——LR———S sade Loden, och finner den icke alldeles oförtjent. Ni antog er en dams beskydd, som ni trodde vara förolämpad af en oförskämd. — Ja, en dförskämd! ganska rätt, inföll Ellhem. — Jag hade varit det, sade Loden, vidrigt 1eende, om jag icke haft annan rättighet till den sköna, än blott det tillfälliga mötet. — Riitighet? frågade E:lheim, häftigt uppfarande: ni, någon rättighet till denna engel?hvilken rättighet? svara! — Huru kunde jag ana, sade Loden, med tillgjord nedslagenhet, att den flyktiga skulle så snart öfvergifva mi; och lättsinnigt uppoffra mig för en annan? — Ni ljuger på det nedrigaste, ropade Ellheim i högsta vrede. Ni och Clara? det är omöjligt. — Tror ni det, min värdaste? inöl Loden med iskallt hån; derpå bar jag blott att gifva det svar, som Horzwi!la uti Tieels Octavian gaf den gamle Ciemens, då denne hade ett dylikt uttryck, som det ni nu haft artigheten yttra till mig. På. minner ni er stroen, eller vill ni att jag skall dekiamera den? — Skurk! nedrige förtalare! skrek Elheim utom sig, då han såg den fräcka hand, som vå gade gripa efter den gloria, som omstrålade han ideal. — Jag har bevis, yttrade Loden, med sårand iugn. Ni kommer att göra mig afbör. Han fram toz långsamt sia brefbok och Ellbeim darrade, 2 raseri och ängslig fruktan, för hvad han kund få se. Afbön! fortfor Loden, i det han öppnad brefboken. Ni får se, att jag, oaktadt min kram