ålder egt rum bland massan af vationen eller vid de
vanliga elektorsvalen inom Bondeståndet; mena då mar
imedlertid 1 det hvilande förslaget bibehållit de di:
rekta eller omedelbara valen för Borgareståndet, son
förr begagnat detta valsätt, har äfven detta blifvit
klandradt, emedan sättet möj!igen skulle kunna föran-
leda oordning och tumult. Hade man varit rättvis
borde väl ettdera gillats, men man blir icke rättvis
då man vill vara hård.
Man har sagt att ståndsinrättningen inom vårt fä
dernesland från uråldriga tider egt rum, att den va
rit nationel. Allshärjar- och landskaps-tingen hafv
varit äldre och den ännu fortvarande sockenstämmar
är något öfverensstämmande med våra vanor. VWic
berörde ting fördes allmogens talan af den sjelf elle
af dess lagmän, och det var först i en sednare tid
således icke i den äldsta, som, till följd af mindre
oordningar och konungamaktens försvagande, herreda
garne infördes och folkets förra ombud, lagmännen, :
och bredvid rådet blefvo dess herrar; derefter de ut
växter på statskroppen, som kallas Stånd, bildades
Dessa utväxter hafva sedermera blifvit nog mäktig:
att förhindra det allmänna folkets vilja. Förra riks-
dagar hafva gifvit och kansko äfven den närvarande
skall derpå gifva bevis. Jag tror också att ståndsin-
delniogen, så gammal den än må vara, aldrig inom
vårt land blir rätt nationel! eller uppburen af allmän-
na täokesättet. Då jag nu omnämnt sockenstämman
och vidare om densamma ämnar yttra något, torde
man icke böra förebrå mig att jag sökt mina jemfö-
relser efter främmande mönster utom landet, hade jag
än det bästa tillfälle derför inom ett brödrarike; eller
att jig från ett lif, som icke finnes, velat skapa ett
nytt och dymedelst gjort mig förtjeet af den före-
bråelse, Sismondi ställer till lagstiftaren, då ban ytt-
rar : att denne väl kan släcka, men ej tända lifvet,.
On vid sockenstämman någon skulle föreslå att de
der möjligen närvarande, så kallade, välborne skulle
ianesluta sig i ett rum för sig, presten och klockaren
för sig, de ioom församlingen jordägande Borgarena
för sig, och ändteligen bönderne likaså afskiljde, öf-
verlägga och besluta om de allmänna ämnen som fö-
rekomma: jag frågar om den, som slikt föresloge,
skulle anses för rätt klok. Jag frågar till och med
om det vore rätt kristeligt att på detta sätt vilja un-
dandraga hvarandra råd och upplysningar: till hvad
fromma, exempelvis för bönderne, presten skulle ute-
stängas från deras öfverläggningar om barnundervis-
ningen: och ändteligen med hvad rättvisa han,
adelsmannen och borgaren, fastän blott några !å
personer, kunde få, såsom utgörande trenne stånd.
överrösta hela den öfriga församlingen o. s. v. Och
likväl är det dessa oförnuftiga grundvalar för repre-
sentatiorssättet man förordar. — Huru förena det med
allmänt gagn? huru med rättvisan? — Det obeqvä-
ma, odrägliga och vidlyftiga i arbetsordningen vil! jag
förbigå. — Vid sockenstämman välja socknemännen
oftast för de vigtigaste angelägenheterne, såsom fattig-
vård, kyrkobyggned m. m. inom sig en öfre direktion,
som i sista hand inom socknen beslutar, under det
de sjelfva förbehålla s:g beskattningsrätten för kostnö-
dernas bestridande. Man kän då icke neka att det
hvilande grunodlagsförslaget ligger mycket närmare
den förnuftiga inrättningen af vära sockenstämmor, än
det oförnuftiga svenska riksdagsväsendet. Andteligen an-
ser man nödigt att till stöd för konungatronen omgifva
den med formerna af en ärftlig adel och till inställel-
se vid riksdagen sjelfskrifoe prestmän: denna adel
som egentligen, och att börja mid, uppkom i och med
skyldigbeten att rusla till krig, och som numera
denna del kan anses företrädd af hvarje ynglings i-
com fåderneslandet beväringsskyldighet och för öfrigt
af en talrik embetsmanna-korps; och dessa prest-
män, föreställande, i det yttre, den helgd hvarmed
tronen bör omgifvas, men som bäst ersättes med inre
allvar hos regenten, Om en korung såsom enda rätte:
snöret för sina handlingar antagit sanningen : om, til
bevis på upprigtigheten i havs förklaring, han fostra
sönerna i sitt hus icke till rör, som vaggas hit och
dit af vinden, utan i oskuld, renlefnad och dygd ti.
män att bära kronan, den glänsande, men som ha
sina gömda taggar, jag säger blott, om det gifves en
sådan konung; då skall det måhända varda ådaga
lagdt hvar tbronen kan hafva sitt fäste ofvan, oct
sina stöd i cjupet — af folkets hjertan. Icke här.
med sagdt att jag missaktar deras omsorger, som
hoppes allt eller mycket af formerne. — Formerna
hafva sin tid. — Den högsta, hvaruti någon sanning
på jorden lefvat, fästades vid en annan, båda lemna-
des åt förgängelsen och ljuset flög öfver verlden.
Man har tal!st om ståndsformerne, såsom den Euro-
peiska kulturens vagga, man har fägnat sig åt vårt
bondestånds upplysning framför andra länders. Vil
man fasthålla de förra, af fruktan att den sednare
skall gå förlorad? Jag har icke den egenkärleken at
tro afgifvandet af min röst i den vigtiga frågan in.
verka på någon inom detta ljus; dock måste jag til
slut bekänna, att om vi icke finge boppas på någo!
annat än desse former: då, hur armt på färg och lif
och ljus blefve hela menskolifvet.
Hr CEDERSCHÖLD, PER GUSTAF. Jag villicke
med ett enda ord vid:öra det nya representationgör-
slagets innehåll och beskaffenhet. Det har redan blif-
vit så fullständigt diskutsradt och betraktadt från alla
sidor i tidniogar och flygskrifter, att ingen bör här
kunna derö!ver yttra någonting, som icke redan bli-
vit karhända bättre sagdt förut. Dessutom bör hvar
och ea här redan hafva så stadgat sin öfvertygelse,
att irgen kan smickra sig med hopp att nu omvända