bilder, stjernornas glans, dö men på den gamla, här.
liga kyrkan väcka blott ett dystert nedslående med.
vetande af förgängligheten, i stället för att de bor
de höj, bort om död och graf, till evigt ljus:
nejder. — Svärmande sentimentalitet är den säm-
sta bemgift för framtiden.
— Lycklig du, som kan öfvervinna en sådar
sinnesstämning, suckade Anna.
— Om men endast har redlig vilja att be-
kämpa sin svaghet, är segren till hälften vunnen
Siz mig, hvad ligger väl i denaa din förlofvade:
korta frånvaro för orsak till en så tröstlös sorg!
Staden är ju så nära, att han på några timma
kan vara här: asledningen hvarföre ban är der
är ju att påskynda er sälihet, och när du före-
ställer dig, att återsegndets fröjd skall tiofald!
öfverväga afskedets smärta . . ..
— Du har rätt, min Ciara; men då man åtskil-
jes, vet man icke när och huru man återträff.s
— Jag ber dig, sade Cara, då borde man med
ångest och fruktan hvarje afton tå till sängs, se
dan man tagit god natt af den iman älskar; ty
olyckan kan lika väl inträffa på en timm2, som
ett år. Förlåt mig, kära Anuosl du talar, som
om ingen ledande hand styrde våra öden. I alla
förhållanden fast och glad förtröstan till gud, och
bjertat skall vara tåigt och lusnt. Hvad sedar
kommer, — då vi ej sjelfve förvållat det, är er
skickelse, dervid man-alltid hör tänka: hvem ve
til hvad godt det länder? Ja, min dyraste An
na, se lätt och glad in i framtiden och fäst bel:
ditt bopp och förtröstan på den styrande, allgods
försynen.
Treilbac var mycket förstämd under resan, då
hans sörjande, gråtende Anna beständigt föresvät.
vade honom, och fast beslöt han att, så spar
hon blifvit genom kyrkans vilsignelse med ho-
nom förenad, aldrig mer skijas ifrån henne. 1
medlertid gick färden raskt. Aståndet blef all
längre, som skiljde honom från den älskade; vä
gen blef lifligare, prydliga landthus och förb:fly