och det skall blifva den ärofullaste dag uti edert
Stånds historia, om också den sista.
Så bar jag uppfattat vår pligt, så har jag uppfat-
tat meningen med de företräden, som åt våra förfä-
der lemnats. på så sätt har jag trolt oss rättast och
ärofullast följa deras exempe!. Besinnen eder, mina
herrar! Fäderneslandets väl hvilar väl icke uti edra
händer, men dess olycka öfver edra hufvuden.
Handlom fosterländskt! Fäderneslandet skall väl icke
belöna, men häfden döma oss.
Min öfvertygelse om vigten af antagandet af detta
nu föredragna förslag för fäderneslandets väl, och min
kärlek till mitt fädernesland gör att jag icke utan
djupaste smärta vågar tänka på utgången af våra öf-
verläggningar, då jag, seende för mig mina mäktiga
motståndare, måste befara, att de gada förboppnin-
gar om fäderneslandets räddning undan det tre sek-
ler gamla Ståndsförtrycket. vi och hela nationen vid
sista riksdag gjorde oss, då detta förslag blef hvilan-
de, att dessa förheppningar, säger jag, komma att
försvinna för den sorgliga öfvertygelsen, att en del af
detta Stånd och af våra Medständer ej kan finna7sig
uti, stt föredraga fäderneslandets vä! framför egna
intressen. Men jag måste lindra min smärta med
öfvertygelsen, att jag har gjort min pligt, att jag ej
mera kunnat uträtta, då mina medborgare ej lemnat
mig större förtroende, och så:om hva:j2 annan, be-
segrad uti strid för en rättvis och fosterländsk sak,
söka min tröst deruti, att det goda dock en gång skall
segra och stt mina motståndart, som i dag äro mäk-
tigare och större än jag, emedan de segra, kanske äro
mindre. då vi skola mötas inför håfdernas allshärjar-
ting. Fåderneslandets vänner få nu, såsom uti ko-
nurg Gustafs tid, taga till valspråk: Gud och Sveri-
ges allmoge,, tvenne beskyddare, som ännu icke nå-
gon af Sveriges fiender kunnat besegra.
Jag har yttrat min öfvertygelse; med den är jag
glad att alltid kunna lefva och för den skulle jag
vara glad att kunna dö. Skulle den af cn del af
Ridderskapet ock icke delas, så får jag åtminstone
för min del begära proposition till bifall på det nu
föredragna förslaget till representationens ombildning,
och om denna proposition skulle af herr landtmar-
skalken uppfattas vara med nej besvarad, begär jag
votering och att kontraproposition måtte blifva: vin-
ner nej, beslutar Ridderskepet och Adeln att försla-
get, med stöd af 814 Reg.Form., skall hvila till nä-
sta riksdag, och invjuder Medständerna att instämma
i samma beslut.n
Jag hör slutat; jag vill blott ett ögonblick fästa upp-
märksamhet på ett par tirader ur hr von Hartmans-
dorff; tal, hvilket mer bevisar för nyttan och nödvän-
digheten af det nu föredragna förslagets antagande,
än alit hvad som derföre yttrats; för att ej utdraga
tiden med att genomgå det hela, låogt såsom en half
evighet. för att visa att det är överallt dessa tirader
likt. Hr von Hartmansdorff har sagt, att nuvaran-
de ståodsinrättning och representation bör bibehållas,
derföre att den är utgången ur våra öden, som-
manvuxen med vår historia, ja, med Riksstånden
sjelfva, mer än de sjelfva veta det. Detta sed-
nare förhållandet måtte åtminstone äga rum med den
värde talaren sjelf; annars är det oörklarligt, huru
han skall kunna vidhävga denna ståndsinrättning och
denna representation och yttra, att det är derföre att
den är och va:it och att den grundar sig på häfd;
och yttra detta, mina herrar, på samma gång, som
han så högtidligt omtalar de gamla hedniska templen.
Kan han icke genom minnet af dessa föras på den
tankan, att om våra förfäder lika envist som han vid-
hängt sina gamla läror, så skuile vi, i stället för att
vara en kristen riksförsamling, varit en hednisk folk-
mängd, som endast kunde öfvertygas med svärden;
Nå väl! vädjen till dem! Men jag ber hr von Hart-
mansdo:ff och Ridderskapet och Adeln besinna, att
mensklighetens lif är ett evigt framskridande, som
ingen jernvi!ja kan återhålla; det går framåt lika hejd-
löst som tiden. Jag ber honom besinna hvad han
sagt; sjelfva hans tal kan fråga honom, huru länge
han vill vara vår tids politiska Kettil Ochristen.
Hr yon Hartmansdorff slutade med, att 4844 års
Ridderskap och Adel skall rädda Sverige, och att nu
är ögonblicket inne. Jag skulle önska den ville göra
det, och det sker genom antagandet af nu förelagda
representationsörslag.
Hr Munck af Roseaschöld började härefter uppläsa
ett förslag, som, urder det pu tilltsgande sorlet, hvil-
ket under en stor del af uppläsningen utaf hans of-
van istagre an örande ägt rum, ej kunde tydligen
höras, .men tycktes innehålla en, med åberopad an-
lednirg af nu pögåendo diskussion, framställd ny mo-
tion; i följd bvasaf H. Exce. hr grefven och Jandtm:;
efter att hafva med klubban äskat tystnad samt af-
brutit hr Munck af Rosenschölds framställning, eria-
rade honom, att nu vore fråga om det till afgörande
föredragna förslaget till representationens ombi!daing
och icke något tillfälle lemnadt att väcka nya motio-
ner, samt att derest det besut, som nu komme att
attas; gåse avledning till någon ny motions väckam-
de, en sådan motion firge framställas efter, men icke
under denna övorläggnisg. -
H: Munck af Rosenschöld: Jag tror alt grundlsgen
år klar deruti, att inga nya ämnen må efter motions-
tidens sut biiva föremålför de särskilda Ståndens öfver-
läggningar, med mindre de kuncna anses härleda sig i-
från, under riksdagens lopp inträffade händelser, eller
redan upptagna ärenden. Jeg tror derföre, att då
denna öfverläggning är en under riksdagen inträffad
händelse, jag äger rätt att väcka en fråga, som der-
med har sammanhang, och öfverlemnar jag till herr
jandtmarskalken att bedöma om jag häruti missta-
ger mix eller icke.
H. Exc. herr grefven och landtmarskalken frågade
om herr Munck af Rosenschöld bade något mer att i
aken i afsernda på representationsförslaget tilligga.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag har visserligen icke
vågot mer att anföra om ifrågavarande grundlagsör-
indringsförslog; men aaser mig hafva varit berättigad
alt väcka den motion, jag börjat uppläsa.
E 39 (Slutet följer.)
RÄTTEGÅNGS- OCHPOLISSAKER.
— Angående återfinnandet af brandstodsbolagets
emte kassakistan förlorade handlingar är i poliskam-
naren upplyst, att förre slagteribokhållaren Nilsson,
tjenst hos skräddareåldermannen Nordfelt på Grör-