Evig fiendskap är svuren, Deras hat allt blindt förtär: Utur molnet milda skuren Vederqvicker huldt naturen, Utur molnet. blixten slår. — Hör! hvad dön vårt öra når? Hay: det blåsten är, som hviner! Skräcktfullt skiner Nattens himmel Blodigt röd — Det är icke dagens glöd! Hvilket hvimmel Strömmar i förvirradt lopp Genom gator, torg och gränder! Hemskt en eldstod fladdrar opp; Som mot himlen rökmoln sänder, Vindens våldsfart ökar sig. Kring i luften flyga bränder, Snart hvar boning elden tänder På sin skräckuppfyllda stig. — Ha, hur glupskt den allt föröder! O, hvad fasa! Luften. glöder, Lågor frasa, Fönster klinga, Bjelkar rasa, Mödrar i förtvillan springa, Barnens gråt, Kreaturens klagolat Utur gruset Af det halfförbrända huset. Intet rastar, Allt i vild förvirring hastar, För alt berga eller fly — Hvilket gny!