tviflar på att han eger, digj:g icke kan föreståla mi att någon egar den. Förvmig synes förhållandet all deles motsatt, eller så, som om bifallet icke vore s tillfälligt, som man velas förklara detsamma. Med förbigående af den ordaing, i hvilken åtskilli ge talare yttrat sig, fåster jag mig dernäst vid ett för klarande, 1itt ståedsinrättningen eger sia rot ifolkat äldsta statsförfattniog,. Denna sats har jag väl mång gånger hört upprepas, je, jag skulle våga säge, att ho ett visst parti har den öfvergått till ett stereotypt ar gumeot, men icka desto miadre vågar jag affentige bestrida dass sanmwiag. Jag vågar tvertom förklara att ståad.iarättningan har unpkommit gerom ett a! steg från det urspruagliga. Vid ett af de afsteg, son iaträffa då fäderneslandet är unaderkastadt stora olyc kor, utbildade sig ståtdsinrättningen ur äen primitiv odalmannaklassea. Så har jag läst historien, och ja tror att en hvar nu vid denna tidpunkt bör kunnas uppfatta denna historia och icks numera låta förled sig af de många daklamatioaer om Sveriges äldst statsförfattniog, om hvilken forskningen icke synes vil ja gå längre tillbaka än till den tid, då ståndsväsen det uppkom, celier än sedaare, då det upgphunnit sit högsta zanith af makt. Ea annan värd talare har, om jag vågar så säga framställt en så vidlyftig doktrin i statsläran, att de icke gorna varit möjligt att följa dena. Doktriner allmänhet, isjanerhet då da äro rika på ord, hafv det lilla felet, att vara utsatta för många tvetydighe ter, Att upptaga d-samma, sådane de visat sig fö mig, skulle icka leda till ändamålet. utan endast trött: hasst. Moan jag torda i detta fall få åberopa talaren egaa motsägs!s:r, hans bemödande att, som man säger tala både för och emot, för att visa att han tordeb2 höva närmare granska sina satser, innan han själf lå ku2na komma tiil ea verkligen fast gruad för sia e gan öfvertygelse. Deona kritik, eburu den synes per sonligen riktad mot en viss talare, är dock tillåmp!i; på flere, ja dess ursäkt ligger i den omständighet, at i allmächet en hvar, som b:finner sig i samma pre dikamont till sina egna bevekelsegrunder, verkligen pi goda skäl kan anse det vara bäst, att tills vidare säg nej. Iagea, som sätter ett högra värde på att sjel kurna föji med tidens utveckling af nya ider och dermed få sina egna, föråldrade att qvadrera, må för tänkas derföre att han, intilldess han komrait till ul! klarhet med sig sjel!, säger nej till det föreslagna; me då han formligen vill återleda dena till klarare öfver tygelse framskridna a? sina samtida, så får han u:säk ta, att man förebrår honom ett sådant bemödande Eno värd ledamot har i en kort och varm fram ställning endast synts vilja eriara Ridderskapet oc Adela om vådan af att ou göra en eftergift af al Adelns privilegier. Men mine herrar! hvad betyde väl denna varma uppmaning från en ädel man? De måtte väl åtminstone betyda att mången på dett rum uader oförstäldt erkännande, att det är blott et privilegium på grund hvaraf Riddarhuset existerar vill skrida till doms i denna riksvigtiga fråga? Hur står detta erkännande tillsammin med så många an dra bevekelsegrunder, hvilka påstås vara hemtade u begreppet om statens eller rikets väl eller undergång om den lagbundna frihstens bibehållande m. m. Synnerligen synes detta medgifrande stå i strid mec det anförande jag nys: nämnde, om den rot, son skulle fionas i svenska folket: statsförfattning. Nej mine berrar, det är genom ett privilegium, som dett prerozaltiv fianes, och en bvar vet på hvad sätt dett Riddarhus har uppstått, nemligen genom successiv meddelade privilegier. Hvilket prof af sann foster landskärlek kaa man väl nu aflägga genom ihärdig förfäktande af ett privilegium, vore det än det sista För ett ögoablick måste jag återgå till en förut om nämnd talares ordrika doktrin. Var det icke någon ting verkligen ominöst deruti, att i det ögonblick d ban, till utveckling af sin doktrin, ansåg sig böra äf ven illustrera den med franska revolutiocens ryslighe ter, inträffade ett afbrott genom ankomsten af en de putation från det hedervärda Bondeståndet? Skull man icke kunna anse detta till tidpunkten väl ar passade afbrott såsom en protest mot den förespeglin; af talaren, att möjligen svenska folket skulle kunn ställas i enalogi med det franska vid 4792 års revo lutioz? Det är denna, vid diskussionen på dettr run ofta upprepade satts, som jag icke kan lemna opå tald, äfven om jag icke kan lyckas för alltid utestäng: densamme; aralogien emellan svenska folket och de franska är i grunden falsk, derföre, att när franske revolutionen utbröt, när tiers tat uppreste sin stäm ma mot den högre adeln och presterna i Frankrike som ensamme hade hjelpt monarken att styra staten så utgjordes icke denna tiers etat af ett element ut något afseende jemförligt med de folkklasser, som nu här fordra att i allmänna ärenderna få deltaga. Man skulle kunna säga att tiers tat stod vida öfver desss folkklasser i Sverge uti visst afseende, ty den inneslöt hvad Frankrike egde mest utmärkt och mest ramstående inom rikedomens och industriens gebit; men det fattades denra tiers tat. med alla sina taanger och all dess fosterlandskärlek, ett stöd bakom sig, nedifrån räknadt, och hvilket deremot här i lardet utgör alla reformyänners egentliga styrka och garanti för möjligheten att lyckas utan våldsamheter. Hela den stora massan i Frankrike kunde icke beripa de vackra grundsattser la Constituante uttalade; lerföre föll den konstituerande församlingen och måste emna rum för Konventet. N!got sädant, mine herar, är hår icke möjligt, ty här har icke framstått ågon klass af bildade filosofer bland dem som velat ;mskapa landet efter en ny doktrin, utan här har måningom frihetens gamla frö b3rjat uppskjuta ur n folkmassa, som nu fordrar politiska rättigheter. Man har för örigt mycket talat om garantier mot len lägre folkmassan, mot så kallade Bickstugusittare.