månsrätten till fördel för socknemagasin och allmänna
af Kongl. M:j:t stadfästade kassor, penningeverk cch
iorättnirgar, för städer cch för enskilde, som till em-
bets- och tjenstemän, i och för deras befattningar
lemnat egendom, vara i full öfverensstämmelse med
rättvisans kraf och billighet; och förmodar Utskottet
de i Kongl. M:ts proposition anförde skäl för upphö-
rande af frälsemäns ru ägande, på Ridd, och Adelns
privilegier den 46 Oktober 4723 grundade, förmåns-
rätt för fordringar hos deras uppbördsmän, vara så
öfvertygande, att Ridd. och Adeln ej tvekar att, ge-
nom cen eftergift i denoa del, medverka till en af be-
hofvet påkallad lagförbättring.
Då, genom förvandling af faddergåfva, som förmyn-
dare emottagit, den omyndige får en motsvarande
fordran hos dea förre, hvarför han icke skäligen bör
pjuta mindre rätt, än för annan fordran, synes det
förtydligande, som K. M:t föreslagit af 47 Kap. 2
Heandels-balken, vara ändamålsenligt.
Sedan Utskottet sålunda granskat K. M:ts proposi-
tion, får Utskottet, under öfvertygelse att ett antagan-
de deraf skulle så för det allmänna som för den er-
skilde blifva välgörsnde, alltså vördsamt tillstyrka,
satt, derest Ridderskapot och Adeln medgifver, det
den förmårsrätt, frälsemän för närvarande äga för
fordrirgar hos der23 uppbördsmän, må upphörg, Kal.
Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition måtte af Ri-
kets Ständer bifallas.
Reservatiocer: Af herr grefve Mörner: Redan unp-
der flere riksmöten har frågan om de tysta förmons-
rätternes askaffande utgjort föremål för Ritets Stän-
ders överliggningar. De skitande öden, som den
deruander rönt, vittna nogsamt både derom, huru föga
stadgade opinionerne i detta hänseende varit, och der-
om huru grannlaga man ansett hvarje åtgärd, syftar de
att förminska eHer förändra den säkerhet, !lazen för
Bärvarande tillerkänner omyzcdige för deras hos för-
myndaren inneståenda medel. För att undsnrödja
betänkligheterte hos dem, som hyst den åsigt, att de
, Omyndigo skulle komma att ä!ventyra alt för mycket,
derest den dem nu tillagde förmonsrätt skulle bortta-
gas eller nedflyttas efter alla inteckningar, utan afse-
ende på deras älder, i förbållarde till den tid, då
förmyrdaren blifvit till förmynderskapet förordnad,
har man förut ansett nödigt att med förslaget om de
tysta förmonsrätternes afskaffande och, såsom ett der-
ifrån oskiljaktigt vilkor, sammanknippa bestämmandet
af bättre och fullständigare kontroller å förmyndarne,
men nu har eit sådant förfarande icke vidare funnits
af behofvet påkalladt. Visserligen är ett serskildt för- ;
slag i sistnämnde hänseende äfven vid denna riksdag
framstäldt, men det sår icke i något sammanhang
med frågan om de tysta förmonsrätterses afskaffande,
utan det kan ru komma att het och bålet bero af
voteringarr.es utgång i de serskilda Riksstånden, buru-
vida ej de omyndige skola gå miste om den dem för
närvarande tillkommande företrädesrätt till betaning
utur förmyndarnes fastighet framför sådane intecknin-
gar, som vunnits efter det denne biifvit till förmyn-)
darebefattningen förordnad, utan att dock från Rikets
Ständers sida några mått och steg vidtagas för attpå
annat sätt betrygga de omynrdiges rätt. Ensamt denna
omständighet bar syn!s mig pog vigtig, för att be-
stämma mig att emot utskottets afgifne betänkande
anmäla min reservation; men flere andre förhållanden
komma des:utora hörtil, hvilka det skulle blifva för
vidlyftigt att fullständigt utveckla, och jsg derför en-
dast tår i korthet antyda, nemligen: Att, om äfven
förslaget till förändring uti 23 kap. 4 och 2 8 Ärfda-
balkea antages, så afser datta förslag dock endast ett
bereda större säkerhet derföre att förmyndaren ful!gör
skyltigheten att uppgöra och aflemna räkning öfver
sia förvaltning. utan att dock derigesom förskingring
af den omyndiges madel förekommes, för hvilket än-l!
