gch således vid det formella och oväsendtliga.
Ens sådan- förvändhet måste naturligtvis leda till
förvinda följder, ech iag vill derpå gifva exem-
pel. Om nemligen den studerande kan aflägga
sin examen till den sidsta Mars, så får han sam-
ma termin disputera och promoveras och begagna
sina trenne tjenstår i presterlig väg samt följande
termin försvara ett specimen från öfre cathedern.
Men om han icke blir fördig till sin examen
förrän om några dagar :ednare, så får han hvar-
ken examineras före medlet af Juni, eller dispu-
tera förr ön nästkommande termin, eller beräk-
na sina prestmeriter, eller intaga den högre ca-
thedern förriön om trenne år. Är någon rim-
lighet och rättvisa uti allt detta? Jag vet, att
de 2ne sistnämnda oligenbeterna kunna afbjel-
pas genom Konunzens eller kan lerens nåd och
dispens, hvilken säkerligen aldrig förvägras, eme-
dan den alltid af fakulteten måste tillstyrkas. Men
är det väl sköligt, att någon dispens i denna del
skall behöfvas, och Kongl. Majt eller kansleren
med en sådan besväras? Och hvilket exempel
galve vi sjelfve på vir sorgföllighet om lagarnes
vlmakthållande, när vi sålunda tillstyrke excep-
tiener, så snart derom anhålles? Vore det icke
lingt bättre, att vi tillstyrkte upphäfvandet eller
förändrandet af en anordning, som aldrig kan
vidmakthållas, så snart någon af henne generas?
Sådant bör ske med hvarje förordning, genom
hvilken undantaget förnuftigtvis måste bli regel,
och regeln knappt undantag.
;Men det är icke nog, att våra nuvarande pro-
motioner äro onödiga och ledande till orättvisor;
de äro, hvad mera är, äfven skadliga för ungde-
mens studier och kunskaper. Jag vill: ej tala der-
om, att mången studerar ojemnt och makligt,
emedan han tycker sig hafva god tid, så länge
promotionen ännu är liksom på afstånd. Sådant
kunde inträffa äfven under andra förhållanden,
och det enda ledsamma häävid är, att en sadan
skall kunna trösta sig med promotionens aflägsen-
het. Vida vigtigare är det obestridliga factum,
att ganska många forcera sina studier för atl
kunna gå med,, som det heter, och icke egent-
ligen för att förvärfva sig kunskaper. Detta for-
eerande är icke blott skadligt för helsån och
lemnar efter sig slapphet och leda vid studier,
utin det förhindrar äfven den studerandes lugna
och grundliga utbildning, hvilken bör vara hans
hufvudsyftemål. Af egen erfarenhet känner jag.
att hvad man läser med oro och skyndsamhet,
blir utan all frukt och nytta för användningen,
emedan det faller ur. minnet lika så fort, som det
deruti inkemtats. Äfven har jag hört många stu-
deraände yttra sig, att de väl: behöfde och önska-
de Jäsa mera i det eller det ämnet; men att de,
Mör att kunna gå med,, dock måste inskränka
sig till mindre. Genom vårt promotionssätt loc-
kas, om icke just tvingas, således de studerande
att icke Mmrätta sina studier och sin examen efter
sitt behof och sina tillgångar, utan efter tiden för
en viss yttre ceremoni, hvilken med deras kun-
skaper och studier icke har minsta sammanhang.
I sjelfva verket borde det väcka vår synnerliga
uppmärksamhet, att, då ett visst antal philosophixe-
studiosi årligen inskrifves, och då följaktligen ett
nngefär lika antal årligen ock borde anmäla sig
till examen, så inträffar nu efter regeln, att på
mer än 2ne år anmila sig omkring 30, och på
de sista månaderne före promotionen omkring
tlubbelt så många. Sådant kan omöjligen ega
rum, utan att studierna af många bedrifvas ojemnt,
förhastadt och ändamålsvidrigt; och kan väl detta
godtgöras genom någon promotionsglädje och ce-
remoni, vore den ock aldrig så stor och lysande?
Men hvaruti ligger skulden dertill, om icke i vårt
olämpliga promolionsväsende?, :
Det återstår nu alt anföra äfven de oligenhe-
ter, som genom de treåriga promotionerna till-
skyndas fakultetsledamöterne sjelfve, och hvilka
ej kunna vara för många ibland oss obekanta.
Jag räknar dertill först och främst den ofvan-
nämnde nödvändighet, hvaruti fakulteten ofta be-
finner sig, att visa obillighet mot de studerande,
hvarigenom den ömsesidiga belåtenhet och väl-
vilja, som bör finnas emellan lirare och lärjun-
gar, måste mer eller mindre lida afbräck. När
nemligen den studerande finner sig ej kunna un-
dergå sin examen före slutet af Mars, men likväl
några dagar eller veckor sednare, och derjemte
tidigt nog, för att samma termin prestera sitt
disputationsprof, så kan khan väl icke annat än
finna det hårdt och obilligt, att han skall hindras
ifrån sin examen, intilldess promptionsceremonien
är förbi; och för disputationen nödgas besöka aka-
demien ännu en termin, följaktligen ock företaga
en kostsam resa från en aflägsen hembygd. Mig
synes, att detta ej gerna kan lända fakulteten-till
någon båtnad eller ersättas den lidande genom
en lysande och kännbar ceremoni, uti hvilken han
Möjligtvis icke ens kan deltaga i egen person. —
Vidare räknar jag till de vässendtliga olägenhe-
terne för fakulteten, alt under en promotions-
termin tentamina och examina förökas på ett o-
formligt sätt, hvarigenom examinatorerne måste
blifva uttröttade och förslappade, så att de endast
med ledsnad eller utomordentlig ansträngning