linger förekommande, yttra sig buruvida de åsig-
ter, som der uttala sig, eller de förändringar, som
der blifvit föresl2gna, förtjena bifall eller icke, dri-
star dock förf. till dessa rader på förhand medde-
la de betraktelser, hvilka genomögrardet af dessa
handlingar bos honom framkallat.
Man bör icke misstycka, om det förundrat mån-
gen, att inom revisionen intet förslag blifvit väckt
att förvandla våra elementarläroverk till katedral-
skolor, ty derigenom hade mera enhet i under-
visniogsverken blifvit tillvägabragt och gymnasier-
ra, detia mellanting mellan skola och universitet
kunnat afskeffss. Revisionen har utgått från den
syppurkten, att elem. liroverken böra fortfara att.
med högst få förärdringar, förblifva sådana, som
de hittills varit. I anledning häraf kan man med
skäl fråga: Åro gymnasierna så inrättade, att de
motsvara de fordripgar men i våra tider gör sig
på ett offentligt läroverk? Att de voro tidsenli
ga då de på 4600:ialet stiftades äre vi visst be-
nägne att medgifva; men äro de det äfven ru?
Denm fråga torde otvifvelaktigt besvaras med ett
enhälligt nej. Öfveralt uttalar sig med dem en
icke otydlig missbelåtenhet. Revisionen medgif-
ver, alt antalet af ynglingar vid gymnasierna de
sednare åren minskats, och säkerligen skulle det
varit än mindre, on i landsorterna funnes bätire
organiserade läroverk. Revisionen klagar ock öf-
ver, att ungdomen allt för tidigt skyndar att lem-
na gymnasiern:. Såsom orsak härtill uppgif
ves ungdomens sträfvan att, så tidigt som ske
kan, inkomma på embetsmannabanar. Sanning
ligger visst häri, men kufvudorsiken är den ieke,
utan den måste sökas i gymnasierna sjelfva. Re-
visionen besvärar sig ock mycket deröfver, att
preliminaristerne ökas stundeligen vid universite-
ten, och den föreslår äfven hvarjehanda medel
deremot, ehuru man dristar hoppas, att gywmnasii
lärare aldrig skola få så vidsträckt makt, att de
må kunna hindra ynglingar, att till studiers id-
kande uppehålla sig der dem bäst synes. Att pre-
liminaristerne äro en nagel i ögat på lektorer, är
icke underligt, ty just deri visar sig det kraftiga-
ste bevis uppå, att gymnasierna icke äro hvad de
borde vara. Erhö!le ynglingarne vid gymnasium all
önskad underbyggnad, så kan man taga för afgjordt,
att de heldre qvarstadnade vid ett läroverk, som
är belöget i hemorten, än att vppshålla sig vid
universitetet, som i allmänhet är mera 2fl:gset
ech der lefsadskostnaden i alla aseenden rsåste
vara dyrare. Att gymnasierna rikat i misskre-
dit är tydligt, och vi fråga alltså: hvad kan vara
orsaken härvll? Och hur skall den afbjelpas?
Orsaken är tveggehanda. Don första att läroäm-
nena icke fullt passa för tiden. Vid de flesta gym-
narier äro 6 lektorer, en i teologier, en i greki-
skar, en i latinet, ea i matematiken, en i histo-
rien och en i fio:cfin. Gymn. adjunkten före-
läser vanligtvis i hebreiskan, från hvars studium
knv:p! någon ynpglirg frikallas. I sednare t:der
haiva tillkommit en lärare i de lefvande spriken
och en i botanik, bvilka dock ännu stå på en
alltför mycket underordnad fot. Att denna läro-
inrättning numera icke är fullt ändamålsenlig, är
lätt att inse. Vid gymnesum bör liggas grund
icke blott till en lärd, utan ock medborgerlig bild-
ning. Men all bildning hvilar på språkkunskap,
och för dess inhemi2nde äro ynglingaåren de me:t
passande, Vid gymnasium borde således språk-
undervisninger, så väl i de lärda (hebreiskan dock
med mycken inskränkning), som lofvande språk
med all sor, fällighet drifv:s. Af vetenskaperna
böra vid gymnasium föreläsas i hisorien med geo-
gr:fisn, matematiken samt naturkunnighoeten. T.o-
logi och filorofi passa icke för en gymr. ungdom;
de äro egentligen universitetets stulier. Vidgym-
nasium erfordras icke mer än vidgad kristendoms-
kunskap samt de enklaste och lättfattligaste styc-
ken af logik, psykoogi och sedelira. Så vid pass
organiserade kunde gymsasierna bli ganska nyttiga
och allmint besökta; i annat fall komma de att alli
mera och mera stå fåsom ruiner från en för-
gången tid. — Den andra orsaken är brist på till-
syn öfver och uppnuntran för så väl lärare som
lärjungar. Att e:oralmyndigheten ofta är sl:pp.
krafdös och otillräcklig, bar en långlig erfarenhet
bevittnat. L:kior Söderberg yttrar i sin reserva-
tion, att på samma sätt som pro!essorer, som icke
hafva någon eforalmyndigbet öfver sig, hk väl sorg-
fälligt bestrida sina förelisningar, eå kunna ock
lektorer göra detsammea. Häri ligger något, com
är både sannt och osannt. Visserligen stå icke
professorer uader tillsyn af någoa eforus; men de
bafva en annan kontro:l öfver sig, som är Jångt
kraftigare, ty de kontrolleras af hela den stule-
rande korpser. Vill en professor icke råka j
missaktning och se sin lärosal så godt som tom,
nödgas han red nit skö a sin profession. Dannz
-kontroll saknar lektorn, ty ehuru lärjuagarne kun-
pa ganska väl bedöma hans större eller mindre
skicklighet, bafva de dock icke frihet att drags
sig från hans föreläsningar. Af pwelect, kataloger
känner man med hvilka ämnen proessorn för året
ämnar sysselsätta sig, men hvad lektorer föreläsa
är en hemlighet, så framt man icke kan upp:n2p-
pa något af ungdomer. Ea profassor kan svårli-
gen underlåta att föreläsa på sia beståmda timme.
men för åtskilliga lektorer Jyckas det att såsom
det heter på skolspråket, gifva lo! den ena timman
efter den andra, utan alt detta för honom med-
för något obehaz. Horrätter och kollegier äro
pligtige att årligen inlemna uppgift på de mål,
som blifvit afgjorda, hvilken uppgzift sedan allmän-
göres; men man känner icke om lektorer äro å-
lagde att göra redo för hvad de för året föreläst.
Atminrstone -har en sådan redo:örelse aldrig bli!
vit för allmänbetea synlig. Oaekligen gifves det
. Af fr Les AA a
lahtanarvar sAm amg as. 22