SPIONEN).
BERÄTTELSE AF A. VON SCHADEN.
Genom den nyligen anlända depeschen fann jag
mig således hafva ena grundad anledning att be-
gifva mig till Pogornice. Ganast befallde j:g att
man skulie sadla och inom en fjerdedels timma
var jag på vägen,i spetsen för hela min sqvadron.
Men under det jag ru red så der och besin-
nade mig på ett passande inträdesta!, föll mig en
betänklighet i sipnat: Hvarmed skulla jag ursäkta
mig, ifall jag icke funne hvad jag sökte? — Det
tålte tänka på.
Ändtligen påfann jag det rådet att dölja sqva-
Aronen i ev, tätt utmed slottet belägen, skog och
begifva mig till slottet så, att det skulle se ut
som om jag blott kom på ett vänligt besök. Jag
anbefallte premierlöjtnanten att ha ett vaksamt
öga på slottet, samt att på gifven signal från mig
kringränna borggården och skicka några beväp-
nade män ditin.
Efter att hafva fozat dessa anstalter, medtog
jag den yngste officern och fyra hussarer. Kom-
mande liksom från en morgonpromenad, redo vi
långsamt genom byn, framåt slottet.
Utan att anmäla oss, stego vi al och gingo
skyndsamt uppför den höga stentrappan. Vi
trädde in i en försal, der vi träffade den gamle
Tomaszek, hvilken, halft ibjelskrämd vid vår
åsyn, ville gripa till flykten.
Men mina bussarer skyndade att fasttaga honom.
Den stackars gubben darrade som ett asplöf;
det gjorde mig verkligen ondt om honom, men
jag måste så handla.
Hvar är din busbonde och den främmande
herrn, som har kommit hit med honom ? frå-
gade jag. :
I salen deruppe, jemrade Tomaczek. De
hålla just på att äta frukost.
) Se A. B. N:is 240, 241 och 245.