så kallade Tioriksdalars-mån, (ett uttryck som jag lemnar åt Svenska Akademien att ioregistrera); man har säger jag, frågat huru man skulle kunna finna några garantier mot sådane personers inträngande i representationen, och man har sagt att förslaget icke ger några sådane garantier. Ponera att så vore, miae herrar, jag vill icke neka att sådane garantier icke finnas, men jag hemställer om det låter sig göra, att genom grundlagar etablera garantier medborgarne emellan Garantier söker den ena staten emot den andra, i det han förbinder sig och koaliserar sig med främmande, och man söker genom fredsslut makter emellan, att bareda garantier, men garantier medborgare emellan tror jag är och blir ett blott ordkram, ty dena enda som finnes är att gifva alla rätt, och låta rättsförhållanden leda till en allmän anda, endast möjlig der dessa uppstått. Jag talar nu icke om civil-lagar; deruti sko!a naturligtvis garantier sökas och ianas, för den individuella conflicten, statsborgare emellan, men i en grundlag, der man endast får se massor eller partier, med lika rättigheter emot hvarandra, der trotsar jag våra moderna statsmän att åstadkomma några garantier, de må vara utvecklade ir den mest iastudsrade och raffinerade akademiska loktrin. Simma värda talara yttrade vidare den märkvärdija sats, att demokratien förstår att tillskansa sig nakt, men återgi!ver den aldrig. Jag ber nu blott tt få citera denna sats, samt förbehåller mig att om en stund få åter upptaga densamma, men öfvergår nu till granskning af hvad den talare här bakom mig sagt, som kraftigast förklarat att han voterar för förslaget och tillika utvecklat de motiver, hvarför han sör så. Jag kan icke neka, att br Ramsays yttrande ifven på mig gjort ett ganska djupt istryck, man icke sgeatligen, eller blott derföre, att han anslagit don ränsla af bexymmer öfver tvedrägt och split, som tyvärr! redan funnit mer än ett tillfälle till varm ut;jutelse, utan deröre att jag i h n;: yttrande tror mig inna ett sannt uttryck af allmänhetens nog hårda omdöme, sådant som det utom detta hus för närvarande är gällande, rörande en i jemförelse med tvelrägten i landet mindre vigtig omständighet, nemligen tvedrägten inom detta hus, sådan den må kunna anses uppenbarad af bärkmansoch elektors-valen. Jag anmärker icke denna åtskilnad, mine Herrar, derföre att icke även jag anser nämnde fenomener, till en viss grad ledsamma, just för det segrande partiets egna inflytande i framtiden, utan derföre att jag icke kan anse att nyssnämnde förteelser under denna riksdag egentligen utmärka tvedrägtens ökning, hälst de förekommit mig såsom icke det ringaste bevisande något annat än helt naturliga följder af förat inträffade förhållanden. Jag kan nemligen alls icke klandra att de som hemligt eller öppet bekänna sig till konservativa läror, slöto sig kring den första, de an träffade, som hade nog hård panna, för att i detta ögonblick vilja stå fram som partiets standarörare. Endast den omständigheten att han öppet fattat standsret och -gått fram, har efter min tanke varit tillräckligt för att gifva honom efterföljare. Det är nalurligt att en hvar som fattat en viss öfvertygelse, vill i första ögonblicket, då en skarp strid förestår, veta hur många kan har med sig, och ho kan klandra, om man då sällar sig tillsammans och pyttjar alla lagliga medel, som fianas inom den bestående ordningen, för att vinna sitt preliminära mål, nemligen öfvertygelsen om ägande af majoritet. Långt således ifrån att ans2 detta som ett bevis på tvedrägt anser jag det såsom något hvarpå man bordt vara beredd och derföre snarare med lugn besinning bordt söka förekomme, än nu efteråt klandra. Om detta partis nu synbara seger har någonting klandervärdt i sig, så skulle jag nästan tro att det andra partiet förtjenar mera klander, som icke ens försökt att förebygga eller åtminstong minska den styrka konservatismen nu fått. Hade do liberala gått litet mera ändamålsenligt till väga, då de borde väl föreställa sig en strid om denra stora fråga, så hade ju äfven de kunnat i tid säla sig tillsammans, ru då man icke mer torde blifva ansedd för illasinnad derföre, att man vill samrådas offentligt med sina motståndare om offentliga ärender. Jag respekterar imedlertid äfven det liberala partiets motiver till sin overksamhet, och pärmner detta icke heller såsom någonling anvorlunda, än blott relativt klandervärdt; ja ag antyder det blott, för att visa att denna företeelse cke ovillkorligen ådsgalägger att tvedrägten så ohjelpigen intagit ledamöterna som Hr Ramsay trott, eller om opinionen derom utom detta hus må uppfattat Jen. Tvärtom jag vill ej ännu proklamera såsom afpjordt hvarken ivom detta stånd, eller inom de anIra, att icke någon fred vore möjlig. Trodde jag ådant, så skulle min stämma icke här vidare höras. En man, som sjelf deltagit i utarbetande af detta örsleg, har yttrat sig på ett sätt, som jag icka beöfver skänka mitt loford. Men då jag anser nödvänligt att man i frågor, sådane som denna, yttrar sig partiskt om vänners misstag, så väl som om motstånlares, kan jag icke undgå att relevera, det jag tror onom hafva begått ett misstag, då äfven han klanrade den öppna voterirgen, som det hvilande förslaet antagit. Ått en annan ledamot, baron Hamiiton, yste denna åsigt emot förslaget, undrar jag icke på; nen att grefve Anckarsvärd klandrade öppna voterineo, kan jag icke lemna oanmärkt. Jag är likväl anska säker, att ban kanske mera än de flesta är geomträngd af den grundsats, i det ögonblick att en y författning skulle inträda, och då det hvilande förlaget kunde efter tbrorombytet gagsa, för att börja n ny politisk period i detta land, så borde väl icke nnas en klausul inom detta förslag, som visade ett ppet misstroende till de representanter, som skulle örst uppträda för att införa detsamma, eller bringa