då allt nu vore upptäckt, borde han tala sanning
och uppgifva motiverna dertill.
— Ack! herr geheimeråd, pustade den tillin-
tetgjorde, ni kan göra mycket för mig och rädda
mig från det förskräcklig: ste. Öppet vill jag be-
känna: Jag var illa behandlad, beledd och af e
dotter, fröken Clara, blef jag föraktligt tillbaka-
stött, allt försvor sig emot mig, och då ville je
bämnas.
— Hvad tusan! ni och min Clara? ropade
Schirmer ; cch för att hämnas på henne, ville ni
åtskilja Treilhac och Anna!
oo— Det gällde blott den högmodige grefven
sade Loden, och tillika ville jag för verlden kom-
promettera er fröken dotter.
Nu å!erkom Helfenbrecht. Han hade anhålli!
en förbifarande byrvagp, och såsom erkänsla för
all åtnjuten godbet och ynnest, aphöll hen, att Lo-
den bebagade taga piats deruti. Denne gaf ho-
aom en basilickblick — och föjde polisbetjen-
terna, som förde horom till bäktet, der ban kom
att afbida sitt välförtjenta rysliga öde.
U:ii famij:retser, som genom Schirmers åter.
komst och Julizsns rättfärdigande blifvit stämd fö
eladare känslor, saknades nu endest den sednare
hvars snara befrielse Rerzow trodde ej kunde
mera vara tvifveaktigt, då arklagsren sjelf vor
öfverbevistd. om ett så groft bott. Schirmer
som icke alldeles delade derna åsigt, förmenad
väl, att derna omständighet kunde mildrande in
verka; men att de tilltalades förseelse dock må
ste af domstolen afdömas. Likväl tror jag, sad
bar, alt begge skulle kunta stäl:as på fri :ot, til
dess målet hunrre afgöras, om någon säker ma
inge i borgen för dem.
— Det gör jag! — sade Rerzow. Gif mi
blott x ödig instruktion, huru jag skall förhålla mit
— Menvniska, jag känner icke igen dif, seda
vi Sst triffsdes, sade Schirmer och omfamnad
bozom. En välgörande fe har förvandlat di
och jag tror mig kärna henne. Fsu von Ste
utace sig ner till sitt arbete — och Rerzow u
brast förläcen: låt oss skynda till de häktade
De begåvo sig begge åstad och det lyckades den
ehuru icke så hastigt, zom Rernzow förmodat, a
beria såväl Julian, som Ellheim. Renzow had