linger förekommande, yttra sig buruvida de åsigter, som der uttala sig, eller de förändringar, som der blifvit föresl2gna, förtjena bifall eller icke, dristar dock förf. till dessa rader på förhand meddela de betraktelser, hvilka genomögrardet af dessa handlingar bos honom framkallat. Man bör icke misstycka, om det förundrat mången, att inom revisionen intet förslag blifvit väckt att förvandla våra elementarläroverk till katedralskolor, ty derigenom hade mera enhet i undervisniogsverken blifvit tillvägabragt och gymnasierra, detia mellanting mellan skola och universitet kunnat afskeffss. Revisionen har utgått från den syppurkten, att elem. liroverken böra fortfara att. med högst få förärdringar, förblifva sådana, som de hittills varit. I anledning häraf kan man med skäl fråga: Åro gymnasierna så inrättade, att de motsvara de fordripgar men i våra tider gör sig på ett offentligt läroverk? Att de voro tidsenli ga då de på 4600:ialet stiftades äre vi visst benägne att medgifva; men äro de det äfven ru? Denm fråga torde otvifvelaktigt besvaras med ett enhälligt nej. Öfveralt uttalar sig med dem en icke otydlig missbelåtenhet. Revisionen medgifver, alt antalet af ynglingar vid gymnasierna de sednare åren minskats, och säkerligen skulle det varit än mindre, on i landsorterna funnes bätire organiserade läroverk. Revisionen klagar ock öfver, att ungdomen allt för tidigt skyndar att lemna gymnasiern:. Såsom orsak härtill uppgif ves ungdomens sträfvan att, så tidigt som ske kan, inkomma på embetsmannabanar. Sanning ligger visst häri, men kufvudorsiken är den ieke, utan den måste sökas i gymnasierna sjelfva. Revisionen besvärar sig ock mycket deröfver, att preliminaristerne ökas stundeligen vid universiteten, och den föreslår äfven hvarjehanda medel deremot, ehuru man dristar hoppas, att gywmnasii lärare aldrig skola få så vidsträckt makt, att de må kunna hindra ynglingar, att till studiers idkande uppehålla sig der dem bäst synes. Att preliminaristerne äro en nagel i ögat på lektorer, är icke underligt, ty just deri visar sig det kraftigaste bevis uppå, att gymnasierna icke äro hvad de borde vara. Erhö!le ynglingarne vid gymnasium all önskad underbyggnad, så kan man taga för afgjordt, att de heldre qvarstadnade vid ett läroverk, som är belöget i hemorten, än att vppshålla sig vid universitetet, som i allmänhet är mera 2fl:gset ech der lefsadskostnaden i alla aseenden rsåste vara dyrare. Att gymnasierna rikat i misskredit är tydligt, och vi fråga alltså: hvad kan vara orsaken härvll? Och hur skall den afbjelpas? Orsaken är tveggehanda. Don första att läroämnena icke fullt passa för tiden. Vid de flesta gymnarier äro 6 lektorer, en i teologier, en i grekiskar, en i latinet, ea i matematiken, en i historien och en i fio:cfin. Gymn. adjunkten föreläser vanligtvis i hebreiskan, från hvars studium knv:p! någon ynpglirg frikallas. I sednare t:der haiva tillkommit en lärare i de lefvande spriken och en i botanik, bvilka dock ännu stå på en alltför mycket underordnad fot. Att denna läroinrättning numera icke är fullt ändamålsenlig, är lätt att inse. Vid gymnesum bör liggas grund icke blott till en lärd, utan ock medborgerlig bildning. Men all bildning hvilar på språkkunskap, och för dess inhemi2nde äro ynglingaåren de me:t passande, Vid gymnasium borde således språkundervisninger, så väl i de lärda (hebreiskan dock med mycken inskränkning), som lofvande språk med all sor, fällighet drifv:s. Af vetenskaperna böra vid gymnasium föreläsas i hisorien med geogr:fisn, matematiken samt naturkunnighoeten. T.ologi och filorofi passa icke för en gymr. ungdom; de äro egentligen universitetets stulier. Vidgymnasium erfordras icke mer än vidgad kristendomskunskap samt de enklaste och lättfattligaste stycken af logik, psykoogi och sedelira. Så vid pass organiserade kunde gymsasierna bli ganska nyttiga och allmint besökta; i annat fall komma de att alli mera och mera stå fåsom ruiner från en förgången tid. — Den andra orsaken är brist på tillsyn öfver och uppnuntran för så väl lärare som lärjungar. Att e:oralmyndigheten ofta är sl:pp. krafdös och otillräcklig, bar en långlig erfarenhet bevittnat. L:kior Söderberg yttrar i sin reservation, att på samma sätt som pro!essorer, som icke hafva någon eforalmyndigbet öfver sig, hk väl sorgfälligt bestrida sina förelisningar, eå kunna ock lektorer göra detsammea. Häri ligger något, com är både sannt och osannt. Visserligen stå icke professorer uader tillsyn af någoa eforus; men de bafva en annan kontro:l öfver sig, som är Jångt kraftigare, ty de kontrolleras af hela den stulerande korpser. Vill en professor icke råka j missaktning och se sin lärosal så godt som tom, nödgas han red nit skö a sin profession. Dannz -kontroll saknar lektorn, ty ehuru lärjuagarne kunpa ganska väl bedöma hans större eller mindre skicklighet, bafva de dock icke frihet att drags sig från hans föreläsningar. Af pwelect, kataloger känner man med hvilka ämnen proessorn för året ämnar sysselsätta sig, men hvad lektorer föreläsa är en hemlighet, så framt man icke kan upp:n2ppa något af ungdomer. Ea profassor kan svårligen underlåta att föreläsa på sia beståmda timme. men för åtskilliga lektorer Jyckas det att såsom det heter på skolspråket, gifva lo! den ena timman efter den andra, utan alt detta för honom medför något obehaz. Horrätter och kollegier äro pligtige att årligen inlemna uppgift på de mål, som blifvit afgjorda, hvilken uppgzift sedan allmängöres; men man känner icke om lektorer äro ålagde att göra redo för hvad de för året föreläst. Atminrstone -har en sådan redo:örelse aldrig bli! vit för allmänbetea synlig. Oaekligen gifves det . Af fr Les AA a lahtanarvar sAm amg as. 22