ålder egt rum bland massan af vationen eller vid de vanliga elektorsvalen inom Bondeståndet; mena då mar imedlertid 1 det hvilande förslaget bibehållit de di: rekta eller omedelbara valen för Borgareståndet, son förr begagnat detta valsätt, har äfven detta blifvit klandradt, emedan sättet möj!igen skulle kunna föranleda oordning och tumult. Hade man varit rättvis borde väl ettdera gillats, men man blir icke rättvis då man vill vara hård. Man har sagt att ståndsinrättningen inom vårt fä dernesland från uråldriga tider egt rum, att den va rit nationel. Allshärjaroch landskaps-tingen hafv varit äldre och den ännu fortvarande sockenstämmar är något öfverensstämmande med våra vanor. VWic berörde ting fördes allmogens talan af den sjelf elle af dess lagmän, och det var först i en sednare tid således icke i den äldsta, som, till följd af mindre oordningar och konungamaktens försvagande, herreda garne infördes och folkets förra ombud, lagmännen, : och bredvid rådet blefvo dess herrar; derefter de ut växter på statskroppen, som kallas Stånd, bildades Dessa utväxter hafva sedermera blifvit nog mäktig: att förhindra det allmänna folkets vilja. Förra riksdagar hafva gifvit och kansko äfven den närvarande skall derpå gifva bevis. Jag tror också att ståndsindelniogen, så gammal den än må vara, aldrig inom vårt land blir rätt nationel! eller uppburen af allmänna täokesättet. Då jag nu omnämnt sockenstämman och vidare om densamma ämnar yttra något, torde man icke böra förebrå mig att jag sökt mina jemförelser efter främmande mönster utom landet, hade jag än det bästa tillfälle derför inom ett brödrarike; eller att jig från ett lif, som icke finnes, velat skapa ett nytt och dymedelst gjort mig förtjeet af den förebråelse, Sismondi ställer till lagstiftaren, då ban yttrar : att denne väl kan släcka, men ej tända lifvet,. On vid sockenstämman någon skulle föreslå att de der möjligen närvarande, så kallade, välborne skulle ianesluta sig i ett rum för sig, presten och klockaren för sig, de ioom församlingen jordägande Borgarena för sig, och ändteligen bönderne likaså afskiljde, öfverlägga och besluta om de allmänna ämnen som förekomma: jag frågar om den, som slikt föresloge, skulle anses för rätt klok. Jag frågar till och med om det vore rätt kristeligt att på detta sätt vilja undandraga hvarandra råd och upplysningar: till hvad fromma, exempelvis för bönderne, presten skulle utestängas från deras öfverläggningar om barnundervisningen: och ändteligen med hvad rättvisa han, adelsmannen och borgaren, fastän blott några !å personer, kunde få, såsom utgörande trenne stånd. överrösta hela den öfriga församlingen o. s. v. Och likväl är det dessa oförnuftiga grundvalar för representatiorssättet man förordar. — Huru förena det med allmänt gagn? huru med rättvisan? — Det obeqväma, odrägliga och vidlyftiga i arbetsordningen vil! jag förbigå. — Vid sockenstämman välja socknemännen oftast för de vigtigaste angelägenheterne, såsom fattigvård, kyrkobyggned m. m. inom sig en öfre direktion, som i sista hand inom socknen beslutar, under det de sjelfva förbehålla s:g beskattningsrätten för kostnödernas bestridande. Man kän då icke neka att det hvilande grunodlagsförslaget ligger mycket närmare den förnuftiga inrättningen af vära sockenstämmor, än det oförnuftiga svenska riksdagsväsendet. Andteligen anser man nödigt att till stöd för konungatronen omgifva den med formerna af en ärftlig adel och till inställelse vid riksdagen sjelfskrifoe prestmän: denna adel som egentligen, och att börja mid, uppkom i och med skyldigbeten att rusla till krig, och som numera denna del kan anses företrädd af hvarje ynglings icom fåderneslandet beväringsskyldighet och för öfrigt af en talrik embetsmanna-korps; och dessa prestmän, föreställande, i det yttre, den helgd hvarmed tronen bör omgifvas, men som bäst ersättes med inre allvar hos regenten, Om en korung såsom enda rätte: snöret för sina handlingar antagit sanningen : om, til bevis på upprigtigheten i havs förklaring, han fostra sönerna i sitt hus icke till rör, som vaggas hit och dit af vinden, utan i oskuld, renlefnad och dygd ti. män att bära kronan, den glänsande, men som ha sina gömda taggar, jag säger blott, om det gifves en sådan konung; då skall det måhända varda ådaga lagdt hvar tbronen kan hafva sitt fäste ofvan, oct sina stöd i cjupet — af folkets hjertan. Icke här. med sagdt att jag missaktar deras omsorger, som hoppes allt eller mycket af formerne. — Formerna hafva sin tid. — Den högsta, hvaruti någon sanning på jorden lefvat, fästades vid en annan, båda lemnades åt förgängelsen och ljuset flög öfver verlden. Man har tal!st om ståndsformerne, såsom den Europeiska kulturens vagga, man har fägnat sig åt vårt bondestånds upplysning framför andra länders. Vil man fasthålla de förra, af fruktan att den sednare skall gå förlorad? Jag har icke den egenkärleken at tro afgifvandet af min röst i den vigtiga frågan in. verka på någon inom detta ljus; dock måste jag til slut bekänna, att om vi icke finge boppas på någo! annat än desse former: då, hur armt på färg och lif och ljus blefve hela menskolifvet. Hr CEDERSCHÖLD, PER GUSTAF. Jag villicke med ett enda ord vid:öra det nya representationgörslagets innehåll och beskaffenhet. Det har redan blifvit så fullständigt diskutsradt och betraktadt från alla sidor i tidniogar och flygskrifter, att ingen bör här kunna derö!ver yttra någonting, som icke redan blivit karhända bättre sagdt förut. Dessutom bör hvar och ea här redan hafva så stadgat sin öfvertygelse, att irgen kan smickra sig med hopp att nu omvända