gch således vid det formella och oväsendtliga. Ens sådanförvändhet måste naturligtvis leda till förvinda följder, ech iag vill derpå gifva exempel. Om nemligen den studerande kan aflägga sin examen till den sidsta Mars, så får han samma termin disputera och promoveras och begagna sina trenne tjenstår i presterlig väg samt följande termin försvara ett specimen från öfre cathedern. Men om han icke blir fördig till sin examen förrän om några dagar :ednare, så får han hvarken examineras före medlet af Juni, eller disputera förr ön nästkommande termin, eller beräkna sina prestmeriter, eller intaga den högre cathedern förriön om trenne år. Är någon rimlighet och rättvisa uti allt detta? Jag vet, att de 2ne sistnämnda oligenbeterna kunna afbjelpas genom Konunzens eller kan lerens nåd och dispens, hvilken säkerligen aldrig förvägras, emedan den alltid af fakulteten måste tillstyrkas. Men är det väl sköligt, att någon dispens i denna del skall behöfvas, och Kongl. Majt eller kansleren med en sådan besväras? Och hvilket exempel galve vi sjelfve på vir sorgföllighet om lagarnes vlmakthållande, när vi sålunda tillstyrke exceptiener, så snart derom anhålles? Vore det icke lingt bättre, att vi tillstyrkte upphäfvandet eller förändrandet af en anordning, som aldrig kan vidmakthållas, så snart någon af henne generas? Sådant bör ske med hvarje förordning, genom hvilken undantaget förnuftigtvis måste bli regel, och regeln knappt undantag. ;Men det är icke nog, att våra nuvarande promotioner äro onödiga och ledande till orättvisor; de äro, hvad mera är, äfven skadliga för ungdemens studier och kunskaper. Jag vill: ej tala derom, att mången studerar ojemnt och makligt, emedan han tycker sig hafva god tid, så länge promotionen ännu är liksom på afstånd. Sådant kunde inträffa äfven under andra förhållanden, och det enda ledsamma häävid är, att en sadan skall kunna trösta sig med promotionens aflägsenhet. Vida vigtigare är det obestridliga factum, att ganska många forcera sina studier för atl kunna gå med,, som det heter, och icke egentligen för att förvärfva sig kunskaper. Detta foreerande är icke blott skadligt för helsån och lemnar efter sig slapphet och leda vid studier, utin det förhindrar äfven den studerandes lugna och grundliga utbildning, hvilken bör vara hans hufvudsyftemål. Af egen erfarenhet känner jag. att hvad man läser med oro och skyndsamhet, blir utan all frukt och nytta för användningen, emedan det faller ur. minnet lika så fort, som det deruti inkemtats. Äfven har jag hört många studeraände yttra sig, att de väl: behöfde och önskade Jäsa mera i det eller det ämnet; men att de, Mör att kunna gå med,, dock måste inskränka sig till mindre. Genom vårt promotionssätt lockas, om icke just tvingas, således de studerande att icke Mmrätta sina studier och sin examen efter sitt behof och sina tillgångar, utan efter tiden för en viss yttre ceremoni, hvilken med deras kunskaper och studier icke har minsta sammanhang. I sjelfva verket borde det väcka vår synnerliga uppmärksamhet, att, då ett visst antal philosophixestudiosi årligen inskrifves, och då följaktligen ett nngefär lika antal årligen ock borde anmäla sig till examen, så inträffar nu efter regeln, att på mer än 2ne år anmila sig omkring 30, och på de sista månaderne före promotionen omkring tlubbelt så många. Sådant kan omöjligen ega rum, utan att studierna af många bedrifvas ojemnt, förhastadt och ändamålsvidrigt; och kan väl detta godtgöras genom någon promotionsglädje och ceremoni, vore den ock aldrig så stor och lysande? Men hvaruti ligger skulden dertill, om icke i vårt olämpliga promolionsväsende?, : Det återstår nu alt anföra äfven de oligenheter, som genom de treåriga promotionerna tillskyndas fakultetsledamöterne sjelfve, och hvilka ej kunna vara för många ibland oss obekanta. Jag räknar dertill först och främst den ofvannämnde nödvändighet, hvaruti fakulteten ofta befinner sig, att visa obillighet mot de studerande, hvarigenom den ömsesidiga belåtenhet och välvilja, som bör finnas emellan lirare och lärjungar, måste mer eller mindre lida afbräck. När nemligen den studerande finner sig ej kunna undergå sin examen före slutet af Mars, men likväl några dagar eller veckor sednare, och derjemte tidigt nog, för att samma termin prestera sitt disputationsprof, så kan khan väl icke annat än finna det hårdt och obilligt, att han skall hindras ifrån sin examen, intilldess promptionsceremonien är förbi; och för disputationen nödgas besöka akademien ännu en termin, följaktligen ock företaga en kostsam resa från en aflägsen hembygd. Mig synes, att detta ej gerna kan lända fakulteten-till någon båtnad eller ersättas den lidande genom en lysande och kännbar ceremoni, uti hvilken han Möjligtvis icke ens kan deltaga i egen person. — Vidare räknar jag till de vässendtliga olägenheterne för fakulteten, alt under en promotionstermin tentamina och examina förökas på ett oformligt sätt, hvarigenom examinatorerne måste blifva uttröttade och förslappade, så att de endast med ledsnad eller utomordentlig ansträngning