sande, lysande ekipager tillkännagåfvo bufvudstadens annalkande, och snart rullade vagnen in på dess sköna, breda gator. På attoaen besökte Julian teatern. Annars til!hörde han dem, som, då de alltför nära bakom kulisserna skådat undren och bärligheten, icke mera hänryckas af förtrollningen; men i afton föreföll det honom, liksom han för första gången sutit framför den hemlighetsulla ridåen. — Car) Maria von Webers älskliga Oberon uppördes. Jujan fördes på tonernas vågor till sagans förtrollade land, men Annas bild följ!e honom dit och blandade sig underbart i allt hved hsns fantasi uppfattade. Nu insväfvade elfdrottaingen och alla ögon, alla kikare riktades på den sköna, gasomhöljda dansösep. 58e, Arcionil utropade i extas ea ung man, som satt bredvid Julian. Det var bon! En hörlig, smärt gestalt, med elastiskt mjuka former, blomstrande ansigte, rikt, mörkt bår, och de skönaste ögon; deras blixt träffade Julian, hoa hade jgenkännt honom. Han nedslog sina och hade gerna flytt, om ban kunrat, men ;undt omkring honom satt man vid man och stängde utsången. Men hvarföre fly? sade han till sig sjelf. Ar icke snarare anblicken helande, som erinrar mig om en ångrad förvillelse? Kan den vara farlig, då mitt trogna bröst förvarar en talismar mot hva:j) sinnligt återfall? Han återhemtade ail sn styrka, och fästade ögonen luznt och siadigt på Arcioni. Hon märkte det, hennes dens blef Ifligare och hon utveckiade deruti en grace, så mycket mer hänförande, som den var skilja från allt retande koketteri. Julian betraktade henne, som konstkönnaren en gudinnas marmorbild; men Promethei-guistan, som geromlågade henne, kunde antända och ban andades lättare, då den följande mellanakten tillät honom att lemna operabuset. 2,16 (Forts. följer.) — EN GIFTBLANDERSKA. . Åssisdomstolen i Bourbon-Vendös har egnat sju sessioner åt handläggningen