rösta för ogillande af det framställda grundlagsförsla get, och det förnämligast af trenne skäl: först emedai det hvilade på en alldeles falsk princip, den eg. k. per sonlighetens, hvilken tal. högeligen hade önskat at man åtminstone icke försökt härleda från kristendo men, hvarmed den egde platt intet sammanhang; vi dare emedan dess form vore föga värdig en riket grundlag; samt slutligen emedan dess innehåll synte tal. vara sådant, att om förslaget antoges, det skull för fäderneslandet medföra oberäkneliga vådor. Komminrister Bergstrand: — — — I ämnet är vä redan så mycket både skrifvet och taladt, att det sy nes vara uttömdt. Alla möjliga, kanske till och mec omöjliga, vådor äro förespeglade. Skulle dessa möj ligheter någongång öfvergå till verkligheter utan av med detsamma förstöra sig sjelfva, så borde inger lemna sin röst åt detta förslag. Men om dessa vådor mera existera i inbillningen cch fruktan, än de kommas att uppenbara sig i verkli, heten, så spruoge man ju af vägen för ett spöke och hunne icke målet blott för sin räddsla skull. Nekas kan visst icke af någon, att det förhand varande vallagsförslaget bär omisskänneliga märken efter den omtuktande behandling, som det efter flere jemkningar fått vidkännas; nekas kan icke att det är behäftadt med brister, och att många svårigketer komma att möta vid verkställigheten af dess föreskrifter, men derjemte är min öfvertygelse att det innebär lätt åtkomliga korrektiver mot sina fel. — 145 S i den föreslagna Regeringsformen uppdrager ju åt af Rikets Ständer utsedda personer i andra kammaren, att under flera är vaka öfver den späda: uppfostran. — Det gamla representationssättet med sin fyrkamriga hvasskantighet, med sin tröghet, sin tuvga och långa arbetsordning, sina sjelfskrifvenheter, har nog länge varit till, utan att äga nationens förtroende. Så länge det förefinnes såsom det nu är, motarbetas alla väsendtliga reformer, ehuru billiga och af behofyvet påkallade de än må vara; man säger sig väl vilja förändring och förbättring i nationalrepresentationen, men då det kommer till stycket, då vilkoren skola uppgöras, upptäckes snart att det finnes ett parti, som ständigt vill behålla status quo. Men då det så länge de facto visat sig insolvent att gälda tidens och medborgares rättvisa fordringar, torde man väl böra finna rödvändigheten att söka ackord med fordringsägarne. Min röst för förslagets antagande betyder ringa och kan nu på sin höjd gälla som en reservation. Prosten Schröder upprepade anmärkningarne att genom den nya vallagens stadgande de oskickligaste kupna bemäktiga sig ordnandet af landets vigtigaste angelägenheter; att vallagen lägger en alltför stor makt i mindre jordägares händer; att den icke lemnar några gerantier derför, att insigter och erfarenhet, bildning, humanitet och ädla talanger skola göra sig gällande, utan den klass. hos hvilken makten lägges, den skall ock blifva den maktutöfvande, åtminstone för en tid, och detta ska!l gifva anledning till oredor, intriger, korruptioner, tvedrägt och slutligen till vädan af ett orolighetsoch upplösningstillstånd, Gå ock militärdespotismen står för dörren, måhända såsom enda räddningsmedlet: Då vallagen icke i möjligaste mån sökt förebygga detta, utan fastmer synts framkalla det, så kunde talaren icke lemna sin röst för representationsförslaget i det skick, det då vore; men förklarade derjemte, att ban lika uppriktigt, som hvarje sansad reformvän, önskade, det KonstitutiorsUtskottet ville uppgöra grunderna för ett nytt representationsförslag, hvilket, utan totalt upphäfvande och tillintetgörande af det bestående, betryggade bildningens och förmögerhetens öfvervigt hos alla medborgareklasser vid riksdagsförhandlipgarne. Prosten Almqvist: I denna för det gamla Sverges framtid så afgörarde stund, då hela landet efter olika känslor sväfvar emellan hopp och fruktan, skulle jag för min obetydliga del helst önska att tiga stilla och afhålla mig från allt yttrande. Öfver den sambhällsvigtiga frågan har redan så mycket blifvit både tryckt och taladt bättre och fullständigare än af mig kan väntas, att endast pligtens tvingande nödvändighet kan förmå mig till den öppna bekännelsen, att jag i närvarande ögonblick anser mig ställd i det svåra valet emeilan två onda ting: bibehållandet af vår gamla fyrkamriga ståndsförfattning och antagandet af det l nya sedan sista riksdag hvilande representationsförslaget. Bristerna och olägenheterna hos den förra äro så allmänt insedda och erkända, att det är bäde olyckligt och beklagansvärdt, att det sednare innebär så många betänkligheter, att ingen utan tvekan kan godkänna detsamma. Då likväl alla inkast, som deremot göras, mötas af lika så många vederläggningar, lärer det knappt löna mödan att angifva skälen tilll dessa betänkligheter, isynnerhet då det tillika stämplas. såsom ett envist och orättmätigt försvar för egna ståndsintressen. Så har landets vigtigaste angelägenheter förvandlats i partisak. Det är icke nog att man öppet och ärligt förklarar, att man vill reform; man får icke vilja den på annat sätt, än det nu föreslagna. Denna förklaring hafva redan trenne Riksstånd gjort; då de vid sista riksdag nästan enstämmigt antogo, att representationen borde utgöras af lika många ombud ur samhällets alla klasser och fördelas på tvenne kamrar. Om således det hvilande förslaget faller och vi ännu för obestämd tid nödgas draga vårt tunga fyrdeldta riksdagsmachinesi, kör förebråelsen liksom ansvaret härför icke drabba dessa trenne Stånd, utan det fjerde, tillika med de få dermed tlörenade röster ur de andra Stånden vid voteringen i Förstärkta KonstitutionsUtskottet. Jag vill icke misskänna de välmenande afsigterna hos förslagets författare. De handlade visst efter bästa insigt och öfvertygelse. Men de voro Ideologer. Hemtande ur reflexionens verld sin egen iankes skapelser, ville de icke utgå från de samhälls-)ormer, som redan funnos, och deraf ombilda grundörfattnicgen, utan bygga ett nytt Sverge af personighetsprincipen: en ädel och skön idt, men i verkigheten ännu en tom abstraktion. Med ett penndrag änkte de realisera ingonting mindre än kristendonens stora tanke, som gått och med så mycket arjete ännu går fram ur seklernas mörker, dimmor och antro. De togo menniskan sådan hon skall blifva,); cke sådan hon i verkligheten är. Misstaget yppades nart. Men ideen var alltför vacker att öfvergifvas. )en försågs derföre med predikater, hemtade änds ederst ur lågan mull. Personligheten utrustades med valifikationer, som skulle lemna säkerhet för dess inigt och förmåga. Så har förslaget, i stället för de tdömda fyra, gifvit oss scx nya klasser, utan att vs i dem hela svenska folket är upptaget, utan avi Ds vi gecom dem vunnit befrielse från den inveck. -— tur I R