man får känna i den glödande söderp. — Ack!
ett fruntimmer är dock insängdt inom en så
trång sfer; man kan känna mycket — abl myc-
ket, som genomtränger djupet af själen. — Ack,
min gud! jag har tappat en perla i min broche.
— Ja, ja, yttrade löjtnanten; min vän Pjerrot
och jag stego upp på JEina på en gång; — wi
fröso rätt bastart, men mest fransmancen. Ack,
för mången noribo var det ett lappri, blott om-
kring 48 craders köld. Jag reste en gång, för ro
skull, låt mig se: för en fem till åtta år sadan,
till nu, hvad är det den der lilla staden heter?
— Hernösand, vårt rent nordiska biskopssäte —
ja Heraösand var det — och, mina damer, det
var just i September, men ändå nära 20 grader
kallt; det är grufbgt, hvad ködea tilltar norr om
Upa2a?a. Imedlertid log j;g åt min vän A!exinder
Pjerrot, som fräs vid aderton; jag var vaad vid
sådant, och har en härdad afysick.
— Ja, gudi lofl du har slluid varit frisk alltsedan
du hade kikhostan; då var han för usel, yttrade
Ppatronessan, och hvad han hostade, det lilla kräket!
— Jaba, jiha, min toda mamma, smålog löjt-
nanten, men det gjorde ingenting; min ysick) är
starkt härdad, jag har nerver som stål och är ej
ömtålig, — jag skall ba den äran omtala en hin-
delse, — och vu utöredde sig löjtnanten i ena be-
rättelse, förskräcklivt lång och omständlig öfver en
fara till :jässom han delat med sin vän lord Ru:ch,
han med de röda sockorna, en sniilrik engelsman
som far omkring för att fånga foglar på limspö,
den enda orsak, för hvilken han gezcomrest verl
den. Lord Ruteh hade således med sig i alla
lifvets lägen en burk fogellim och en ofantlig
uppsättniog pinaar och sprängklor, fastän han i