Att bibehålla ett lands rörelsekapital vid det belopp som pnäringarnes ostörda gång och framskridande erfordrar, samt att i möjligaste mån töka fötekomma de brytningar och trångmål, som tillfälligt missgynnande årsvexter ellar handelsförbållanden kunna förorsaka genom penningars dragande ur törelsen. är en sarmbällsangelärenhet afså stor och g-mersam vigt, att men icke för undra, om en mängd clikartade förslag till detta ändamåls vinnande itersynas vid hvarje riksag. Ibland de orsaker som temporärt kunna verka till rörelsekopireleta minsknirg inom landet och silfverfondens anitande. är en stark införsel af u:länd-ks varor. Det är derföre nsturligt att man bizrd annat äfven siktar sin uppmärksamhet på medlen at bibehålla en jemvigt börutinsan. emel:an de värde, som landet ttifrån hemtar i varor och den tillgång det äger ati betaa dessa, artirg n med egna varors utförands eller fraktförtjenster. Ifrån denna synpunkt är det som herr v. Hohenhsusen i förra plenum utgått vid det förslag bn väckt, att söka minska importen på utlindska kolonisloch såkallade över flödsvaror genom fö höj a tullafgiter på den vigtigaste deribland, och inom de andra ståndea har man likaledes seu? en? och antan motion i samma sytning. Mi dot likväl tillåt:s yttra den meningen, att den värde mation n i min öfsertyzelse misstager sig om äåst medel han slonda föreslagit tilett godt ändamål. Jag vill ej här inlåta miz i någon vidtyftig meninssstrid om sjelva den statsekonomiska grundsatcrens rittighef, utan i det sfseendet erdast erinra, att det måste vara en fördel för landet ju sörre qvantiteter, det i utbyta ör sin egen export kan erhålla, ätmiostone af sådsne utländska fösnöderhetsartix!ar, som icke äro föremål för tillverknirg inom landet. Kunde vi. för samma exportbelopp, som land:t pu äger, inöra tio gånger så mycket af andra länders produkter, det vill med andra ord s sä: a, om vi kade dem till tio gånger bligarg pris, så vore det ju en ostridig viaost. I sarnsma mån deremo, som dessa artiklar beäggas med högre afgifter, i samma mån blifva de äfven dyrare, och man undandrager derigerom en del af befolzniegen, och just den delen som förut har det minsta af iivets timliga goda, möjligheten att betjena sig derof. Men äfven det speciella ändamål, som herr von Hoheshiusen åsyftat, torde endast högst ofulkomligt uppnås genom det föreslagna medlet. Gesom importvarornas fördyrande skulle nemligen den mindre bemedlade väl tvingas ett umbä a ett och annat, men för alt åstadkomma en betydande inskräskning af importen blefve det nödigt ett uppdrifta tuliagiftarna till en höjd, som säkert icke skulle medgivas. Dessutom skulle frestelsen till emugling deraf få ökad näring, medan den del af vira egra skeppsrederier som ru hafsa frektförtjanst med kolonielvaror, skulle lida betydligt och dermed en källa till arbetsförijenst inom landet försina. i Den starka imnvorten har för öfrigt, i:sll den verkligen är siörre, än Isndets tillgångar medgifra, en annen orssk, som ej bjelpes med en mindre förhöjsing i tullafgiften. Den som är bekant med handelsbruken på vira börser vet pemliger, att importer tågon gång bedsifvits, icke ensamt för den vinst som derpå kunde skördas, wtan äfven för det tillfälle d-t lempat köpmannen att röra sig med en större penninvgtillgårg gerom de såkallade blankokrediterna . hvilka grunda sig förnämligast 1å varutransabtioner. Jag beköfver nu måtända icka närmare utveckla detta, emedsn min asigt egentligen är alt få fästa uppmärk amheten på ett annat medel, som jag anser i sin mån och bättrå än det ofvannämde skola bidrsga Aill rörelsekspilalets bibehållande. Man bör alltid ihgåkomma att ett rörelsekapival icke endast representeras af en viss numerär silfver eller af en eller flera bankers tryckta sedlar, som finnas uti de enskildes händer, utan äfven af alla andra värdea, fom äro andvändbara i rörelsen man och man emellan, samt att dess större eller mindre belopp under ett visst tid-kifte beror af den liflighet, hvarmed dessa värden omsättas: och A-t hörer ju ti!l finanslärans a b c, att en riksdaler, som omsättes en gårg om dagen, betyder lika mycket i röre!sekapital, som 30 riksdaler bvilka endast omsättas en gång i månaden. Att de penDisgar, som finass, i möjligaste måtto hålss i omlopp i den dagiiga rörelsen och användas på ett vinstande sätt, är således i min tanka det egentliga lkorct för ett Ja: ds ekozomi-ka vält-efnad. Ett ef de medel jag anser kunna härtill bidraga och derföre pu tiger mig friheten öreslå, är räntans Srigifvende. Mictct skall måhända invändas emot denna åtgärd; racen jag tror I kväl att de flesta skäen äv för densamma. Kepitalisten och diskontören i allmänh:t äro, och icko utan skä!, rädda och försigtiaa till lynnet, och fö jten häraf är att hastiga oppsägningar :f petningar ioträffa just då. när penningarne i enseende till något redan inträffadt trångmål äro mest behöfliga för räringsidkaren och svra att tillgå. Detta är en olreta som visiåder ala långt utst äckta kreditförhillanden. Att ätminstove till nigon del förekomma den fian2s trelisen blott ett fncdel, och detta består de:i, om pesbingen, liksom alla andra varor, får fritt stiga och folla i pris efter behef och tillgång, ty hoppet om en större vinst skall ofta framlocka kapitalerna vid tillfällen då de annars skulle skrinläggas, och den som är i behof deraf, skall alltid anse som en fördel, a:t betala en högre räcta, heilre än ait nödgas säja: varuleg r eler annen cgendom till ett ruingande underpris för att betala fö fal na skwde sannolikt, att räntans fiihet skulle draga många kapit2 lör ifrån importhandeln till de inhemska näringarna och en tillging inom Isndet beredas köpmäanen till peosingar för a eller bilgare pris som för de närvarande uti a blankokreditiverna, hvika ecsimt kosta landet omkriag 209.000 rår bko årligen i ränta och faux frais. På det förändringen likväl icka må blifva på en gång för mycket genromgrigeands, utter jag mig få begränsa förslaget sålunda, att allmänna lagens förbt emot Lbögre räntas tagande celler förskrifvan! e för bundradet äfven hädanefter må gälla för förskrinisgar, Som äro intecknede i fast egendom, äfvensom för sådane, hvilka äro ställda på ett års förfal o e!ler derwöfver eller på mer än en månads u nig. Märigenom torde i det väsentligaste förekonäta sfrihetens miss rukande. ttst, som, ifal: nen, tor da öres Hen är fan å