Att bibehålla ett lands rörelsekapital vid det be-
lopp som pnäringarnes ostörda gång och framskri-
dande erfordrar, samt att i möjligaste mån töka fö-
tekomma de brytningar och trångmål, som tillfälligt
missgynnande årsvexter ellar handelsförbållanden kunna
förorsaka genom penningars dragande ur törelsen. är
en sarmbällsangelärenhet afså stor och g-mersam vigt,
att men icke för undra, om en mängd clikartade
förslag till detta ändamåls vinnande itersynas vid
hvarje riksag.
Ibland de orsaker som temporärt kunna verka till
rörelsekopireleta minsknirg inom landet och silfver-
fondens anitande. är en stark införsel af u:länd-ks
varor. Det är derföre nsturligt att man bizrd annat
äfven siktar sin uppmärksamhet på medlen at bibe-
hålla en jemvigt börutinsan. emel:an de värde, som
landet ttifrån hemtar i varor och den tillgång det
äger ati betaa dessa, artirg n med egna varors ut-
förands eller fraktförtjenster. Ifrån denna synpunkt
är det som herr v. Hohenhsusen i förra plenum ut-
gått vid det förslag bn väckt, att söka minska im-
porten på utlindska kolonisl- och såkallade över
flödsvaror genom fö höj a tullafgiter på den vigtiga-
ste deribland, och inom de andra ståndea har man
likaledes seu? en? och antan motion i samma syt-
ning.
Mi dot likväl tillåt:s yttra den meningen, att den
värde mation n i min öfsertyzelse misstager sig om
äåst medel han slonda föreslagit tilett godt ända-
mål. Jag vill ej här inlåta miz i någon vidtyftig
meninssstrid om sjelva den statsekonomiska grund-
satcrens rittighef, utan i det sfseendet erdast erinra,
att det måste vara en fördel för landet ju sörre qvan-
titeter, det i utbyta ör sin egen export kan erhålla,
ätmiostone af sådsne utländska fösnöderhetsartix!ar,
som icke äro föremål för tillverknirg inom landet.
Kunde vi. för samma exportbelopp, som land:t pu
äger, inöra tio gånger så mycket af andra länders
produkter, det vill med andra ord s sä: a, om vi kade
dem till tio gånger bligarg pris, så vore det ju en
ostridig viaost.
I sarnsma mån deremo, som dessa artiklar beäggas
med högre afgifter, i samma mån blifva de äfven dy-
rare, och man undandrager derigerom en del af be-
folzniegen, och just den delen som förut har det min-
sta af iivets timliga goda, möjligheten att betjena sig
derof. Men äfven det speciella ändamål, som herr
von Hoheshiusen åsyftat, torde endast högst oful-
komligt uppnås genom det föreslagna medlet. Gesom
importvarornas fördyrande skulle nemligen den min-
dre bemedlade väl tvingas ett umbä a ett och annat,
men för alt åstadkomma en betydande inskräskning
af importen blefve det nödigt ett uppdrifta tuliagif-
tarna till en höjd, som säkert icke skulle medgivas.
Dessutom skulle frestelsen till emugling deraf få ökad
näring, medan den del af vira egra skeppsrederier
som ru hafsa frektförtjanst med kolonielvaror, skulle
lida betydligt och dermed en källa till arbetsförijenst
inom landet försina. i
Den starka imnvorten har för öfrigt, i:sll den verk-
ligen är siörre, än Isndets tillgångar medgifra, en an-
nen orssk, som ej bjelpes med en mindre förhöjsing
i tullafgiften. Den som är bekant med handelsbru-
ken på vira börser vet pemliger, att importer tå-
gon gång bedsifvits, icke ensamt för den vinst som
derpå kunde skördas, wtan äfven för det tillfälle d-t
lempat köpmannen att röra sig med en större pen-
ninvgtillgårg gerom de såkallade blankokrediterna .
hvilka grunda sig förnämligast 1å varutransabtioner.
Jag beköfver nu måtända icka närmare utveckla detta,
emedsn min asigt egentligen är alt få fästa upp-
märk amheten på ett annat medel, som jag anser i
sin mån och bättrå än det ofvannämde skola bidrsga
Aill rörelsekspilalets bibehållande. Man bör alltid
ihgåkomma att ett rörelsekapival icke endast repre-
senteras af en viss numerär silfver eller af en eller flera
bankers tryckta sedlar, som finnas uti de enskildes
händer, utan äfven af alla andra värdea, fom äro
andvändbara i rörelsen man och man emellan, samt
att dess större eller mindre belopp under ett visst
tid-kifte beror af den liflighet, hvarmed dessa värden
omsättas: och A-t hörer ju ti!l finanslärans a b c, att
en riksdaler, som omsättes en gårg om dagen, betyder
lika mycket i röre!sekapital, som 30 riksdaler bvilka
endast omsättas en gång i månaden. Att de pen-
Disgar, som finass, i möjligaste måtto hålss i omlopp
i den dagiiga rörelsen och användas på ett vinst-
ande sätt, är således i min tanka det egentliga
lkorct för ett Ja: ds ekozomi-ka vält-efnad.
Ett ef de medel jag anser kunna härtill bidraga
och derföre pu tiger mig friheten öreslå, är räntans
Srigifvende. Mictct skall måhända invändas emot
denna åtgärd; racen jag tror I kväl att de flesta skäen
äv för densamma. Kepitalisten och diskontören i
allmänh:t äro, och icko utan skä!, rädda och försig-
tiaa till lynnet, och fö jten häraf är att hastiga opp-
sägningar :f petningar ioträffa just då. när pennin-
garne i enseende till något redan inträffadt trångmål
äro mest behöfliga för räringsidkaren och svra att
tillgå. Detta är en olreta som visiåder ala långt
utst äckta kreditförhillanden. Att ätminstove till ni-
gon del förekomma den fian2s trelisen blott ett fnc-
del, och detta består de:i, om pesbingen, liksom alla
andra varor, får fritt stiga och folla i pris efter be-
hef och tillgång, ty hoppet om en större vinst skall
ofta framlocka kapitalerna vid tillfällen då de annars
skulle skrinläggas, och den som är i behof deraf, skall
alltid anse som en fördel, a:t betala en högre räcta,
heilre än ait nödgas säja: varuleg r eler annen cgen-
dom till ett ruingande underpris för att betala fö
fal na skwde
sannolikt, att räntans fiihet skulle draga
många kapit2 lör ifrån importhandeln till de inhemska
näringarna och en tillging inom Isndet beredas köp-
mäanen till peosingar för a eller bilgare pris
som för de närvarande uti a blankokreditiverna,
hvika ecsimt kosta landet omkriag 209.000 rår bko
årligen i ränta och faux frais.
På det förändringen likväl icka må blifva på en
gång för mycket genromgrigeands, utter jag mig få be-
gränsa förslaget sålunda, att allmänna lagens förbt
emot Lbögre räntas tagande celler förskrifvan! e
för bundradet äfven hädanefter må gälla för förskri-
nisgar, Som äro intecknede i fast egendom, äfvensom
för sådane, hvilka äro ställda på ett års förfal o
e!ler derwöfver eller på mer än en månads u
nig. Märigenom torde i det väsentligaste förekon-
äta sfrihetens miss rukande.
ttst, som, ifal:
nen, tor da öres Hen är fan å