Biskop Hallström hade icke funnit anledning att
ändra de tankar han vid sistl. riksdag yttrade Han
ogillade förslaget, emedan det vore stridande emot
våra vanor och seder; emedan det. stadgade. ett val-
sätt, som skulle utesluta bildningers inträde inom re-
presentationen; och emedan det försvagade konunga-
makten.
Häruti instämde prosten Lundblad och professor
Selander.
Prosten Thuden förenade sig med biskop Hallström
Å de af honom rörande det nu ifrågavarande repre-
sentationsförslaget framställda åsigter, hvilka äfven de-
lades af tal. vid sistlidne riksdag. Han erkände nu
-som då behofvet af en förändring i våra representa-
tiva former, och önskade ingenting uppriktigare, än
att den snart kunde på ett ändamålsenligt sätt tillvä-
Fabringas.
Biskop Holmström åberopade hvad ban vid sistför-
-flatne riksdag under diskussionen öfver detta ämne
anförde. Biskopen hade altid funnit förstaget olämp-
ligt och oantagligt, både i anseende till de grunder
hvarpå det vore bygdt och deras tillämpning, och bi-
skopen skulle högeligen beklagat sitt fädernesland, om
icke ett bättre förslag til! förbättring af nationalrepre-
sentationen kunde på fredlig väg åstadkommas. Hvad
för öfrigt anginge den insinuationen, att ett nej till
närvarande förslag skulle innebära en obenägenhet
-mot all reorm, så vore detta en af de många orätt-
visor, som man måste tåligt bära, genom handling
mer än genom ord vederlägga, och till tröst hvaremot
biskopen anförde en latinsk sentens.
Prosten Stenhammar åberopade sitt yttrande vid
förra riksdagen, och förklarade, att han lade sitt al-
drahjertligaste nej i voteringsurnan. Enligt prostens
innersta öfvertygelse, vore förslaget ett ondt. Det hvi-
Jade på en alldeles okristlig grund, personlighetsprin-
cipen, hvilken icke vore annat än sjelfviskhet. Pro-
sten S. ville icke att Sverge skulle antingen blifva re-
publik eller falla under envälde. De bedragasig —
yttrade han — de som tro att mitt fäådernesland
skulle blifva ett Frankrike; det skule blifva ett Po-
len, och det vill jag ieke.n -
Prosten Björkman. Bristerna i rikets nuvarande
-representationsforim och behöfligheten, ja nödvändig-
heten af dess förbättring finnas väl numera högst få
svenskar som förneka. Att uti represantationens en-
-sidiga fördelning i stånd och uti det invecklade ar-
betssättet samt uti många bildade samhällsledamöters
uteslutande från riksförsamlingen, större delen af dessa
brister ligger, erkännes väl äfven allmänneliger. Och
-den som rätt uppfattat dem möjliga vådan af så obe-
stridliga -ofullkomligheter i ett konstitutionelt samhälls-
skick, kan väl aldrig lifvas af någon sann patriotism,
Om han ej söker förbättra allt hvad som förbättras
kan och bör. Dessa åsigter hade onekligen framkallat
nu ifrågavarande nya representationsförslag; men de
föreslagna förbättringarne syntes talaren icke hafva
lyckats så som önskvärdt varit; så, som de möjligen
både kunnat och bort. Förslaget vore nemligen i or-
dets rätta mening för mycket radikalt och således för
mycket väådligt för att kunna på försök antagas. Efter
det nya valsättet skulle ensamt jordbruksintresset blif-
va tepresenteradt; alla i en socken boende herremäns,
större possessionsters och embetsmäns röster skulle
-dervid komma att undertryckas af några bönder, med
1.:dels mantal hvardera å 4,000 R:drs värde. — Den
nedsatte röstberäkvingen för den större förmögenheten,
den ringa uppskattningen af samhällets högre krafter
-och kunskaper, den ensidiga bildningen af öfre kam-
maren och det svaga stödet åt konungamakten, som
ifrågavarande vallag och representationsform antydde,
syntes talaren fulleligen bevisa, att alla de olika
bildningsgradernas rättmätiga fordringar på delaktig-
het i alla menskliga rättigheter deruti icke blifvit nog
-allsidigt uppfattade och tillbörligt tillfredsställda. Af
dessa skäl nödgades talaren förkasta förslaget; trö-
stande sig med hoppet om något snart framträdande
fullkomligare.
Prosten Sidner. Irågavarande förslag står för långt
framom sin tid och förutsätter förhållanden som hosl;
oss icke ännu finnas. Statens materiella intressen äro
i det nya ombildniogsprojektet med synnerlig förkär-
-dek så afsedda, att det synes ganska problematiskt,
:huruvida statens lif: bildning, vetenskap och religion,
under materiens tyngd skall kunna konserveras. Det
vore väl möjligt att dessa dyrbara intressen kunde l!
.erhålla en eller annan förespråkare, men det vore l:
-också -endast möjligt, icke på något nära så säkert :
garanteradt som det materiella, hvilket, ehuru stor :
vigt det borde och måste hafva likvälicke finge qväfva
fröet till samhällets ädlaste frukter. Den sanna kri-
stendomen och dess yttre vehike! kyrkan syntes tall
vara de vigtigsste i hela samhällsinrättningen. Om
en lag för allmänna representant-val- är ämnad att
framkalla eller åt riksförsamlingen utur nationen ex-
trahera målsmän för alla samhällets intressen, så mä-
ste den genom bestämda föreskrifter garantera att så !
sker med de allravigtigaste, men i det hvilande för-
-slaget hade raka motsattsen gjort sig gällande. Tel.
trodde derföre att förslaget icke kunde uppfylla hvad
det lofvat och åsyftade, och måste derföre bestrida
dess antagande. Men en sådan ändamå!senlig ombild-
ning, som af omständigheterna högt påkallas, vore
tal. långt ifrån att motsätta sig. Han ville dock!
hafva den sådan, att den utgjorde en sammabhängan-
de länk emellan det goda af hvad vi redan hafva och
det bättre, som vi motse och behöfva.
Sedan diskussionen sålunda var slutad, framställdes
propositionen om bifall till konstitutions-utskottets i-
frågavarande memorial, och då denna proposition med
blandade ja och nej besvarades och voteriug begärdes,
förrättades sådan, hviXken utföll med 7-ja och 49 nej;
och hade ståndet sälunda förkastat det af 4840 års
riksdags konstitutions-utskott uppgjorda förslag till na-
tionalrepresentationens ombildning.
—
Hr Pelris yttrande i Borgareståndet den 18 Sep-
temser, i anledning af Kongl. Maj:ls nådiga
Proposition, angående hofstatspensioneringen
efter -Högsts. H. M. Konung Carl XIV Johan.
Åberopandet i den Kongl. propositionen af kostna-
den för hofpensionsstaten efter Konung Carl den Tret-
tonde ville jag nästan anse såsom ett förhastande;
ty dels omslöt denna stat hofpersonalen vid tvenne