man får känna i den glödande söderp. — Ack! ett fruntimmer är dock insängdt inom en så trång sfer; man kan känna mycket — abl mycket, som genomtränger djupet af själen. — Ack, min gud! jag har tappat en perla i min broche. — Ja, ja, yttrade löjtnanten; min vän Pjerrot och jag stego upp på JEina på en gång; — wi fröso rätt bastart, men mest fransmancen. Ack, för mången noribo var det ett lappri, blott omkring 48 craders köld. Jag reste en gång, för ro skull, låt mig se: för en fem till åtta år sadan, till nu, hvad är det den der lilla staden heter? — Hernösand, vårt rent nordiska biskopssäte — ja Heraösand var det — och, mina damer, det var just i September, men ändå nära 20 grader kallt; det är grufbgt, hvad ködea tilltar norr om Upa2a?a. Imedlertid log j;g åt min vän A!exinder Pjerrot, som fräs vid aderton; jag var vaad vid sådant, och har en härdad afysick. — Ja, gudi lofl du har slluid varit frisk alltsedan du hade kikhostan; då var han för usel, yttrade Ppatronessan, och hvad han hostade, det lilla kräket! — Jaba, jiha, min toda mamma, smålog löjtnanten, men det gjorde ingenting; min ysick) är starkt härdad, jag har nerver som stål och är ej ömtålig, — jag skall ba den äran omtala en hindelse, — och vu utöredde sig löjtnanten i ena berättelse, förskräcklivt lång och omständlig öfver en fara till :jässom han delat med sin vän lord Ru:ch, han med de röda sockorna, en sniilrik engelsman som far omkring för att fånga foglar på limspö, den enda orsak, för hvilken han gezcomrest verl den. Lord Ruteh hade således med sig i alla lifvets lägen en burk fogellim och en ofantlig uppsättniog pinaar och sprängklor, fastän han i