Ärfdabalken isryromas ; att, dere t, såsom uti betär-
kandet säges och äfven velat bevisas, den säkerhet
omyndig åtnjuter gencm den nuvarande tysta för-
monsrätter, är mera skenbar än verklig, och lätt. elu-
deras, den svårligen torde för allmänna krediten kunna
anses så menlig, som på ett annat ställe uti betän-
kandet påstås, och förindringen följaktligen vara af
damål mera noggranna föreskrifter: borde uti 29 kap.
mindre vigt, än man i allmänhet föreställer sig; att !
deremot, så vida det lagstadgaade, hvars upphäfvande .
nu är i fråga, verkligev, såsom jg vågar påstå, vid
måga tillällen åt omyrdige räddat deras ezendom,
sedan den utaa derss förvållende, råkat uti mindre
ordentlige förmyndares händer, det skydd, värnlösa så-
iunda uti lagen åtnjutit, icke billigtvis torde böra utan
all ersättning dem fråntagas; att, då man, till stöd
för förslaget, åberopar den större trygghet, som in-
teckniogar i sågra andra länder med öra, man icke
torde tö a förbise hvad nämnde lagar å den andra
siden stadza om säkerhet för omyndig persons åt för-
mynda:es asförtrodde medel, såsom då fransyska la-
gen vid ansvar ålägger förmyndaren att sjelf låta uti
sin fastighet inteckna hela myndlingens arf och, i
händelse af underlåtenhet härutaf, tillägger myndlin-
gen en lyst förmonsrävt i förmyadarens egendom; att
ett stadgande i sådan syftning, som det nyssnämnda,
men docx icke afså vidsträckt omfattning, utan hvar-
igenom endast förmyndaren förpligtades att för hvad
han af myndlingens reda penningar sjell innehade och
i sin rörelse anväsde, lemna denne inateckning i sin
fastighet, om förmyndaren egde någon sådan, kunde,
enligt min tanka, så mycket mindre avses obilligt,
som det måste vera fullkomligt öfverensstämmande
med den vårdnad om omyndige och deras gods, som
staten sig å:agit; att staten för omyndigs penningar
fordrar samma säkerhet af förmyndaren, som denne
är i tillfälle att åt! andra sisa fordringsegare utfäs:a;
samt ändtligen att, derest äfven ej tvifvelsmål skulle
kunna ega rum derom, huruvida icke de allt mera
och mera lättade utvägarne att anlita krediton i eess
yttersta utsträckning oftare visat sig vådliga för den
lintegande sjelf, än de befäctat dennes välstånd, det
åtminstone lärer kunna få anses tvifvel usderkastadt,
huruvida, då man skösll vilja emellan att låta den
olägenhet qvarslä, hvilken långivare nu äro under-
kastade ganom svårigheten att erhål:a tillörlitlig kän-
nedom, om e2 låntagare är med förmynderskap be
svärad eller icke, eller att, med långifvarens fritagande
från allt bekymmer i detta hänseende, i stället utsätta
de omyndige för det äfventyr, som oundvikligen kom-
mer fatt drabba d:m derigeodm, att, tå förmyndarens
ställnftng börjar ait försämras, slia bena myndiga for-
dringkezare kunna hasta att söka förvärfya sig inteck-
ningsdäkerhst, under det ingen vårdar siz om den
onyndliges bista, icke den förstnämnda olägenheten
måste lernnas utan aseende vid betraktande af den
Sn I ara mara vädliga. fäöliden.