FRÖKEN ANNA RÖMERS KONSERT. Man fianer bland allmänheten rätt många, som, ehuru medgifvande piarot all användbarhet såsom ackomp:njemangsinstrument och taktledare för sällskapsdans, dock strängeligen klandra dess emanepation från dessa lägre befattningar och frånkänna det all sjelfständighet såsom solooch konsertinstrument. Skälet härtill kan ej vara någon instrumecstets brist på briljanta effekter — derom vittna nogsamt de lysande triuznfer, hvarmed en Liszt, Thalbarg m. fl. blifvit hedrade — utan snarare dess meiodiska oförmåga, och onekligen låter den egentliga, al långa, uthållande toner bestående fången ailtid kallt och dödt från piano. Imedlertid gifves ea annan melodiart af mera rörlig natur, som ingalunda är oförenlig med detta izstruments organism, och hvilken stundom till och med skulle taga sig mindre fördelaktigt ut på violinen eller ott blåsinstrument än på pianot. Detta vid första påseendet. måhanda paradoxa : påstående fioner stöd uti många bland Hummels, Webers, Kuhlsuz m. fl. verkliga pianokomponisters arbaten, och ligger man härtill den harmoniska rikedom samt de i oändlighet varierande figuroch passagekombinationer, hvaraf detta instrument är mäktigt, och hvilka en tonsättare med musikalisk anda förmår gifva ett så stort intresse, så tyckes vil pianot äfven kunna användas till något bättre, än att för evärdeliga tider endast tjenstgöra såsom sällskapsdam hos sången. Men hvad o,