så kallade Tioriksdalars-mån, (ett uttryck som jag lem-
nar åt Svenska Akademien att ioregistrera); man har
säger jag, frågat huru man skulle kunna finna några
garantier mot sådane personers inträngande i repre-
sentationen, och man har sagt att förslaget icke ger
några sådane garantier. Ponera att så vore, miae
herrar, jag vill icke neka att sådane garantier icke
finnas, men jag hemställer om det låter sig göra, att
genom grundlagar etablera garantier medborgarne e-
mellan Garantier söker den ena staten emot den
andra, i det han förbinder sig och koaliserar sig med
främmande, och man söker genom fredsslut makter
emellan, att bareda garantier, men garantier medbor-
gare emellan tror jag är och blir ett blott ordkram,
ty dena enda som finnes är att gifva alla rätt, och lå-
ta rättsförhållanden leda till en allmän anda, endast
möjlig der dessa uppstått. Jag talar nu icke om ci-
vil-lagar; deruti sko!a naturligtvis garantier sökas och
ianas, för den individuella conflicten, statsborgare
emellan, men i en grundlag, der man endast får se
massor eller partier, med lika rättigheter emot hvar-
andra, der trotsar jag våra moderna statsmän att å-
stadkomma några garantier, de må vara utvecklade
ir den mest iastudsrade och raffinerade akademiska
loktrin.
Simma värda talara yttrade vidare den märkvärdi-
ja sats, att demokratien förstår att tillskansa sig
nakt, men återgi!ver den aldrig. Jag ber nu blott
tt få citera denna sats, samt förbehåller mig att om
en stund få åter upptaga densamma, men öfvergår
nu till granskning af hvad den talare här bakom mig
sagt, som kraftigast förklarat att han voterar för för-
slaget och tillika utvecklat de motiver, hvarför han
sör så. Jag kan icke neka, att br Ramsays yttrande
ifven på mig gjort ett ganska djupt istryck, man icke
sgeatligen, eller blott derföre, att han anslagit don
ränsla af bexymmer öfver tvedrägt och split, som ty-
värr! redan funnit mer än ett tillfälle till varm ut-
;jutelse, utan deröre att jag i h n;: yttrande tror mig
inna ett sannt uttryck af allmänhetens nog hårda
omdöme, sådant som det utom detta hus för närva-
rande är gällande, rörande en i jemförelse med tve-
lrägten i landet mindre vigtig omständighet, nemli-
gen tvedrägten inom detta hus, sådan den må kunna
anses uppenbarad af bärkmans- och elektors-valen.
Jag anmärker icke denna åtskilnad, mine Herrar, der-
före att icke även jag anser nämnde fenomener, till
en viss grad ledsamma, just för det segrande partiets
egna inflytande i framtiden, utan derföre att jag icke
kan anse att nyssnämnde förteelser under denna riks-
dag egentligen utmärka tvedrägtens ökning, hälst de
förekommit mig såsom icke det ringaste bevisande
något annat än helt naturliga följder af förat inträf-
fade förhållanden. Jag kan nemligen alls icke klan-
dra att de som hemligt eller öppet bekänna sig till
konservativa läror, slöto sig kring den första, de an
träffade, som hade nog hård panna, för att i detta
ögonblick vilja stå fram som partiets standarörare.
Endast den omständigheten att han öppet fattat stan-
dsret och -gått fram, har efter min tanke varit till-
räckligt för att gifva honom efterföljare. Det är na-
lurligt att en hvar som fattat en viss öfvertygelse,
vill i första ögonblicket, då en skarp strid förestår,
veta hur många kan har med sig, och ho kan klan-
dra, om man då sällar sig tillsammans och pyttjar
alla lagliga medel, som fianas inom den bestående
ordningen, för att vinna sitt preliminära mål, nem-
ligen öfvertygelsen om ägande af majoritet. Långt
således ifrån att ans2 detta som ett bevis på tvedrägt
anser jag det såsom något hvarpå man bordt vara
beredd och derföre snarare med lugn besinning bordt
söka förekomme, än nu efteråt klandra. Om detta
partis nu synbara seger har någonting klandervärdt i
sig, så skulle jag nästan tro att det andra partiet
förtjenar mera klander, som icke ens försökt att fö-
rebygga eller åtminstong minska den styrka konser-
vatismen nu fått. Hade do liberala gått litet mera
ändamålsenligt till väga, då de borde väl föreställa
sig en strid om denra stora fråga, så hade ju äfven
de kunnat i tid säla sig tillsammans, ru då man
icke mer torde blifva ansedd för illasinnad derföre,
att man vill samrådas offentligt med sina motstån-
dare om offentliga ärender. Jag respekterar imedler-
tid äfven det liberala partiets motiver till sin overk-
samhet, och pärmner detta icke heller såsom någon-
ling anvorlunda, än blott relativt klandervärdt; ja
ag antyder det blott, för att visa att denna företeelse
cke ovillkorligen ådsgalägger att tvedrägten så ohjelp-
igen intagit ledamöterna som Hr Ramsay trott, eller
om opinionen derom utom detta hus må uppfattat
Jen. Tvärtom jag vill ej ännu proklamera såsom af-
pjordt hvarken ivom detta stånd, eller inom de an-
Ira, att icke någon fred vore möjlig. Trodde jag
ådant, så skulle min stämma icke här vidare höras.
En man, som sjelf deltagit i utarbetande af detta
örsleg, har yttrat sig på ett sätt, som jag icka be-
öfver skänka mitt loford. Men då jag anser nödvän-
ligt att man i frågor, sådane som denna, yttrar sig
partiskt om vänners misstag, så väl som om motstån-
lares, kan jag icke undgå att relevera, det jag tror
onom hafva begått ett misstag, då äfven han klan-
rade den öppna voterirgen, som det hvilande försla-
et antagit. Ått en annan ledamot, baron Hamiiton,
yste denna åsigt emot förslaget, undrar jag icke på;
nen att grefve Anckarsvärd klandrade öppna voterin-
eo, kan jag icke lemna oanmärkt. Jag är likväl
anska säker, att ban kanske mera än de flesta är ge-
omträngd af den grundsats, i det ögonblick att en
y författning skulle inträda, och då det hvilande för-
laget kunde efter tbrorombytet gagsa, för att börja
n ny politisk period i detta land, så borde väl icke
nnas en klausul inom detta förslag, som visade ett
ppet misstroende till de representanter, som skulle
örst uppträda för att införa detsamma, eller bringa