månsrätten till fördel för socknemagasin och allmänna af Kongl. M:j:t stadfästade kassor, penningeverk cch iorättnirgar, för städer cch för enskilde, som till embetsoch tjenstemän, i och för deras befattningar lemnat egendom, vara i full öfverensstämmelse med rättvisans kraf och billighet; och förmodar Utskottet de i Kongl. M:ts proposition anförde skäl för upphörande af frälsemäns ru ägande, på Ridd, och Adelns privilegier den 46 Oktober 4723 grundade, förmånsrätt för fordringar hos deras uppbördsmän, vara så öfvertygande, att Ridd. och Adeln ej tvekar att, genom cen eftergift i denoa del, medverka till en af behofvet påkallad lagförbättring. Då, genom förvandling af faddergåfva, som förmyndare emottagit, den omyndige får en motsvarande fordran hos dea förre, hvarför han icke skäligen bör pjuta mindre rätt, än för annan fordran, synes det förtydligande, som K. M:t föreslagit af 47 Kap. 2 Heandels-balken, vara ändamålsenligt. Sedan Utskottet sålunda granskat K. M:ts proposition, får Utskottet, under öfvertygelse att ett antagande deraf skulle så för det allmänna som för den erskilde blifva välgörsnde, alltså vördsamt tillstyrka, satt, derest Ridderskapot och Adeln medgifver, det den förmårsrätt, frälsemän för närvarande äga för fordrirgar hos der23 uppbördsmän, må upphörg, Kal. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition måtte af Rikets Ständer bifallas. Reservatiocer: Af herr grefve Mörner: Redan unpder flere riksmöten har frågan om de tysta förmonsrätternes askaffande utgjort föremål för Ritets Ständers överliggningar. De skitande öden, som den deruander rönt, vittna nogsamt både derom, huru föga stadgade opinionerne i detta hänseende varit, och derom huru grannlaga man ansett hvarje åtgärd, syftar de att förminska eHer förändra den säkerhet, !lazen för Bärvarande tillerkänner omyzcdige för deras hos förmyndaren inneståenda medel. För att undsnrödja betänkligheterte hos dem, som hyst den åsigt, att de , Omyndigo skulle komma att ä!ventyra alt för mycket, derest den dem nu tillagde förmonsrätt skulle borttagas eller nedflyttas efter alla inteckningar, utan afseende på deras älder, i förbållarde till den tid, då förmyrdaren blifvit till förmynderskapet förordnad, har man förut ansett nödigt att med förslaget om de tysta förmonsrätternes afskaffande och, såsom ett derifrån oskiljaktigt vilkor, sammanknippa bestämmandet af bättre och fullständigare kontroller å förmyndarne, men nu har eit sådant förfarande icke vidare funnits af behofvet påkalladt. Visserligen är ett serskildt för; slag i sistnämnde hänseende äfven vid denna riksdag framstäldt, men det sår icke i något sammanhang med frågan om de tysta förmonsrätterses afskaffande, utan det kan ru komma att het och bålet bero af voteringarr.es utgång i de serskilda Riksstånden, buruvida ej de omyndige skola gå miste om den dem för närvarande tillkommande företrädesrätt till betaning utur förmyndarnes fastighet framför sådane inteckningar, som vunnits efter det denne biifvit till förmyn-) darebefattningen förordnad, utan att dock från Rikets Ständers sida några mått och steg vidtagas för attpå annat sätt betrygga de omynrdiges rätt. Ensamt denna omständighet bar syn!s mig pog vigtig, för att bestämma mig att emot utskottets afgifne betänkande anmäla min reservation; men flere andre förhållanden komma des:utora hörtil, hvilka det skulle blifva för vidlyftigt att fullständigt utveckla, och jsg derför endast tår i korthet antyda, nemligen: Att, om äfven förslaget till förändring uti 23 kap. 4 och 2 8 Ärfdabalkea antages, så afser datta förslag dock endast ett bereda större säkerhet derföre att förmyndaren ful!gör skyltigheten att uppgöra och aflemna räkning öfver sia förvaltning. utan att dock derigesom förskingring af den omyndiges madel förekommes, för hvilket än-l! Ärfdabalken isryromas ; att, dere t, såsom uti betärkandet säges och äfven velat bevisas, den säkerhet omyndig åtnjuter gencm den nuvarande tysta förmonsrätter, är mera skenbar än verklig, och lätt. eluderas, den svårligen torde för allmänna krediten kunna anses så menlig, som på ett annat ställe uti betänkandet påstås, och förindringen följaktligen vara af damål mera noggranna föreskrifter: borde uti 29 kap. mindre vigt, än man i allmänhet föreställer sig; att ! deremot, så vida det lagstadgaade, hvars upphäfvande . nu är i fråga, verkligev, såsom jg vågar påstå, vid måga tillällen åt omyrdige räddat deras ezendom, sedan den utaa derss förvållende, råkat uti mindre ordentlige förmyndares händer, det skydd, värnlösa såiunda uti lagen åtnjutit, icke billigtvis torde böra utan all ersättning dem fråntagas; att, då man, till stöd för förslaget, åberopar den större trygghet, som inteckniogar i sågra andra länder med öra, man icke torde tö a förbise hvad nämnde lagar å den andra siden stadza om säkerhet för omyndig persons åt förmynda:es asförtrodde medel, såsom då fransyska lagen vid ansvar ålägger förmyndaren att sjelf låta uti sin fastighet inteckna hela myndlingens arf och, i händelse af underlåtenhet härutaf, tillägger myndlingen en lyst förmonsrävt i förmyadarens egendom; att ett stadgande i sådan syftning, som det nyssnämnda, men docx icke afså vidsträckt omfattning, utan hvarigenom endast förmyndaren förpligtades att för hvad han af myndlingens reda penningar sjell innehade och i sin rörelse anväsde, lemna denne inateckning i sin fastighet, om förmyndaren egde någon sådan, kunde, enligt min tanka, så mycket mindre avses obilligt, som det måste vera fullkomligt öfverensstämmande med den vårdnad om omyndige och deras gods, som staten sig å:agit; att staten för omyndigs penningar fordrar samma säkerhet af förmyndaren, som denne är i tillfälle att åt! andra sisa fordringsegare utfäs:a; samt ändtligen att, derest äfven ej tvifvelsmål skulle kunna ega rum derom, huruvida icke de allt mera och mera lättade utvägarne att anlita krediton i eess yttersta utsträckning oftare visat sig vådliga för den lintegande sjelf, än de befäctat dennes välstånd, det åtminstone lärer kunna få anses tvifvel usderkastadt, huruvida, då man skösll vilja emellan att låta den olägenhet qvarslä, hvilken långivare nu äro underkastade ganom svårigheten att erhål:a tillörlitlig kännedom, om e2 låntagare är med förmynderskap be svärad eller icke, eller att, med långifvarens fritagande från allt bekymmer i detta hänseende, i stället utsätta de omyndige för det äfventyr, som oundvikligen kommer fatt drabba d:m derigeodm, att, tå förmyndarens ställnftng börjar ait försämras, slia bena myndiga fordringkezare kunna hasta att söka förvärfya sig inteckningsdäkerhst, under det ingen vårdar siz om den onyndliges bista, icke den förstnämnda olägenheten måste lernnas utan aseende vid betraktande af den Sn I ara mara vädliga. fäöliden.