Den frie riddaren aktar hvarje annans frihet,
svarade don Ignaz, svä:vande emellan tacksam
vänlighet och sårad öppenhet; hvem kan fängsla
er vilja? Men hvar fiona vi vår välgörare och
när få vi återse er?
Frömlingen syntes en stund obeslutsam. Po-
sadan vid slutet af kastanielunden är mitt qvar-
ter, ochp — tillade han med höjd röst och syn-
bar rörelse — snart kommer jeg till slottet Al-
barca; en egen angelägenhet fordrar der min när-
varo. Han bugade sig derefter artigt för her-
rarne, sedin för de begge damerna, och gick fast
och fort midtöfver den obanade ängen, under
träden, in åt skogen.
En besynnerlig verld omseglareln 1og don Jose,
nedsväljande sin förtrytelse. Han går med sin
kompass midt igenom våra marker, såsom bade
han länge varit en af slottets jägare. Jag tillstår,
min nyfikenhet är spänd på utvecklingen af den-
na gåta.
Vår tid alstrar sällsamma menniskor,, sade
don Ignsz, allvarligt; af söndersprängda verids-
kroppar blifva irrande kometer — och älven al
splittrade nationer menskliga irrstjernor. För öf-
rigt är jag ingen vän af sådana maskrader, och
den som undandrager sig tacksamhet är åtmin-
stone icke höflig; men att påtvinga någon den,
anser jag för den största orättvisa och vi måste
alltså hafva tålamod, till dess det faller den ku-
riöse jägaren lägligt, att nådigst mottaga vår er-
känsla.n
Då man nu förstämd och utan den förra glåd-
tigheten anträdde återvägen, sökte donna Blan-
dina att närma sig den unge grefven och berä!-
tade omständligt händelsen vid tjurfiktningen,
men tillika så lifligt och med sådana poetiska
utsmyckningar, att don Jose blef uppmärksam-
mare att, i den unga damens älskliga drag, for-
ska efter orsaken till denna påfallande känslout-
gjutning, dervid han måste tillstå, ehuru vidrig!
föremålet var för honom, att den vore afunds-
värd, som kunnat för sig väcka den inre elder
hos en så skön försvararinna. Missnöjd, ban visste
icke hvarföre, kom han om aftonen på sitt rum
och hans första ord till den gamle Basilio var er