dess moraliska krafter i verksamket. Men ett sådar misstroende ligger ju deruti, att man ogillar att de nya representationen finge öppet votera? Det m vara att jag hemfaller under den kategori, hvarmed e annan talare betecknat sina motståndare, nemligen at de äro ädla men öfverspända ifraren, men jag få förklara, att jag hyser vida fördelaktigare tänkesät om de representanter, som skulle uppträda i fall dett förslag befve bifallet, än att jag skulle inse någo våda uppstå derigenom, att de i alla saker och me undantag af personliga val begagaade den öppna vo teringen. Nu, miaa herrar, då j låtit förmärka eder otålighet att komma till slut med diskussionen (afbrott genor rop af ja och proposition). — — — Mina herra detta slags hyllning var mig icke oväntad; ty, som e hyllning anser jag edert aforott, men jag fortfar oc skall nu förklara hufvudgrunderne, hvarföre jag rösta för förslaget. Den första grunden är den, att jag utan att vilja mera än blott vidröra det något burle ska, för att icke säga obscena, som blifvit yttradt un der diskussionen, blott deraf vill låna ett uttryck, d jag säger, att jag 1:o verkligen är angelägen att snar få afkasta dena slitna rocken, innan den faller i trasor ty den närvarande representationen är nu nära si förgängelse. Det andra skälet, miaa herrar, kommer troligen at förefalla er, i synnerhet efter den uppmuntran jag nys fick, att vara ganska paradoxt: ja äfven ganska radi kalt, det är nemligen, att jag i rak motsats mot fri herre Klingsaorrs yttrande: det demokratien allti förstår att tillskansa sig makt, men aldrig att återgi! va den,, tvertom hyllar detta förslag derföre, att de är omfattadt af de stora, men så till sägandes lögr folkklasserna. Miaa herrar, om j behagaden afhör förklaringen, torden j finna, att denna åsigt icko ä så paradox, som den förefaller eder. Den hvilar nem ligen på den observation, att allestädes i naturen, äf vensom i statsfrågor, existera reaktioner, och attreak tioner äro oundvikliga äfven emot de bästa institutio ner, de fullkomligaste idealer. En annan talare ha redan förklarat, att den oro, som går genom tiden är nyttig, ty eljest skulle tiden stå stilla. Detta uttrycl ville jag förändra på det sätt, att jag säger att de ligger i sakernas natur, att menniskorna icke kunn blifva absolut belåtna med någonting, som i afseend på statsförfattningen vidtages. Om nu detta gruad lagsförslag, hvarom vi snart skola votera, vore ett idea i fullkomlighet, så kuade det vara temligen likgiltigt hvem som hade dertill mest bidragit, och hvem son egentligen mest hyllat detsamma; men då jag reda förklarat, att äfven jag insett bristerna deri, och d jag kan åberopa protokollerna derom, att jag var e af dem under föregående riksdag, sora vid afgifvand af de gemessamma tankarne, sökte erhålla lof att a mendera förslagat, men ameadement vid tillfället ne kades af det parti, som helt simpelt ansåg sig kunn afslå hvad KonstitutionsUtskottet framställt utan amen dement, då jag således icke förfäktar egna tankar utan nu uppstår för att förena mig med aadras, skilj aktiga med mina, så må det tillåtas mig att säga, a just derföre, att jag icke anser förslaget vara idealiskt är jsg avogelägen om att lägga den moraliska ansva righetena på de lägre klasserna, hvilka adopterat det samma såsom utgånget och fostradt egentligen af dem Detta moraliska ansvar på de ligre folkklassern skulle otvifvelaktigt föranleda dertill, att grundade an märkningar emot förslaget, sedan det blifvit satt i ver ket, skulle med beredvillighet mötas och mottagas dem som sålunda, i följd af sina medständers oefter gi!venhet och af högre politiska-skäl än egna intres sen, vunnit segren. Alldeles i motsats till friherre Klingspor går jag at förklara såsom min öfvertygelse, att den politisk dygd, under namn af medgörlighet, som nu för tide allt mer och mer borde hyllas och ibland dygder in registreras, denna dygd eges af Bordeståndet i vid högre grad, än af detta stånd. Gifve Gud att ma icke fastmer hade skäl att råstå, det egoismen ä starkare än medgörlighetep. Ty om detta stånd til! skansat sig makt, är icke mera fråga; men att de synes icke vija återgifva den till svenska folket, der före beklagar jag nu bäde Sverge och folket. Nu mina herrer, tror jag att j kunnen finna mitt andr skäl; jag skyndar således att sluta med den förklarin såsom mitt tredje hufvudskäl, hvarföre jag voterar ja att med alla de vackra grundsatser, med alla de stats rättsliga häntydningar till de i andra länder reda! bortlagda doktriner, som vi ånyo i dag fått reprodu cerade, så tviflar jag likväl bögeligen, attj förmån vi denna riksdag uppgöra något bättre, nemligen så be skaffadt bättre, att j kupnen få de andra ståndens bi fall dertill. Det är således endast från ett båll, son jag skulle kuvna vänta, att detta långvariga tvistand om representationsförändriog toge slut, så framt ja; icke dels hoppades på de andra ståndenrs större med görlighet, än Riddarbusets, dels ock koppas att äfve ledamöterne inom detta bus, ja inom konservatismen aldrahögsta regioner, skola fisnas mera benägne til medgörlighet, sedan de nu för tillfället först vunrit sir seger. Denna seger blifver likväl, märkom det nog: — blott och bart negatif, och uti en sådan sege ville jag icke för min del deltaga, derföre kommer ja att votera Ja! 26 PRESTESTÅNDETS DISKUSSION ÖFVER REPRE SENTATIONSFRÅGAN.