ZIGENARNE).
SPANSK NÖVELL AF WILHELM BLUMENHÅGEN.
1v.
I ett hö hvällfdt, antist möbleradt pelarrum satt
slottsherrn få en hvilosoffa, hvars dynor i nöd-
fall kunde stödja hans svaghet vid den varma
ucderbandlingen. Men ledamöterne at det hem-
liga ;ådet hade redan lemnat honom, endast bans
vän abbotea Hilario var ännu qvar, reste sig lik-
väl iu från stolen, för att förunna den ärade
don Ju. gquin en siuads bvda Man kunde änru
kalla gre:ven af Orgoyren skön man, och, så som
ban mu ås stödd mot soffans kuddar, under de
gamla dammiga fanorna, som hängde på pelarne
och under sligien Almeidas vapensköldar, lik-
nade hen med sina skarpa, dock ädla ansigtsdrag,
bleka kinder, djupt dunkla ögon och tuana hår
öfver des höga, hvälfea pannan, en gammal krigs-
furste, som, under sina tro!eer, uthvilar på val
förtjents I rar.
Våra herdebref skola hålla oltet i tygeln, så,
som de gjorde det till bjeltsr mot landets fiende,
sade abboten vid afskedstagandet. ,Vaka endast,
ädle . grefve, genom de äldre bidalgos, öfver de
unge cavalleros. Nöden tvingade oss, att för
bittida släppa de unga fålarne utur ridstallet. Det
blir nu svårt alt vänja dem vid betslet
Redan syntes don Jose i dörren och dessa
slutord förskaffade den utgående patern från den
unge riddaren en fientlig blick, hvilkea likväj
deona fridens man, med den vänligaste helsning
och en välsignande åtbörd, besvarade och sökte
göra oskadlig.
Då don Jozquin blef varse sonen, satte han sg
upp och hans panna mörknade; men då den
sköne ynglingen raskt och vänligt nalkades, fat-
tade och med värma kysste fadrens hand, ljus-
nade snart hans ansi3te, och ha!ft förebråerde,
halft kärleksullt frågade han: Har du äntligen
åter tänkt på fadren, vildbjerna ?,
Förlåt,, sade sozsen, men ni var ju sjelf i
yngre åren en stor j:glvän och. vet, att ett så-
a
) 80 Å. B N:ris 274, 275 och 276,