Vi hafva nu kastat en flyktig blick på Carl
Johans gunstling. Det är ej vår skuld att vi ej
törmått upptäcka några af dessa egenskaper, som
stämpla .den store och utmärkte mannen. De
funnos verkeligen icke hos honom; och hela
felet är, att man försökt att upphöja den huma-
nitet och välvilja, som onekligen funnos hos den
enskilda personligheten, till rågot stort, derföre
att han var gunstling, och utan att taga i betrak-
tande all den skada, som hans irflytande föror-
sakat. Hans olycka var en ärelystnad, ett makt-
begär, vida öfver de qvaliteter, som naturen gif-
vit eller uppfostran bibragt. Han ville spela en
Jysande roll på verldsteatern, men glömde satt
dertill. fordras andra egenskaper, än Kofmannens.
Han fick beklagligtvis ett alltför stort välde öf-
ver en åldrig monark, hvars obekantskap med
vårt språk gjorde grefve Brahe till snart sagdt
den enda organ, genom hvilken det var möjkigt
för mängden att naikas horom. Huru han be-
gagnade detta välde, är till .en del kändt; till en
del torde det återstå för en framtid att utreda.
Vi vilja icke upprifva gamla tvister; men om,
hvad vi på goda skäl tro, efterverlden med allt
erkännanda af det i flera hänseende personligt
stora och snillrika hos Carl Johan, kommer att i
mycket uttala ett o3illanda omdöma öfver hans
regeringssystem, så skall utan tvilvel klandret
derföre ej drabba ensamt denne monark; utan äf-
ven i sin mån de män, som närmast omgåfvo
honom. . Bland dessa intager grefve Brahe för-
nämsta platsen. Han var i främsta rummet skyl-
dig sin monark, sin välgörare, sanningen. Hide
han allud framburit den, så är det knappt tänk-
bart, att med det stora inflytande han ägde hos
Konungen, han ej skulle hafva warit i stånd att
afstyra mycket af det, som gjort Carl Johans sy-
relse impopulär. Vi nämna blott de mångfaldiga
hög målsprocesserna för bagateiler, af hvilka åt-
minstone de sednare ägde rum just under det
grefve Brahes stjerna stod som högst, och visst
aldrig hade ägt rum om han velat afstyra. dem;
vidare, förföljelserne emot den oberoende pressen,
skapandet och patroniserandet af en salarierad press,
söm genom sin råa ton och sin fräcka lögnaktig-
bet i polemiken mot politiska motståndare öfver-
träffat allt hvad man förut uppleivat här i lan-
det. Den fine hofmanner, rikets förste ädling,
tvekade ej att ombulda, att gynna dessa skänd-
ligheter — ett bedröflizt bevis på den Jöslighet i
grundsatser, som vaniigen karakteriserar favoriter.
Särskildt måste bistorien hålla sig till grefve Brahe
för den politiska förföljelse, moa sett drabba tvenne
representanter, Friherrarne Klingspor och von Ste-
dingk, för det de på riksd:gen 4834 uppträdde
emot det smutsiga försöket af styrelsen, stt med
ärans förlust bestraffa misshbagliga yttranden om
rezentens person. Grefve Breh2 var då tjenst-
görarde generaladjutant för srmeen, och de ordres,
som förviste de båda representanterne till tjenst-
göring på afligsna fistningar, utgingo från honom:
Man har rycket talat om grefve Brahes sjelf-
uppoffrande trohet för Carl Johan, och velat frem-
ställa såsom någonting utomordentligt, att han
åt denne monark egnat all sin tid, alla sina om-
sorger, för honom försakat hvila och nöjen. Det
är utan tvifvel, att en favorits ställning har myc-
ket, som kan vara besvärligt nog; men den, som
finner en njutning i makten, är äfven nödsakad
att underkasta sig någon uppoffring för denna
njutning. Med det starka begär efter inflytande,
grefve Brahe ägde, är det utan tvifvel att hen
finnitsig väl belåten, att, i utbyte emot hvad
ban gjorde för Carl Johan, emottaga en del af
hans makt. För Brahe böjde sig i stoftet patri-
cier och plebejer; han var den mäktigaste man-
nen i riket. Och det allmänna skattade ej så
ringa till underhållet af konungsagunstlingens ly-
sande och yppiga lefoadssätt. Han förenade hos
sig en mängd embeten och befattningar, af hvilka
flere gåfvo vackra inkomster, och han var således
i intet hänseende lottlös af maktens fördelar.
Må det vara fosterlandsvännen tillåtet hoppas,
att grefve Brahe måtte vara den siste favorit,
som delar en Svensk konungs välde. Landets la-
gar hafva !omgifvit monarken med ansvarige råd-
gifvare, dem han sjelf väljer, och han kan således
aldrig vara i förlägenhet för råd i afseende på
riksstyrelsen, dem ingenting sätter honom i nöd-
vändigbet att bemta i sängkammaren. Vänskap
är en ädel och vacker känsla, och det vore grymt
att förmena det bjerta, som klappar under pur-
purn, denna lifvets lycka, mera än den enskilde;
men en konnng är skyldig staten, att endast ut-
öfva sin makt gerom de organer, lagarne satt vid
hans sida; hans vän måste i fråga om maktutöf-
ning och styrelse betyda intet. En republikan,
den ädle Washington, har i detta fall, såsom :;
många andra, lemnat vackra föredömen åt jordens
mäktige. En af hans närmaste vänner sökte ett
embete, under det Washington var president. Denne
ansåg mannen icke äga de egenskaper, som fordra-
des för embetet; hans svar blef: Mitt hjerta,
milt hus, min kasså, äro öppna för dig; men
statens embeten är jag skyldig ensamt åt för-
tjensten.; Och en konung, som handlar efter
denna grundsats, skall få till vän ett helt folk.
STOCKHOLM den 14 Okt.
— Då bladet lägges i pressen, saknas ännu de
utländska posterna. i
— Natten till sistlidne gårdag afled här i huf
vudstaden generaldirektören öfver fängelser och