tviflar på att han eger, digj:g icke kan föreståla mi
att någon egar den. Förvmig synes förhållandet all
deles motsatt, eller så, som om bifallet icke vore s
tillfälligt, som man velas förklara detsamma.
Med förbigående af den ordaing, i hvilken åtskilli
ge talare yttrat sig, fåster jag mig dernäst vid ett för
klarande, 1itt ståedsinrättningen eger sia rot ifolkat
äldsta statsförfattniog,. Denna sats har jag väl mång
gånger hört upprepas, je, jag skulle våga säge, att ho
ett visst parti har den öfvergått till ett stereotypt ar
gumeot, men icka desto miadre vågar jag affentige
bestrida dass sanmwiag. Jag vågar tvertom förklara
att ståad.iarättningan har unpkommit gerom ett a!
steg från det urspruagliga. Vid ett af de afsteg, son
iaträffa då fäderneslandet är unaderkastadt stora olyc
kor, utbildade sig ståtdsinrättningen ur äen primitiv
odalmannaklassea. Så har jag läst historien, och ja
tror att en hvar nu vid denna tidpunkt bör kunnas
uppfatta denna historia och icks numera låta förled
sig af de många daklamatioaer om Sveriges äldst
statsförfattniog, om hvilken forskningen icke synes vil
ja gå längre tillbaka än till den tid, då ståndsväsen
det uppkom, celier än sedaare, då det upgphunnit sit
högsta zanith af makt.
Ea annan värd talare har, om jag vågar så säga
framställt en så vidlyftig doktrin i statsläran, att de
icke gorna varit möjligt att följa dena. Doktriner
allmänhet, isjanerhet då da äro rika på ord, hafv
det lilla felet, att vara utsatta för många tvetydighe
ter, Att upptaga d-samma, sådane de visat sig fö
mig, skulle icka leda till ändamålet. utan endast trött:
hasst. Moan jag torda i detta fall få åberopa talaren
egaa motsägs!s:r, hans bemödande att, som man säger
tala både för och emot, för att visa att han tordeb2
höva närmare granska sina satser, innan han själf lå
ku2na komma tiil ea verkligen fast gruad för sia e
gan öfvertygelse. Deona kritik, eburu den synes per
sonligen riktad mot en viss talare, är dock tillåmp!i;
på flere, ja dess ursäkt ligger i den omständighet, at
i allmächet en hvar, som b:finner sig i samma pre
dikamont till sina egna bevekelsegrunder, verkligen pi
goda skäl kan anse det vara bäst, att tills vidare säg
nej. Iagea, som sätter ett högra värde på att sjel
kurna föji med tidens utveckling af nya ider och
dermed få sina egna, föråldrade att qvadrera, må för
tänkas derföre att han, intilldess han komrait till ul!
klarhet med sig sjel!, säger nej till det föreslagna; me
då han formligen vill återleda dena till klarare öfver
tygelse framskridna a? sina samtida, så får han u:säk
ta, att man förebrår honom ett sådant bemödande
Eno värd ledamot har i en kort och varm fram
ställning endast synts vilja eriara Ridderskapet oc
Adela om vådan af att ou göra en eftergift af al
Adelns privilegier. Men mine herrar! hvad betyde
väl denna varma uppmaning från en ädel man? De
måtte väl åtminstone betyda att mången på dett
rum uader oförstäldt erkännande, att det är blott et
privilegium på grund hvaraf Riddarhuset existerar
vill skrida till doms i denna riksvigtiga fråga? Hur
står detta erkännande tillsammin med så många an
dra bevekelsegrunder, hvilka påstås vara hemtade u
begreppet om statens eller rikets väl eller undergång
om den lagbundna frihstens bibehållande m. m.
Synnerligen synes detta medgifrande stå i strid mec
det anförande jag nys: nämnde, om den rot, son
skulle fionas i svenska folket: statsförfattning. Nej
mine berrar, det är genom ett privilegium, som dett
prerozaltiv fianes, och en bvar vet på hvad sätt dett
Riddarhus har uppstått, nemligen genom successiv
meddelade privilegier. Hvilket prof af sann foster
landskärlek kaa man väl nu aflägga genom ihärdig
förfäktande af ett privilegium, vore det än det sista
För ett ögoablick måste jag återgå till en förut om
nämnd talares ordrika doktrin. Var det icke någon
ting verkligen ominöst deruti, att i det ögonblick d
ban, till utveckling af sin doktrin, ansåg sig böra äf
ven illustrera den med franska revolutiocens ryslighe
ter, inträffade ett afbrott genom ankomsten af en de
putation från det hedervärda Bondeståndet? Skull
man icke kunna anse detta till tidpunkten väl ar
passade afbrott såsom en protest mot den förespeglin;
af talaren, att möjligen svenska folket skulle kunn
ställas i enalogi med det franska vid 4792 års revo
lutioz? Det är denna, vid diskussionen på dettr run
ofta upprepade satts, som jag icke kan lemna opå
tald, äfven om jag icke kan lyckas för alltid utestäng:
densamme; aralogien emellan svenska folket och de
franska är i grunden falsk, derföre, att när franske
revolutionen utbröt, när tiers tat uppreste sin stäm
ma mot den högre adeln och presterna i Frankrike
som ensamme hade hjelpt monarken att styra staten
så utgjordes icke denna tiers etat af ett element ut
något afseende jemförligt med de folkklasser, som nu
här fordra att i allmänna ärenderna få deltaga. Man
skulle kunna säga att tiers tat stod vida öfver desss
folkklasser i Sverge uti visst afseende, ty den inne-
slöt hvad Frankrike egde mest utmärkt och mest
ramstående inom rikedomens och industriens gebit;
men det fattades denra tiers tat. med alla sina ta-
anger och all dess fosterlandskärlek, ett stöd bakom
sig, nedifrån räknadt, och hvilket deremot här i lar-
det utgör alla reformyänners egentliga styrka och
garanti för möjligheten att lyckas utan våldsamheter.
Hela den stora massan i Frankrike kunde icke be-
ripa de vackra grundsattser la Constituante uttalade;
lerföre föll den konstituerande församlingen och måste
emna rum för Konventet. N!got sädant, mine her-
ar, är hår icke möjligt, ty här har icke framstått
ågon klass af bildade filosofer bland dem som velat
;mskapa landet efter en ny doktrin, utan här har
måningom frihetens gamla frö b3rjat uppskjuta ur
n folkmassa, som nu fordrar politiska rättigheter.
Man har för örigt mycket talat om garantier mot
len lägre folkmassan, mot så kallade Bickstugusittare.