SPIONEN. BERÄTTELSE AF ÅA. VON SCHADEN. Bland mina kamreter ansågs jag för den muntraste, lefnadsgladaste menniska, ty jag bibehöll, under den ojröglizaste bivuak i Spanien, der det för ea tysk msge fanns ingenting att äta, ett god! lynne, samt ett fint viderkorn, hvarmedelst jag fjerran ifrån uppvädrade allt hvad som i något afseende kunde komma truppen till godo. Derjemte var jag en ansedd person, nemtigen adjatent vid ett westfaliskt regemente, som skulle bjelpa till att: qvarhålla konung Joseph på dess vacklande thron. Etter många besvärliga marcher och fiktgingar, blefvo vi ändiligen vänligt emott:gna i den lilla stadea Setadeliu, ungefär fyra milfrån Barcelona, hvarest vi hade tilälle att heimta oss från våra strapatser i gucrilia-krigen, hvilka helt och hållet medtagit våra krafter. Större delen af den stadens invånsre syntes vara stämda för den nya konungen, och då vi icke voro Fransimän, furno vi ett temligt vänligt emottagande, sådant man kan vänta af belägrade Spanjorer. Det vill säga: vi erhöllo tak öfver hufvudet, sängar, Ola potrida, Riso Arosto, kastanjer, oliver, gröna pepparskidor, rödskimrande tomados och dylikt, som för en westfalisk mage just icke var det anzenämaste. Aven erböllo vi, efter månzet k-aftigt ord, en och apnan butelj vin. Men en treflig värd, värdinna eller vänlig och välvillig tjensteande afbördes eller syntes alldeles icke. En gammal karl bar in frukost, middag och qsällsvard. Ionan han satte maten på bordet, smakade han den sltid sjelf, för att öfvertyga oss att dea ej var förgitad. För öfrigt bekymrade ingen sig ora 032. Sillskaper och sammankoraster funnos ej i staden, ännu mindre assembiter, baler och andra nöjen. Icke en gång en mearionett-leater fick man der se, ej ens höra ett positif