då allt nu vore upptäckt, borde han tala sanning och uppgifva motiverna dertill. — Ack! herr geheimeråd, pustade den tillintetgjorde, ni kan göra mycket för mig och rädda mig från det förskräcklig: ste. Öppet vill jag bekänna: Jag var illa behandlad, beledd och af e dotter, fröken Clara, blef jag föraktligt tillbakastött, allt försvor sig emot mig, och då ville je bämnas. — Hvad tusan! ni och min Clara? ropade Schirmer ; cch för att hämnas på henne, ville ni åtskilja Treilhac och Anna! oo— Det gällde blott den högmodige grefven sade Loden, och tillika ville jag för verlden kompromettera er fröken dotter. Nu å!erkom Helfenbrecht. Han hade anhålli! en förbifarande byrvagp, och såsom erkänsla för all åtnjuten godbet och ynnest, aphöll hen, att Loden bebagade taga piats deruti. Denne gaf hoaom en basilickblick — och föjde polisbetjenterna, som förde horom till bäktet, der ban kom att afbida sitt välförtjenta rysliga öde. U:ii famij:retser, som genom Schirmers åter. komst och Julizsns rättfärdigande blifvit stämd fö eladare känslor, saknades nu endest den sednare hvars snara befrielse Rerzow trodde ej kunde mera vara tvifveaktigt, då arklagsren sjelf vor öfverbevistd. om ett så groft bott. Schirmer som icke alldeles delade derna åsigt, förmenad väl, att derna omständighet kunde mildrande in verka; men att de tilltalades förseelse dock må ste af domstolen afdömas. Likväl tror jag, sad bar, alt begge skulle kunta stäl:as på fri :ot, til dess målet hunrre afgöras, om någon säker ma inge i borgen för dem. — Det gör jag! — sade Rerzow. Gif mi blott x ödig instruktion, huru jag skall förhålla mit — Menvniska, jag känner icke igen dif, seda vi Sst triffsdes, sade Schirmer och omfamnad bozom. En välgörande fe har förvandlat di och jag tror mig kärna henne. Fsu von Ste utace sig ner till sitt arbete — och Rerzow u brast förläcen: låt oss skynda till de häktade De begåvo sig begge åstad och det lyckades den ehuru icke så hastigt, zom Rernzow förmodat, a beria såväl Julian, som Ellheim. Renzow had