rår, Dvartill sista arets jangvardskostnader uppga,
borde till 3, ersättas af bränvinsrörelsen. Här hade
bordt uttalas den sanningen, att 3, af fattighjonen
hafva genom b:änvins bruk råkat i elände, hvadan
de, som inom församling tillverka och handla med
en dy!ik vara, borde vidkännas en lika stor andel i
fattigvården. — Korteligen: bränvinsiadustrien hade
bordt af Svenska folkets representanter inför konunga-
tronen framställas såsom Sveriges största olycka, såsom
förnämsta källan till den vanmskt och det elände,
som öfverklagas. Hvarjemte den öfvertygelse bordt
frambållas, att, så läsge häruti icke sker någon ge-
nomgripande förändring, så hjelper det icke, om vi
få en regering från himmelen — om vi få en leg-
stiftning visare än Solonvs och Salomos — ja! om
man ville bygga en bögskola i hvarje socken och pro-
klamera en fullkomlig både närings- och handelsfri-
het. Och hvad bjelper det att befria arbetaren ifrån
all skatt till staten? Så länge hans skattskyldighet
till bränviosbrännaren qvarstår, skall han nedsjunka
allt djupare och djupare i useihet.
Hade man tsgit en sådan utgångspunkt för brän-
vissbetänkandet, så skulle både författningsförslag
och beskattningstariff fått ett helt annat utseende.
Nu är det deremot ändamålslöst att reservera mig
emot serskildta paragrafer, hvilka alla leda till sam-
ma olycksaliga mål. Ena omständighet är dock allt
ör märkvärdig satt förbigås, och den är det oförlik-
neliga förslaget att husbehofsbränningen med 20 kan-
nors panna och derunder blifvit utsträckt till hvar
dag hela året igenom, utan minsta tillökning i skatt.
Sådana pannor fioneas nu omkring 73,000. Tillverkar
bvar och en af dem endsst 500 kannor på året, eller
blott. fjerdedelen af hvad friherre Raab beräknat, så
blir det dock 36 miiliorer kanror. I geanning ett li-
tet nätt busbehof för Svea folk! Låt vara att många
tillverka mindre; men många andra skola tillverka
så mycket mera; och det liberala privilegium, som
de nu. erhållit, skall utan tvifvel mångdubbla deras
antal. Och för att visa samma ädelmod emot de
stora. har man medgifvit dem fri destilleringsrätt året
igenom, och frikallat dem från förseging den litla
tid de skulle stå obegagnade. Hvarthän allt detta
leder är ej svårt att förutse. Vi hafva nu så länge
vandrat på den vägen, att man vet hvart den bär,
Följderna hära! vill jag icke beskrifva, endast beklags
mig sjelf, som varit nödsakad att deltega i en sådan
lagstiftning. Huru skola vi, som nitäiska för nykter-
het och bräavinssupnicgens afskaffande, kunna möta
våra hemmavarande medbröder och åhörare med den
underrättelsen, att, vid en riksdag, då man haft anp-
ledning att boppas något helt annat, har den riks-
förderfliga handteringen erhållit en så utomordentli-
gen stor frihet, som den förut icke egt? Innefattar
icko ett sådant lagförslag det bittraste hånlöje öfver
alla menaiskovänners bemödanden att åstadkomma
minskning uti den olycksbringande varans tiilverk-
niog och förtäriog?
Man må ursäkta mig, om jag ej med tillbörlig köld
och liktöjdhet ksn deltaga uti rådplägniogen om det
lämpligaste sätt, hvarpå menniskors elände skall fram-
bringar. Ty hvad är t. ex: bränviosbräanarens rättig-
het att till sina underhafvande haälfstopsvis utmäcgla
bränvin? Hvad är det vål annat än ett privilegium
för jordbrukaren, att laglikmätigt utsuga sina tj2care,
dagsverkare och torpare? Hvad är väl bränvins-mi-
nuteringsaafgiften annat än den köpeskilling, för hvil-
kon. staten säljer till vissa personer rättigheten att,
enligt lag, utarma, förderfva och demoralisera sin om-
gifoing? och med få ord: hvad innehåller hela bränvins-
förordningen annat, än en systematisk method, som Sver-
ges inbyggare skola iakttaga, för att kucna lagligen
utarma, förderfva och! demoralisera hvarandra, med
biänvin? skall aldrig en svensk riksdag, icka ens på
försök, kunna taga det steg, som Norges sednaste stor-
thisg? jag kan ej annat än lika eftertryckligen som
vördnadsfullt underställa hvar och en riksdagsmans e-
gen pröning, huru man med godt samvete kan ockra
på det al!männa eländet! huru man med godt sam-
vete kan deltaga uti en utarmningsindustri, hvars o-
lycksaliga verknicgar dagligen åskådas och allestädes,
både i stad och på land, framhållas af försupna men-
niskoruiner, af förstörda uslingar, af gråtande och
misshandlada mödrar, af halfnakna och tiggande barn,
— en sedefördorfsiadustri, hvars historia år från år
skrifves med blod uti våra domstolars brottmåls-pro-
tokoller ! -
Och slutligen, då den hittills gällande författningen
icke kan åstadkomma så mycket ondt, som den nya,
så får jag vördsamt hemstäla till Rikets Höglofliga
Ständer att för deras del antaga den förra utan
någon förändring. samt tillika ingå till Kongl. Möj:t
med en underdånig skrifvelse, att i denna ekonomi-
ska fråga vidtga de åtgärder, som pröfvas ändamåls-
epliga. Likväl är det min enskilda öfvertygelse, att,
om icke en genomgripande reform i detta afsecnde,j
— det vigtigaste af alla, — på fallt allvar cföretages ;
om icke det onda snart uppryckes med rötterna; så
skall omsider samhällsbyggnaden skakas i sina
grundvalar af den proletär-klass, som bränvinslag-
stiftningen tillskapatr.
I den hufvudsakliga syftningen at denna reservation
instämde Hr af Dahlström, prostarre Osterman och
Arborelius, komminister Bergstrand, doktor Säwe samt
Herrar Winge, Bergsten och Knut Almgren i den
sista meningen; och prosten Gahne. .
Af herr C. J. Kock: Instämmande i alo i herr
friherre Raabs reservation, får jag yttermera för egen
del tillägga följande: so
Stadgandet i 42 af Kongl. Maj:ts nådiga förord-
ning den 6 Augusti 1841, att försäljnipg af bränvin
ugder en kanna icke är lofgifven, så i stad som på
landet, utan på tillåtna värdshus, källare och närings
ställen, hvilar, efter mitt förmenande, icke på någon
verklig rätisgrund, och dessutom l:der icke till det i
bufvudsak dermed förmodl!igen åsyftade ändamål, att
till nykterhetens befrämjsnde i möjligaste mån för-
svåra tillfället för menige man att åtkomma den för-
föriska drycken. Det synes mig orimligt att för köp-
mannen, som eger utmicutera andra varor i huru
ringa qvsantitet som helst, ska!l härutinnan stadgas ett
undantag för en vara, hvars nödvändighet icke nu-
mera lår bestridas, sean sammansatta utskottet uti
sitt afgifne betänkande antagit en serskild afdelning
för rätigheten att till husbehof bränna bränvin. Ej
eler kan det lända till sedlighet och nykterhet, att
arbetarep, hemkommen i sin bostad, från dagens tunga,
tvingas att besöka krogen för att homta sitt behof af
bränvin, hvilket då troligen oftast derutöfver varder
o ä , -
förtärdt på stället, der så många lockelser fäsgs!a ho
eh Imo Lä. I. aa. nanninoe lättsinpiet