rösta för ogillande af det framställda grundlagsförsla
get, och det förnämligast af trenne skäl: först emedai
det hvilade på en alldeles falsk princip, den eg. k. per
sonlighetens, hvilken tal. högeligen hade önskat at
man åtminstone icke försökt härleda från kristendo
men, hvarmed den egde platt intet sammanhang; vi
dare emedan dess form vore föga värdig en riket
grundlag; samt slutligen emedan dess innehåll synte
tal. vara sådant, att om förslaget antoges, det skull
för fäderneslandet medföra oberäkneliga vådor.
Komminrister Bergstrand: — — — I ämnet är vä
redan så mycket både skrifvet och taladt, att det sy
nes vara uttömdt. Alla möjliga, kanske till och mec
omöjliga, vådor äro förespeglade. Skulle dessa möj
ligheter någongång öfvergå till verkligheter utan av
med detsamma förstöra sig sjelfva, så borde inger
lemna sin röst åt detta förslag. Men om dessa vådor
mera existera i inbillningen cch fruktan, än de kommas
att uppenbara sig i verkli, heten, så spruoge man ju
af vägen för ett spöke och hunne icke målet blott för
sin räddsla skull.
Nekas kan visst icke af någon, att det förhand va-
rande vallagsförslaget bär omisskänneliga märken ef-
ter den omtuktande behandling, som det efter flere
jemkningar fått vidkännas; nekas kan icke att det
är behäftadt med brister, och att många svårigketer
komma att möta vid verkställigheten af dess före-
skrifter, men derjemte är min öfvertygelse att det
innebär lätt åtkomliga korrektiver mot sina fel. —
145 S i den föreslagna Regeringsformen uppdrager
ju åt af Rikets Ständer utsedda personer i andra
kammaren, att under flera är vaka öfver den späda:
uppfostran. — Det gamla representationssättet med
sin fyrkamriga hvasskantighet, med sin tröghet, sin
tuvga och långa arbetsordning, sina sjelfskrifvenheter,
har nog länge varit till, utan att äga nationens för-
troende. Så länge det förefinnes såsom det nu är,
motarbetas alla väsendtliga reformer, ehuru billiga
och af behofyvet påkallade de än må vara; man säger
sig väl vilja förändring och förbättring i national-
representationen, men då det kommer till stycket, då
vilkoren skola uppgöras, upptäckes snart att det fin-
nes ett parti, som ständigt vill behålla status quo.
Men då det så länge de facto visat sig insolvent att
gälda tidens och medborgares rättvisa fordringar, tor-
de man väl böra finna rödvändigheten att söka ac-
kord med fordringsägarne. Min röst för förslagets
antagande betyder ringa och kan nu på sin höjd gälla
som en reservation.
Prosten Schröder upprepade anmärkningarne att
genom den nya vallagens stadgande de oskickligaste
kupna bemäktiga sig ordnandet af landets vigtigaste
angelägenheter; att vallagen lägger en alltför stor
makt i mindre jordägares händer; att den icke lem-
nar några gerantier derför, att insigter och erfaren-
het, bildning, humanitet och ädla talanger skola göra
sig gällande, utan den klass. hos hvilken makten läg-
ges, den skall ock blifva den maktutöfvande, åtminstone
för en tid, och detta ska!l gifva anledning till oredor,
intriger, korruptioner, tvedrägt och slutligen till vä-
dan af ett orolighets- och upplösningstillstånd, Gå ock
militärdespotismen står för dörren, måhända såsom
enda räddningsmedlet: Då vallagen icke i möjligaste
mån sökt förebygga detta, utan fastmer synts fram-
kalla det, så kunde talaren icke lemna sin röst för
representationsförslaget i det skick, det då vore; men
förklarade derjemte, att ban lika uppriktigt, som
hvarje sansad reformvän, önskade, det Konstitutiors-
Utskottet ville uppgöra grunderna för ett nytt repre-
sentationsförslag, hvilket, utan totalt upphäfvande och
tillintetgörande af det bestående, betryggade bildnin-
gens och förmögerhetens öfvervigt hos alla medbor-
gareklasser vid riksdagsförhandlipgarne.
Prosten Almqvist: I denna för det gamla Sverges
framtid så afgörarde stund, då hela landet efter olika
känslor sväfvar emellan hopp och fruktan, skulle jag
för min obetydliga del helst önska att tiga stilla och
afhålla mig från allt yttrande. Öfver den sambhälls-
vigtiga frågan har redan så mycket blifvit både tryckt
och taladt bättre och fullständigare än af mig kan
väntas, att endast pligtens tvingande nödvändighet
kan förmå mig till den öppna bekännelsen, att jag i
närvarande ögonblick anser mig ställd i det svåra va-
let emeilan två onda ting: bibehållandet af vår gamla
fyrkamriga ståndsförfattning och antagandet af det l
nya sedan sista riksdag hvilande representationsför-
slaget. Bristerna och olägenheterna hos den förra
äro så allmänt insedda och erkända, att det är bäde
olyckligt och beklagansvärdt, att det sednare innebär
så många betänkligheter, att ingen utan tvekan kan
godkänna detsamma. Då likväl alla inkast, som der-
emot göras, mötas af lika så många vederläggningar,
lärer det knappt löna mödan att angifva skälen tilll
dessa betänkligheter, isynnerhet då det tillika stämplas.
såsom ett envist och orättmätigt försvar för egna
ståndsintressen. Så har landets vigtigaste angelägen-
heter förvandlats i partisak. Det är icke nog att man
öppet och ärligt förklarar, att man vill reform; man
får icke vilja den på annat sätt, än det nu föreslagna.
Denna förklaring hafva redan trenne Riksstånd gjort;
då de vid sista riksdag nästan enstämmigt antogo, att
representationen borde utgöras af lika många ombud
ur samhällets alla klasser och fördelas på tvenne
kamrar.
Om således det hvilande förslaget faller och vi ännu
för obestämd tid nödgas draga vårt tunga fyrdeldta
riksdagsmachinesi, kör förebråelsen liksom ansvaret
härför icke drabba dessa trenne Stånd, utan det fjer-
de, tillika med de få dermed tlörenade röster ur de
andra Stånden vid voteringen i Förstärkta Konstitu-
tionsUtskottet. Jag vill icke misskänna de välmenan-
de afsigterna hos förslagets författare. De handlade
visst efter bästa insigt och öfvertygelse. Men de voro
Ideologer. Hemtande ur reflexionens verld sin egen
iankes skapelser, ville de icke utgå från de samhälls-)-
ormer, som redan funnos, och deraf ombilda grund-
örfattnicgen, utan bygga ett nytt Sverge af person-
ighetsprincipen: en ädel och skön idt, men i verk-
igheten ännu en tom abstraktion. Med ett penndrag
änkte de realisera ingonting mindre än kristendo-
nens stora tanke, som gått och med så mycket ar-
jete ännu går fram ur seklernas mörker, dimmor och
antro. De togo menniskan sådan hon skall blifva,);
cke sådan hon i verkligheten är. Misstaget yppades
nart. Men ideen var alltför vacker att öfvergifvas.
)en försågs derföre med predikater, hemtade änds
ederst ur lågan mull. Personligheten utrustades med
valifikationer, som skulle lemna säkerhet för dess in-
igt och förmåga. Så har förslaget, i stället för de
tdömda fyra, gifvit oss scx nya klasser, utan att
vs i dem hela svenska folket är upptaget, utan avi
Ds vi gecom dem vunnit befrielse från den inveck.
-— - - tur I - R