång, det nakna eländets försal, och öppnade dörren till ett källarlikt rum med ett söndrigt fönster, under hvilket kanalens stillastående vatten gaf en vidrig -ånga, — svarta, fuktiga väggar, och dödskyla rundt omkring. I ett hörn på golf