Hr Pelris yttrande i Borgareståndet den 18 Septemser, i anledning af Kongl. Maj:ls nådiga Proposition, angående hofstatspensioneringen efter -Högsts. H. M. Konung Carl XIV Johan. Åberopandet i den Kongl. propositionen af kostnaden för bofpensionsstaten efter Konung Carl den Trettonde ville jag: nästan anse såsom ett förhastande; ty dels omslöt. denna stat hofpersonalen vid tvenne Konungars hof; dels var förslaget till den sednares pensionering behäftadt med många oformligheter, hvilka både med tidpunkten för pensionsanslagets bestämmande och äfven sedermera förorsakade många olägenheter. Å I grundsats måste hboftjenstemäns uppförande på stiksstaten till årliga pensioner alltid blifva oriktigt; ty hofmännen äro, i sjelfva verket, icke att betrakta annorlunda, än som Konungarnes enskilde tjenare; men då det icke desto mindre alltid fordras, att Rikets Ständer skola, vid en Konungs frånfälle, se hans privata omgifning till godo, så är det också oeftergiflligen nödigt, att högsta grad af urskiljaing och uppmärksamhet iakttages, för att skydda staten från öfverdrifaoa anspråk och förekomma de högst efterstänkliga missbruk, hvilka, vid regleringen af indragningsstaten för Konung Carl den 43:des hof, gjorde :Sig gällande, Det hade fördenskull Varit att önska, det ifrågarsarande Kongl. proposition icke till Rikets Ständer kommit blott och bar, utan varit beledsagad al Ae handlingar, på hvilka pensionernas bestämmande böra grunda sig. Då nu dessa papper, enligt hvad förespegladt är, skola komma StatsUtskottet direkte tillhanda, så nödgas jag, i sakoad deraf, inskränka mig till påkallande af StatsUtskottets uppmärksamhet, dels på angelägenheten att lämpa ifrågavarande pensioner till de lägre belopp, som omständigheterna medgifva, dels på nödvändigheten att ställa i en serskild kategori de pensions-aspiranter, hvilka antingen innehafva löner på stat, eller ock, efter erhållet af. sked ur statens tjenst, redan befinna sig på den allmänna indragningsstaten. Det bör icke undgå upp: märksamheten, att likartade pensionsfrågor äro i framiden att emotse, och att den grund, för deras beandlig, som nu lägges, icke bör vara tillgöranden, hvilka framdeles kunna åberopas, såsom inbjudande prejudikater. Först och sist bör man väl betänka,