QVINNANS VÄRDE).
AF BERNDT VON GUSECE.
Vv. -
Eiter Treilhbaes afresa till residenset, hade frun-
timmerna på Brusenthal fört ett stilla och af inga
serdeles händelser afbrutet lif. Det hade lyckats
den öma, förståndiga C!ara, att muntra Anna,
som nu åter var den glada, jollrande fl.ckan, i-
synnerhet sedan Julians första bref förvissat hen-
ne, att han lyckligt framkommit, var frisk och
oupphörligt kärleksfullt tänkte på henne. Men
förebrår fruntimmerna, alt deras sinnesstämning,
lätt som vinden, snart öfvergår från en ytterlig-
ket till en annan; men de känna ock derföre
så väl sorgen som glädjen djupare och häftigare
Anna hade vid afskedet varit så bedröfvad, nu
sväfvade hon i glädjens renaste bimmel, cch då
hon med Ciara vandrade genom småskogen vid
stranden 2f strömmen, föll bon henne ofta om
halsen och förtrodde henne ala sina Öönsknin;ar,
Jjusa förhoppningar och glada utsigter. I denna
hänryckta sinnesförfattning såg hon alltid uti sin
Julian en man af högre natur, ett väsende utan
all fläck. Clara insåg faran af denna sinnesrikt-
ning, om hon i en framtid skulle hos sitt ideal
upptäcka några fel och svagheter. Hon sökte
derföre ofta att afkyla Annas förtjusning, men
denna svarade då: kära Clara! Du kan i det af.
seendet icke ega något omdöme, du betrakta
allt efter det kalla förnuftets måttstock. Ja
ville önska att du en gång måtte blifva riktig
kär — och vore du det i min Julian — skull
du tala belt annorlunda.
Clara log och sade skämtande: Akta att ja;
icke tager dig på orden, och vänder hans bjert:
ifrån dig.
— Det kan du inte, sade Anna Du är vä
vackrare och mycket förståndigare än jag, mer
älska honom som jag kan ingen på jorden, oci
jag vet att han- också aldrig kan älska Hhågon an
nan än mig.
Clara omfarcnade och kysste hezne bjertlig
Aftonen hade öfverraskat de begge flickorna p
a
) 8e A.B. N:is 212, 213, 214, 215, 216 och 217