——LR———S
sade Loden, och finner den icke alldeles oförtjent.
Ni antog er en dams beskydd, som ni trodde vara
förolämpad af en oförskämd.
— Ja, en dförskämd! ganska rätt, inföll Ell-
hem.
— Jag hade varit det, sade Loden, vidrigt 1e-
ende, om jag icke haft annan rättighet till den
sköna, än blott det tillfälliga mötet.
— Riitighet? frågade E:lheim, häftigt uppfa-
rande: ni, någon rättighet till denna engel?hvil-
ken rättighet? svara!
— Huru kunde jag ana, sade Loden, med till-
gjord nedslagenhet, att den flyktiga skulle så snart
öfvergifva mi; och lättsinnigt uppoffra mig för en
annan?
— Ni ljuger på det nedrigaste, ropade Ell-
heim i högsta vrede. Ni och Clara? det är
omöjligt.
— Tror ni det, min värdaste? inöl Loden
med iskallt hån; derpå bar jag blott att gifva det
svar, som Horzwi!la uti Tieels Octavian gaf den
gamle Ciemens, då denne hade ett dylikt uttryck,
som det ni nu haft artigheten yttra till mig. På.
minner ni er stroen, eller vill ni att jag skall
dekiamera den?
— Skurk! nedrige förtalare! skrek Elheim
utom sig, då han såg den fräcka hand, som vå
gade gripa efter den gloria, som omstrålade han
ideal.
— Jag har bevis, yttrade Loden, med sårand
iugn. Ni kommer att göra mig afbör. Han fram
toz långsamt sia brefbok och Ellbeim darrade, 2
raseri och ängslig fruktan, för hvad han kund
få se. Afbön! fortfor Loden, i det han öppnad
brefboken. Ni får se, att jag, oaktadt min kram