Evig fiendskap är svuren,
Deras hat allt blindt förtär:
Utur molnet milda skuren
Vederqvicker huldt naturen,
Utur molnet. blixten slår. —
Hör! hvad dön vårt öra når?
Hay: det blåsten är, som hviner!
Skräcktfullt skiner
Nattens himmel
Blodigt röd —
Det är icke dagens glöd!
Hvilket hvimmel
Strömmar i förvirradt lopp
Genom gator, torg och gränder!
Hemskt en eldstod fladdrar opp;
Som mot himlen rökmoln sänder,
Vindens våldsfart ökar sig.
Kring i luften flyga bränder,
Snart hvar boning elden tänder
På sin skräckuppfyllda stig. —
Ha, hur glupskt den allt föröder!
O, hvad fasa!
Luften. glöder,
Lågor frasa,
Fönster klinga,
Bjelkar rasa,
Mödrar i förtvillan springa,
Barnens gråt,
Kreaturens klagolat
Utur gruset
Af det halfförbrända huset.
Intet rastar,
Allt i vild förvirring hastar,
För alt berga eller fly —
Hvilket gny!