löd, cå skola des; tfkonlingar i dess ställe och rätt räds. Fiines ej syston, eller afkomlivgar efter dem; lege den at förä!drarne, som lefver, hela artfvet.n 3 S. Lefver ej någon af den dödes föräldrar, och iro syskon till; då skola de allt arfvet taga. År pågot a? syskonen dödt, rjute dess afkomlingar den rätt, som i 2 sägs. 4 S. Äro ej syskon eller afkomlingar af dera; ärfven då förfäder i andra led, som äro faderfader och fadermoder, moderfader eller modermoder. 35 . Lefva ej de, då ärfven den dödes föräldrars syskon. i 6 . Lefva ej de; då ärfven den dödes förfäder i trerje led. 7 8. Lefva ej de; då ärfven faders och moders syskons bara. 8 . Lefva ej de; då ärfven de, som äro syskon med förfäder i andra led. 9 S. Lefva ej de; då ärfven den dödes förfäder i fjerde led. i 40 S. Finnes ej arfvinge i något af de leder, som su sagde äro; tage den arfvet, som sedan är i närmaste led, chvad ban är bakarfvirge eller sidoarfvinge. ro både bakarfvinge och sidoarfvinge ilika!ed; gånge sidcarivinga till och bekarfvirge ifrån. Aro sidoarfvingar i lika led, men olika gren; tage då den arfvet, som är af närmare stamfader eller stammoder med den döde; äro de af samma stameder eller stammoder; varen samarfva. 41 S. Åro bakarfvingsr å fåderne och mödernesidan samarfva; tege hvardera sidan hälften, ändå att å den ena fl:-re arfvingar äro, än å den andra; äro å endera sidan alla döde, falle alltsammans andra sidan till. Aro sidoarfvingar å fåderne och möderne samariva, eller finnes å endera sidan ej någon till; vare lag. som om bakarfvingar sagdt är. Är arfvinge både å fäderne och möderna skyld med den döde; bjute då han både fäderne och möderne del. 42 . Helfslägt haifve lika rätt till arf, som hels!ögt; dock derest båda äro samarfva, ej till anvan del, än den, som fader eller moder. geczom hvilken dmed hvarannan skylde äro, efter ätteräkningen taga sko!st, om den lefvat. 13 S. Skall arf delas emellan flere grenar i en ätt; tsge hvar gren lika lott. Finnes under en huvadgren flere grenar; delen ock de sig emellan efter lika gruad; och tagen sedan de, som inom en gren äro, hvar sin lott efter hufvudtalet. 44 S. Ä-o biöst-arf, sido--rt eller bak-arf fallne tillsammans i dens hand, som ärfves; ginge åermed som sagdt är, utan åtskillaad ifrån hvad stam egendomen är kommen. 45 6. I arf tagen man och qvinna lika lott; och vare ej någon skillnad, ifrån hvad stam den egendom kommen är, som i arf går. 9 Kap. 4 erhåller denna lydelse: När dödsfall timar, tå skall man eller hustru, som lefver efter, ehvad förord gjorda äro, richtigt uppgifva och låta noga upptekna altsammans i boet, så löst som fest, sådant som thet vid dödstimman var, med all: skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arfvingårres, eller th2ras förmyndares, eller ombudsmäns närvaro; skrifve ock samma uptekning under, ther then gälla skall, med edelig förpliechtelse, at j något med vilja och vetskap är dölgdt och utelemnadt, utan alt ricbtigt upgifvit; och vare ändå plichtig, ther så fordras, at then med ed besanna. Lefver ej man eller bustru; gifve tå arfviogarne up egendomen til uptekning, eller the. som then vid dödsfallet om händer haft, och skrifve upteknipgen under, som nu är sagdt. Lyder bost under stade-domstol, eller är egendomen fastighet i stad; tå skola, när ej annorlunda ssrskildt stadgadt är, Borgmästare och Råd nämna två eller flere redliga män som egendomen uptekna och värdera. Lyder boet under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; tå äga sterbhusdelägarne kalla gode män, som efter bästa förstånd uptekningen och värderingen förrätta. I prestahus måge arfvingar kalla och bruka thertill, then the helst sjelfve vilja. 42 Kap. 7 6 kommer att lyda sålunda. Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan thea ej väl delas eller klyfvas; hafve tå then rätt, som större delen äger, at efter laga värderivg lösa theardra ut, actingen med penningar, eller jimngod ränta. hvilketthera, then helst vil, som lösen taga skal. Aro delarne lika; hafve tå broder, eller then, som äriver broders lott, rättighet att systers lott till sig lösa. För den händelsen att den föreslagna jemlikheten i giftorätt och arfsrätt icke af R. St. bifalles men deremot utsträckningen af istada-rätton för syskons afkomlingar antages, har Utsk. framlag: ett alternativt förs!ag till en dermed öfverensstämmande förändring i Arfdabalkens 3 kap., hvilken lär vara öfverflödig att här intaga. M 32, Belänkande i anledning af väckt motion om bestämmelse af viss tid, hvarifrån den i Kongl. förordningen den 43 Juni 41800 bestämde preskriptionstid för fordringars ulsökande räknas må. Motionen har biifvit väckt af herr Stråle, W., och Utskottet har hemställt att en förklaring måtte utfårdas af följande lydelse: Att den tid af 40 år, som omförmäles i Kongl. förordningen dea 43 Juni 4800, om förkortande a! den, uti 9 Kap, 12 Handelsbalken, bestämda tid, inom hvilken fordringar emellan esskilde kunna blifva gällande, skall räknas från den dag, då skuldsabref