rår, Dvartill sista arets jangvardskostnader uppga, borde till 3, ersättas af bränvinsrörelsen. Här hade bordt uttalas den sanningen, att 3, af fattighjonen hafva genom b:änvins bruk råkat i elände, hvadan de, som inom församling tillverka och handla med en dy!ik vara, borde vidkännas en lika stor andel i fattigvården. — Korteligen: bränvinsiadustrien hade bordt af Svenska folkets representanter inför konungatronen framställas såsom Sveriges största olycka, såsom förnämsta källan till den vanmskt och det elände, som öfverklagas. Hvarjemte den öfvertygelse bordt frambållas, att, så läsge häruti icke sker någon genomgripande förändring, så hjelper det icke, om vi få en regering från himmelen — om vi få en legstiftning visare än Solonvs och Salomos — ja! om man ville bygga en bögskola i hvarje socken och proklamera en fullkomlig både näringsoch handelsfrihet. Och hvad bjelper det att befria arbetaren ifrån all skatt till staten? Så länge hans skattskyldighet till bränviosbrännaren qvarstår, skall han nedsjunka allt djupare och djupare i useihet. Hade man tsgit en sådan utgångspunkt för bränvissbetänkandet, så skulle både författningsförslag och beskattningstariff fått ett helt annat utseende. Nu är det deremot ändamålslöst att reservera mig emot serskildta paragrafer, hvilka alla leda till samma olycksaliga mål. Ena omständighet är dock allt ör märkvärdig satt förbigås, och den är det oförlikneliga förslaget att husbehofsbränningen med 20 kannors panna och derunder blifvit utsträckt till hvar dag hela året igenom, utan minsta tillökning i skatt. Sådana pannor fioneas nu omkring 73,000. Tillverkar bvar och en af dem endsst 500 kannor på året, eller blott. fjerdedelen af hvad friherre Raab beräknat, så blir det dock 36 miiliorer kanror. I geanning ett litet nätt busbehof för Svea folk! Låt vara att många tillverka mindre; men många andra skola tillverka så mycket mera; och det liberala privilegium, som de nu. erhållit, skall utan tvifvel mångdubbla deras antal. Och för att visa samma ädelmod emot de stora. har man medgifvit dem fri destilleringsrätt året igenom, och frikallat dem från förseging den litla tid de skulle stå obegagnade. Hvarthän allt detta leder är ej svårt att förutse. Vi hafva nu så länge vandrat på den vägen, att man vet hvart den bär, Följderna hära! vill jag icke beskrifva, endast beklags mig sjelf, som varit nödsakad att deltega i en sådan lagstiftning. Huru skola vi, som nitäiska för nykterhet och bräavinssupnicgens afskaffande, kunna möta våra hemmavarande medbröder och åhörare med den underrättelsen, att, vid en riksdag, då man haft anpledning att boppas något helt annat, har den riksförderfliga handteringen erhållit en så utomordentligen stor frihet, som den förut icke egt? Innefattar icko ett sådant lagförslag det bittraste hånlöje öfver alla menaiskovänners bemödanden att åstadkomma minskning uti den olycksbringande varans tiilverkniog och förtäriog? Man må ursäkta mig, om jag ej med tillbörlig köld och liktöjdhet ksn deltaga uti rådplägniogen om det lämpligaste sätt, hvarpå menniskors elände skall frambringar. Ty hvad är t. ex: bränviosbräanarens rättighet att till sina underhafvande haälfstopsvis utmäcgla bränvin? Hvad är det vål annat än ett privilegium för jordbrukaren, att laglikmätigt utsuga sina tj2care, dagsverkare och torpare? Hvad är väl bränvins-minuteringsaafgiften annat än den köpeskilling, för hvilkon. staten säljer till vissa personer rättigheten att, enligt lag, utarma, förderfva och demoralisera sin omgifoing? och med få ord: hvad innehåller hela bränvinsförordningen annat, än en systematisk method, som Sverges inbyggare skola iakttaga, för att kucna lagligen utarma, förderfva och! demoralisera hvarandra, med biänvin? skall aldrig en svensk riksdag, icka ens på försök, kunna taga det steg, som Norges sednaste storthisg? jag kan ej annat än lika eftertryckligen som vördnadsfullt underställa hvar och en riksdagsmans egen pröning, huru man med godt samvete kan ockra på det al!männa eländet! huru man med godt samvete kan deltaga uti en utarmningsindustri, hvars olycksaliga verknicgar dagligen åskådas och allestädes, både i stad och på land, framhållas af försupna menniskoruiner, af förstörda uslingar, af gråtande och misshandlada mödrar, af halfnakna och tiggande barn, — en sedefördorfsiadustri, hvars historia år från år skrifves med blod uti våra domstolars brottmåls-protokoller ! Och slutligen, då den hittills gällande författningen icke kan åstadkomma så mycket ondt, som den nya, så får jag vördsamt hemstäla till Rikets Höglofliga Ständer att för deras del antaga den förra utan någon förändring. samt tillika ingå till Kongl. Möj:t med en underdånig skrifvelse, att i denna ekonomiska fråga vidtga de åtgärder, som pröfvas ändamålsepliga. Likväl är det min enskilda öfvertygelse, att, om icke en genomgripande reform i detta afsecnde,j — det vigtigaste af alla, — på fallt allvar cföretages ; om icke det onda snart uppryckes med rötterna; så skall omsider samhällsbyggnaden skakas i sina grundvalar af den proletär-klass, som bränvinslagstiftningen tillskapatr. I den hufvudsakliga syftningen at denna reservation instämde Hr af Dahlström, prostarre Osterman och Arborelius, komminister Bergstrand, doktor Säwe samt Herrar Winge, Bergsten och Knut Almgren i den sista meningen; och prosten Gahne. . Af herr C. J. Kock: Instämmande i alo i herr friherre Raabs reservation, får jag yttermera för egen del tillägga följande: so Stadgandet i 42 af Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 6 Augusti 1841, att försäljnipg af bränvin ugder en kanna icke är lofgifven, så i stad som på landet, utan på tillåtna värdshus, källare och närings ställen, hvilar, efter mitt förmenande, icke på någon verklig rätisgrund, och dessutom l:der icke till det i bufvudsak dermed förmodl!igen åsyftade ändamål, att till nykterhetens befrämjsnde i möjligaste mån försvåra tillfället för menige man att åtkomma den förföriska drycken. Det synes mig orimligt att för köpmannen, som eger utmicutera andra varor i huru ringa qvsantitet som helst, ska!l härutinnan stadgas ett undantag för en vara, hvars nödvändighet icke numera lår bestridas, sean sammansatta utskottet uti sitt afgifne betänkande antagit en serskild afdelning för rätigheten att till husbehof bränna bränvin. Ej eler kan det lända till sedlighet och nykterhet, att arbetarep, hemkommen i sin bostad, från dagens tunga, tvingas att besöka krogen för att homta sitt behof af bränvin, hvilket då troligen oftast derutöfver varder o ä , förtärdt på stället, der så många lockelser fäsgs!a ho eh Imo Lä. I. aa. nanninoe lättsinpiet