FRÖKEN ANNA RÖMERS KONSERT.
Man fianer bland allmänheten rätt många, som,
ehuru medgifvande piarot all användbarhet såsom
ackomp:njemangsinstrument och taktledare för säll-
skapsdans, dock strängeligen klandra dess eman-
epation från dessa lägre befattningar och frånkän-
na det all sjelfständighet såsom solo- och konsert-
instrument. Skälet härtill kan ej vara någon in-
strumecstets brist på briljanta effekter — derom
vittna nogsamt de lysande triuznfer, hvarmed en
Liszt, Thalbarg m. fl. blifvit hedrade — utan sna-
rare dess meiodiska oförmåga, och onekligen låter
den egentliga, al långa, uthållande toner bestående
fången ailtid kallt och dödt från piano. Imed-
lertid gifves ea annan melodiart af mera rörlig
natur, som ingalunda är oförenlig med detta iz-
struments organism, och hvilken stundom till och
med skulle taga sig mindre fördelaktigt ut på vio-
linen eller ott blåsinstrument än på pianot. Det-
ta vid första påseendet. måhanda paradoxa : påstå-
ende fioner stöd uti många bland Hummels, We-
bers, Kuhlsuz m. fl. verkliga pianokomponisters
arbaten, och ligger man härtill den harmoniska
rikedom samt de i oändlighet varierande figur-
och passagekombinationer, hvaraf detta instrument
är mäktigt, och hvilka en tonsättare med musi-
kalisk anda förmår gifva ett så stort intresse, så
tyckes vil pianot äfven kunna användas till något
bättre, än att för evärdeliga tider endast tjenstgöra
såsom sällskapsdam hos sången. Men hvad o,