SPIONEN). BERÄTTELSE AF A. VON SCHADEN. Genom den nyligen anlända depeschen fann jag mig således hafva ena grundad anledning att begifva mig till Pogornice. Ganast befallde j:g att man skulie sadla och inom en fjerdedels timma var jag på vägen,i spetsen för hela min sqvadron. Men under det jag ru red så der och besinnade mig på ett passande inträdesta!, föll mig en betänklighet i sipnat: Hvarmed skulla jag ursäkta mig, ifall jag icke funne hvad jag sökte? — Det tålte tänka på. Ändtligen påfann jag det rådet att dölja sqvaAronen i ev, tätt utmed slottet belägen, skog och begifva mig till slottet så, att det skulle se ut som om jag blott kom på ett vänligt besök. Jag anbefallte premierlöjtnanten att ha ett vaksamt öga på slottet, samt att på gifven signal från mig kringränna borggården och skicka några beväpnade män ditin. Efter att hafva fozat dessa anstalter, medtog jag den yngste officern och fyra hussarer. Kommande liksom från en morgonpromenad, redo vi långsamt genom byn, framåt slottet. Utan att anmäla oss, stego vi al och gingo skyndsamt uppför den höga stentrappan. Vi trädde in i en försal, der vi träffade den gamle Tomaszek, hvilken, halft ibjelskrämd vid vår åsyn, ville gripa till flykten. Men mina bussarer skyndade att fasttaga honom. Den stackars gubben darrade som ett asplöf; det gjorde mig verkligen ondt om honom, men jag måste så handla. Hvar är din busbonde och den främmande herrn, som har kommit hit med honom ? frågade jag. : I salen deruppe, jemrade Tomaczek. De hålla just på att äta frukost. ) Se A. B. N:is 240, 241 och 245.