Vi hafva nu kastat en flyktig blick på Carl Johans gunstling. Det är ej vår skuld att vi ej törmått upptäcka några af dessa egenskaper, som stämpla .den store och utmärkte mannen. De funnos verkeligen icke hos honom; och hela felet är, att man försökt att upphöja den humanitet och välvilja, som onekligen funnos hos den enskilda personligheten, till rågot stort, derföre att han var gunstling, och utan att taga i betraktande all den skada, som hans irflytande förorsakat. Hans olycka var en ärelystnad, ett maktbegär, vida öfver de qvaliteter, som naturen gifvit eller uppfostran bibragt. Han ville spela en Jysande roll på verldsteatern, men glömde satt dertill. fordras andra egenskaper, än Kofmannens. Han fick beklagligtvis ett alltför stort välde öfver en åldrig monark, hvars obekantskap med vårt språk gjorde grefve Brahe till snart sagdt den enda organ, genom hvilken det var möjkigt för mängden att naikas horom. Huru han begagnade detta välde, är till .en del kändt; till en del torde det återstå för en framtid att utreda. Vi vilja icke upprifva gamla tvister; men om, hvad vi på goda skäl tro, efterverlden med allt erkännanda af det i flera hänseende personligt stora och snillrika hos Carl Johan, kommer att i mycket uttala ett o3illanda omdöma öfver hans regeringssystem, så skall utan tvilvel klandret derföre ej drabba ensamt denne monark; utan äfven i sin mån de män, som närmast omgåfvo honom. . Bland dessa intager grefve Brahe förnämsta platsen. Han var i främsta rummet skyldig sin monark, sin välgörare, sanningen. Hide han allud framburit den, så är det knappt tänkbart, att med det stora inflytande han ägde hos Konungen, han ej skulle hafva warit i stånd att afstyra mycket af det, som gjort Carl Johans syrelse impopulär. Vi nämna blott de mångfaldiga hög målsprocesserna för bagateiler, af hvilka åtminstone de sednare ägde rum just under det grefve Brahes stjerna stod som högst, och visst aldrig hade ägt rum om han velat afstyra. dem; vidare, förföljelserne emot den oberoende pressen, skapandet och patroniserandet af en salarierad press, söm genom sin råa ton och sin fräcka lögnaktigbet i polemiken mot politiska motståndare öfverträffat allt hvad man förut uppleivat här i landet. Den fine hofmanner, rikets förste ädling, tvekade ej att ombulda, att gynna dessa skändligheter — ett bedröflizt bevis på den Jöslighet i grundsatser, som vaniigen karakteriserar favoriter. Särskildt måste bistorien hålla sig till grefve Brahe för den politiska förföljelse, moa sett drabba tvenne representanter, Friherrarne Klingspor och von Stedingk, för det de på riksd:gen 4834 uppträdde emot det smutsiga försöket af styrelsen, stt med ärans förlust bestraffa misshbagliga yttranden om rezentens person. Grefve Breh2 var då tjenstgörarde generaladjutant för srmeen, och de ordres, som förviste de båda representanterne till tjenstgöring på afligsna fistningar, utgingo från honom: Man har rycket talat om grefve Brahes sjelfuppoffrande trohet för Carl Johan, och velat fremställa såsom någonting utomordentligt, att han åt denne monark egnat all sin tid, alla sina omsorger, för honom försakat hvila och nöjen. Det är utan tvifvel, att en favorits ställning har mycket, som kan vara besvärligt nog; men den, som finner en njutning i makten, är äfven nödsakad att underkasta sig någon uppoffring för denna njutning. Med det starka begär efter inflytande, grefve Brahe ägde, är det utan tvifvel att hen finnitsig väl belåten, att, i utbyte emot hvad ban gjorde för Carl Johan, emottaga en del af hans makt. För Brahe böjde sig i stoftet patricier och plebejer; han var den mäktigaste mannen i riket. Och det allmänna skattade ej så ringa till underhållet af konungsagunstlingens lysande och yppiga lefoadssätt. Han förenade hos sig en mängd embeten och befattningar, af hvilka flere gåfvo vackra inkomster, och han var således i intet hänseende lottlös af maktens fördelar. Må det vara fosterlandsvännen tillåtet hoppas, att grefve Brahe måtte vara den siste favorit, som delar en Svensk konungs välde. Landets lagar hafva !omgifvit monarken med ansvarige rådgifvare, dem han sjelf väljer, och han kan således aldrig vara i förlägenhet för råd i afseende på riksstyrelsen, dem ingenting sätter honom i nödvändigbet att bemta i sängkammaren. Vänskap är en ädel och vacker känsla, och det vore grymt att förmena det bjerta, som klappar under purpurn, denna lifvets lycka, mera än den enskilde; men en konnng är skyldig staten, att endast utöfva sin makt gerom de organer, lagarne satt vid hans sida; hans vän måste i fråga om maktutöfning och styrelse betyda intet. En republikan, den ädle Washington, har i detta fall, såsom :; många andra, lemnat vackra föredömen åt jordens mäktige. En af hans närmaste vänner sökte ett embete, under det Washington var president. Denne ansåg mannen icke äga de egenskaper, som fordrades för embetet; hans svar blef: Mitt hjerta, milt hus, min kasså, äro öppna för dig; men statens embeten är jag skyldig ensamt åt förtjensten.; Och en konung, som handlar efter denna grundsats, skall få till vän ett helt folk. STOCKHOLM den 14 Okt. — Då bladet lägges i pressen, saknas ännu de utländska posterna. i — Natten till sistlidne gårdag afled här i huf vudstaden generaldirektören öfver fängelser och