IUaUUute DlAUU Utd di lUSICI INlagel, cunt I
tanka, fröken Römer ett ej ovigtigt rum. He
nes repertoir — till större delen åtminstone :
såväl som hennes spel, bevisar att hon känn
och förstår att hegazna den på en gång mest tac
samma och arlistiska sida af sitt instrument, Oo
hvilken vi i det föregående talst, och ehuru he
nes färdighet rumera ej kan väcka någon en
tismo, så är den dock tillräcklig till ett fritt o
I bravurmässigt föredrag äfven af de mest brydsar
ma bland pyromantikens produkter. Ty äfv
ett par spektskelpjeser af nämnde art förekomn
på hennes program; dock vilja vi ej klandra ko
sertgifvarinnan för detta offer åt tidsandan, emed
bon förstod att skadeslöshålla den mera klassis
sinnade delen af sitt auditorium. Serskildt bö
vi ock berömma fröken Römer för det hon icl
låtit de vilda transscriptionerna etc. förstöra s
vackra tonfulla touche, hvilket eljest ej så säll:
händer de romantiska virtuoserne och derigeno
urståndsätter dem att återgifva ett cantzbile me
dess behöriga uttryck.
Konsertgifverskans första nummer var det be
kanta konsertstycket i F moll af Weber. — Ir
billningskraften tröttnar dock aldrig att lyssna ti
detta Webers romantiska fantasistycke. Hvilkt
poetiskt lif andas ej i dess hufvudmomenter, oc
huru dramatiskt äro de ej sammanflätade me
hvarandra! Sedan, efter den sorgsna larghettor
fagotten inträdt med sitt klagande, recitativartad
solo, huru öfverraskas man ej af de friska marsch
tonerna, som i början likasom på afstånd angifva
pianissimo af klarinetterna! Man tycker sig se va
pen hemlighetsfullt framskymta mellan träden i de;
mörka skogen, men snart bar det krigiska jublet un
der ett ständigt stigande nått sin höjd, och uti dei
sista satsen upplöser sig allt i ljus och glädje
Man blir dervid till mods, som då man läser e!
forntysk folksaga, berättad af Tieck eller Musäus
och måhända har någon dylik föresväfvat Fri
skyttens författare vid konceptionen af detta verk
Här är pianot något mera än ett blott larmverk
tyg: då man hör dess parti, tycker man sg s
en dramatisk person, bjeltinnan i stycket — oc!
likväl är konsertisten ihågkommen med allt hvac
som erfordras för att ställa hans talang i en för
delaktig dager! Men Weber var ock ej allenas
musikus, utan äfven en skald, som alltid lade
poetisk betydelse i sina toner.
Vi tro oss sålunda säga mycket i få ord, då
vi nämna, att andan uti denna komposition e
gick förlorad i fröken Römers utförande deraf
Hennes uttrycksfolla föredrag i Lirghetton, hen-
nes lifliga och smakfulla återgifvande af den sist:
satsen bevittnade, att hon ej allenast kan spela
utan äfven tänka och känna.
Ett annat nummer, hvarigenom konsertgifva-
rinnan ådagalade. sin cjupare musikaliska bildning.
var den förträffliga Fugan med preludium i D
moll, af Sebastian B:ch. Så vidt referenten kän-
ner, var det första gången en klaver-fuga af den-
ne mästare härstädes producerades offentligen:
måtte det ej blifva den sista! Man misstar sig
nemligen storligen, om man fruktar att här råka
ut för kontrapunktiskt pedinteri, utan själ och
kä s!e. Den gamle Sebastian hade hunnit så lingt
både såsom torlärd cch estetiker, och på ett så
harmoniskt sätt utbildat både snille och förstånd,
att formen aldrig beherrskade eller ens besvärade
honom, ehuru konstfull den var, utan i hans
hand endast var ett sinnrikt och honom kärt vor-
det medel att uttrycka hans sublima, oförgängliga
tankar. - Så!uada har hvar och en af hans fugor
en bestämdt uttalad, skarpt utpräglad karakter,
stundom passionerad, stundom af en storartad dy-
sterhet, stundom glad och triumferande. Uti de
flesta lefver en varm och innerlig poesi; alla bära
en gemensam stämpel af den imponerande vär-
dighet, som den strängt bundna stylen i förening
med mästarens allvarliga anda förlänade dem.
Fröken Römers utörande af det Bachska verket
röjde på en gång en färdighet i den bundna sty-
lens föredrag, och en uppfattning af den gamle
mästarens and2, som man ej plägar vänta af en
modern virtuos, och minst af ett fruntimmer.
Man skulle kutna anmärka, alt hennes nyanser
här stundom hade en nog modern färg, dock fö-
redraga vi detta vida framför det stelnade trä-
aktiga föredrag af Bachs musik, hvilket en och
annan Zelot från gamla skolan så samvetsgrannt
vidhåller, och det vi ingalunda tro härröra från
Bach sjelf.
Dan gamle Sebastian hade för tillfället blifvit
placerad mellan 2:ne fashionabla herrar, nämligen
Chopin och Döhler. Vi vilja imediertid lemna
denna manöver opåtald, då konsertgifverskan
— med eller utan skäl, — troligen ej vågade
framsläppa den gammalmodiga kantorn inför all-
mänheten utan denna säikerhetsvakt; men väl
hade hon bort göra ett längre uppehåll mellan
hvardera numret, för att låta åhö arne komm2
till medvetande af det hörda, då nu deremot alla
3 pjeserna nästan omedelbarligen följde på bvar-
andra. — Dea Chopinska notturnon är en snill-
rik och karakteristisk komposition, ehuru något
besvärad af de bizarrerier, från hvilka denne el-
est så förtjanstfulle tonsättare sållan är fri. Daz
Döhlerska etyden deremot består af en envis ca-
ena di trilli eller drillkedja, som fåfängt söker
:perra vägen för en rätt intagande och kokett me-
odi, hvilken framsliograr sig än ölver än unier
ilt hinder. Det hela bild:r en rätt uaderhåtlan-
je tonlek, och utfördes, likasom den föregående
pjesen, med lycklig uppfattning och en öfverlig-
sen teknisk skicklighet, hvilken gsadnara avanskan