violer rar, ff ME oo oMår os , ON hvarje annan klass i samhållet. Detta är, så vidt vi begripe, en lika ny, som vådlig lära. Det är obestridligt, att armåbefälet är skyldigt Konungen, såsom högste befälbafvare, lydnad i tjensten, oc alldeles samma skyldighet hafva också civile tjenstemän till Konungen, såsom den högste chefen öfver den civila förvaltningen, i allt som hörer till deras tjensteåligganden, det vill säga att Konungen ger der, likasom i militäriskt afseende, sina instruktioner åt de förvaltande verken, och dessa komma sedan att tjena till efterrättelse. Men deremot vore det mycket artigt att genom Statstidningen blifva underrättad. i hvilket fall officerare utom tjensten, d. v. s. såsom medborgare och undersåter stå i något annat förhållande till Regeringen, än hvilken annan klass som helst. Vi känne åtminstone ingenting som ger anledning alt förmoda, det en sådan skillnad finnes, och då det väl ej lärer bessridas att saken är af en utomordentlig vigt, emedan den angår en hel stor medborgareklass ståndpunkt i samhället, skulle Statstidningen otvifvelaktigt göra allmänheten sig förbunden, genom att framdraga de föreskrifter eller ställen i grundlagen, på hvilka nämnde påstående kan stödja sig. 3:0 Statstidningen menar, att det är något helt annat, att såsom riksdagsman tala för och emot hvilket förslag som helst, eller att utom riksdagen ,uppskära budkafle och kringsända den iorten, för att samla dess invånare till rådplägning och afgilvande af adresser. Vi bedje om förlåtelse, att vi ej kunna instämma häruti. Grundlagen gilver sjelfskrifne eller valde riksdagsmän rätt att )ttra sig på riksdagen, med det företrädet att der kunna väcka motioner och öfverlägga till verkliga beslut som omedelbart blifva lag i de fall Reg. formen utsalt; men grundlagen medgifver ock hvarje välfrejdad medborgare rättigheten, att i skrift och tryck yttra sig öfver allt, som kan blifva föremil för mensklig kunskap, med vilkor att skri:sättet står under kontroll af lagarne emot missbruket af denna frihet. Af Statstidningens lära deremot blefyve det en klar följd, att en i tjenst varande officer icke heller borde kunna få utgifva en tidning, i hvilken politiska ämnen afbandlas, emedan älven detta kunde kallas, att den väpnade styrkan, blandade sig i dagens frågor. 4:0 Hvad beträffar den förmenta inkonseqvensen hos tidningarne, att klandra handbrefvet, men deremot loforda hvad de ansett hafva antydt ett ogillande å Konungens sida af vissa representanters sätt att yttra sig på riksdagen, nemligen att desse ej utnämnts till platser, som de ansetts aspirera, så bedje vi Statstidningen benäget observera, att Aftonbladet, hvad de med hr Printzensköld och grefve Gyldenstolpe inträffade händelserna angår, icke allenast sjelf noga undvikit, utt gifva en politisk färg åt dessa tilldragelser, emedan vi hvarken ansett skäl dertill förhanden eller trott oss med en sådan tydning tjena den, hvars ädla tänkesätt vi vörda och älska, utan vi ha till och med bestridt Den Konstitutionelles och några andra tidningars bemödanden, att åsät ta saken en sådan färg, och derigzenom om möjligt göra den förhatlig. Hvad öfrige representanter åter beträffar, som äro af mycket mera inflytelse än de ifrågavarande, så har man visserligen icke hört af, att någon bland herrar departemenschefer låtit utgå hvarken någon egen eller antydt någon Hans Maj:ts önskan till Konungens egna utländska ministrar eller presidenter, för det dessa dagligen predika den mest petrificerade konservatism på Riddarhuset. 5:o anmärkes, att den serskilda frågan, huruvida reformvännernas representationsförslag är det bästa möjliga eller icke, är aldeles främmande för den om den ene eller andre medborgarens rätt att rådpläga; men väl synes det gifvet, att rådplägning måste v.ra det rätta sättet att utröna nationens öfvertygelse; och det är utan tvifvel på denna, och på ett noggrannt öfvervägande af ämnet, som regeringen lika med hvar och en annnan, önskar alt den blifvande representationen må grundas, när man ändå är allmänt öfverens om, att sjelfva frågan icke mera kan fallap. Sedan vi skrifvit ofvanstående, ha vi i Dagligt Allehanda sett en -tydning af saken, som ansenligt modifierar det första intrycket af handbrefvel. Allehanda säger nemligen, att man ingalunda bör deri inlägga den meningen, som skulle brefvet åsyttat, att hindra eller alböja oflicerares deltagande i allmänna debatter öfver offentliga angelägenheter, utan endast, att de icke må ställa sig i spetsen för samlandet af opinionsyttringar. Vi tro alldeles detsamma; men skillnaden är ej oviglig, och det vore derföreicke utan nytta, om Statstidningen ville utlåta sig, huruvida den härutinnan delar Allehandas mening. Slutligen anse vi oss böra serskildt afgilva en förklaring hvårföre Aftonbladet nu upptagit denna fråga i elt par utförligare artiklar. Detta har skett dels derföre, att vi på visst sätt dertill framtvingades af en artikel i Dagbladet, som innehöll flere alltför bakvända och vådliga satser, att man hade kunnat lemna dem utan svar. Men den andra och vigtigare anledningen är, att i den position regeringen befinner sig, om den inser att landet icke kan komma verksamt framåt med det nuvarande representationssätte!t, be öfver den allt det stöd, som möjligen kan erhållas ifrån nationens positift uttryckta opinion, för att i laglig ordning kunna få fr m cen reform genom de nuvarande fyra stånden, och att den derföre, långt ifrån alt förhindra, tvertom hade allt skäl att befrämja sakens diskuterande äfven utom riksdagen, ar oc TR o om ET FR