19 6. Hvad om embete i 135, 46, 17 och 18 8
sagdt är, gäle ock om tjenst eller annan allmän be-
fattning; ehvad den af förordnande eller medborga-
Fes val beror.
20 S8. I vissa fall straffas brott med påföljder,
utom dem, som nu sagda äro, efter ty derom i lagen
särskildt stadgadt finnes.
21 S. En af de påföjder, som i 20 omtalas.
är, att den dömde ej må i allmänt värf brukas; och
vare den, som till sådam påföljd gjort sig förfallen.
oberättigad att utöfva embete tjenst eler annan all-
män befattning, ett till ailmän befattning välja, så
ock att föra annans talan inför rätta.
22 . År någon utom riket för brott straffad,
ockförty, efter 1 kap. 3 8, från straff här i riket
fri; mä dock förlust af embete, eller: påföljd, sonr i
21 sägs, hononi här ådömas. der brottet efter denna
Jag sådan förlust eller påföljd medförer.
-23 8. År någon genom benådning förskonad från
straff, som medförer förlust af embete. eller påföljd
som i 24 sägs; vare dock ej fri från den förlust
eler påföljd, der ej sådant vid benådningen förkla-
radt är.
3 Kap.
Om försök till brott,
1 8. Har man uppsåtligen börjat verkställa brott,
utan att brottet till fullbordan kommit, efter de be-
stämmeser. som för hvarje fall i lagen gifna äro;
varde gerningsmannen för försök straffad, i den mån
försöket till brottets fullbordan sig närmat, efter ty
i 2 och 3 68 skils. Fj skall dock någon straffas för
försök till brott, som ejilagen belägges med svårare
straff, än fänge!se i sjunde grad.
2 8 Hade gerningsmannen gjort allt hvad ä hans
sida till det åsyftade brottet nödigt var, utan att
dock den fö!jd inträffat som till brottets fullborgan
hörde; då skall han, för fulländadt försök, dömas!
högst till den sträffart, som är närmast lindrigare
än den, hvarmed brottet, der det fullbordadt blifvit,
befagdt är, och om flera straffarter derå satta äro,
högst till den, som efter den svåraste närmast är.
3 S. Ar försöket ej fuländadt, som i 2 sägs;
varde gerningsmannen dömd högst till andra straff-
arfen näst under den, hvarmed brottet, der det full-
bordadt blifvit, belagdt är, och om flera straffarter
derå satta äro, högst till andra straffarten näst un-
der den svåraste.
48. Fj må till svårare straff, än för ofulländadt
försök, dömes, om gerningsmannen af oförständ eller
viltlfare!se nyttjat medel, hvarmed brottet ej verkstäl-
las kunde, etter nyttjat tjenligt medel på sådant sätt
eller under sådana förhållanden, att den verkan, som
äsyftad var, ej kunde inträffa.
36 Är försök till brott gjordt, men ej fullän-
dadt, och har den, som försöket gjorde, af egen fri
vilja, och ej för yttre hinder eller annan tillfällighet.
derifrån afstått; vare han från straff för det försök
fri. Är försöket fulländaidt. och har gerningsmanren
afvärjt följden deraf; oå må han straffas såsom för
of ndadt försök, eiler ock. der omständigheterna
synnerligen mildrande äro. från straff frias.
6 S. Vissa fall af försök, så ock vissa gerningar,
som endsst i förberedelse till brott bestå, straffas ef-
ter ty derom i lagen särskildt stådgadt finnes.
7 8. Är fullbordadt brott belagdt med påföljd.
som i 2 kap. 24 sägs; varde ock den påföljd
ådömd der någon för försök till sådant brott gjort
sig skyldig till fängelse i sjette grad eHer deröfyer.
4 Kap.
2 Om vållande.
4 8. Om brott skett med uppsåt, eter af-.vållande
genom vårdslöshet, oförsigtighet eller förswmmelse,
skall af omständigheterna bedömas.
9 6. De fallyi hvilka vädtande med stra boläg-
gas må, äro i lagen särskildt utsatta; och pröfve
dornstoien, vid tillämpning af det å vållande stad-
gade straff, om och i hvad mån vällandet för-groft
eller ringare anses må.
36. Vållandet anses vara gröft i dessa och dy-
likå fall:
4. Om den, som skadan vätlade; sjelf insåg faran
af sin handling, eller om faran så uppenbar var,
att den af honom lätteligen inses kunde.
9. Om han förut haft erfarenhet af handlingens far-
lighet, eller genom förbud efler annorledes var-
nad var.
3. Om han, under eller etter handlingen, biifvit
sjeif uppmärksam på dess skadliga följd eller an-
norledes derom erinraäd, men underlåtit att den;
så vidt ske kunnat, afvärja
4. Om han, på grund af särskilda kunskaper eller
förhållanden, kuntle med tätthet inse eller afvärja
Handiingens skadliga följd. NH
3. Om han genom särskild pligt, grundad ä hans
förhå lande till den, som skadamw lidit, eller äå em-
bete, tjenst eller frivilligt åtagande, eller för annan
dylik orsak, var till synnerlig sorgfäilighet eiler
uppmärksamhet förbunden.
6. Om någon, som ej är berättigad till utöfning af
viss konst eller visst yrke, likväl, utån inträiradt
nödfall, företager s:g, eller längre, än nöden kräf-
ver, fortsätter sådant, hvartill insigt elier färdig-
het i den konst eiler det yrke fordras.
7. Om den, som är berättigad att utöfva viss konst
eller visst yrke, genom brist på vanlig skicklighet,
färdghet eiler uppmärksamhet, som till dess utöf-
ning fordras, skala orsakar. .
48. I de fall, der lagen för vällande utsätter
flera sfraffarter, må för ringare vilande endast den
lindrigaste ådömas.
5 För händelse, som pröfvas hafva mera af
våda än af vållande timat, skall ej någon till straif
dömas.
3 Kap.
Om delaktighet i brott.
Tvar som bjuder, leger, trugar clier eljest
uppsåtligen förleder annan till brott; dem anstiftare
skall, fer brottet, om det fullbordas, elier för försök,
om verningen detvid stadnar, straffas som vore han