hvarje gång den ånyo behandias, så sinille han anses
medgifya att det icke vore värdt att Töffåkta en rik-
tig grundsats till det yttersta, eller strida emot en
oriktig, utan att maa endast, som men säger, hade
att kasta yxan i sjön och gå landvägenthem.
Jag ber derföre om ursäkt. att jag tillåter mig upp-
t2ga Ståndets tid med att säga några ord om de vig-
tigaste af de grundsatser, som här uttalats, såsom
grund för afslag å förslaget.
Börjandes med att förklara huru uopptiktigt jag vär-
derar det sätt, hyarpå en l2damot, som blott till hälf-
ten är förslagets motståndare, yttrat sig i ordningen
näst efter den förste, hemställer jag om icke vid så-
dane öfverläggningar det alltid är bäst att utan alla
omsvep, praktiskt och direkte uppgiva de fel och
brister i förslaget, för hvilkas sku!d man anser sig
icke kuanoa votera ja. Ett sådant sätt att argumen-
tera är lixa begripligt för hvar och en,-som det leder
till den goda påföljd, att man vet om hvilka frågor
det kan vara värdt att med de ledamöter, som yttrat
sig, vidare diskutera. Af sådana natur har friherre
Hago Hamiltoas yttrande varit. Men, efter denna
förklaring må det dock tillåtas mig anmärka, att han
så ofta åberopat så kallade grundsatser, för upprät-
tandet af en vallag, hvilka dock ingalunda förtjena
detta namn, äfven om de såsom satser, under vissa
mindre vigtiga synpunkter, kunna anses giltiga. I fråga
om att uppfatta grundsatser, beror det naturligtvi: på
en hvar att uppfatta sia ståndpunkt; och huruvida
man vill fälla ett omdöme på grund af partieila eller!
mera allmänna forhållanden. Men liza naturligt in-!
träffar, att om synkretsen biifvit vald längre ned än!
den. bordt, så förlorar den åsigt af föremålet man!
laait gansta mycket af sitt värde såsom grundsats.
Jag vill visserligen icke bestrida friherrens förmågal
att uppatta gruadsatser ur omfattande synpunkter,
men jag tror att han vid detta tillfälle företrädesvis!
uppfattat detta förslag endast ur en arithmetisk syn-
puakt. Då han sade sig vilja afväga öreträdet af
personlighetsprincipen mot egendomsprincipen, var
doex, jag medzifver det, sådant ett undantag; men
denna avägniag syrtes mig lå-gt ifrån icke noggrann
eller fullkomlig. Den var det ämne, som talaren ha-
stigast förbigick.
Hvad egendomsprincipen beträffar, så må man hjert-
ligt beklaga att den någon gång kom att få inrymme
i det hvilande förslaget. ag beklagar äfven mycket
att något sådant som p-rsonlighetsprincipen der biif-
vit byllsd såsom grundsats. Den första är alltför ab-
strakt, kan lätt missförstås och har, som ran vet,
förledt en tänkande man att derpå vilja grunda qvin-
hans rätt till aktivt deltagande i landets politiska be-
styr. Den sednare åter, eller egendomsprincipen, är
i botten gruadfa!sk. Förmögenhet kär, såsom en re-
dan stor och inflytelserik social förmån, icke-utan stor
orättvisa mot de icke förmögne tillerkännas ea sär-
skild politisk makt. Egenskapan af sjelfständig med-
borgare, hvilken mindre beror af rikedom än man i
allmänhet synes tro, torde vara en tillräcklig .qurlifi-
Xation för både väljande och valde, och då olyckligt-
vis det hvilande förslaget har till uppgift, att söka emot
naturen af seken tillvägabringa en förmedling emelian
de förstnämnde priocipearna, till mer eller mirdre in-
skränkning i den enda naturliga och enkla. nemligen
medborgerligheten3, :å bar förslaget just derizenom
biifvit blottställdt för sådane anmärkningar som t. ex.
dem, röraed2 den graduerade egendomsskalar, der
man med aritmetikers tillbjelp endast, och utan dju-
pare uppfattning af ämnet, kunnat deducera befint-
lighetea af anomalier och inconseqvenser i öfverflöd.
Allmänna valrätts-principen, ytterst stödjande sig på
den lättfait!iga grundea af? allmän medborgarerätt, hir
således blifvit liksom åter nerdragen och satt i äfven-
tyr genom konflikter, med de tvenne här i skef ställ-
ning anbragta och sinsemellan stridiga priaciperne, af
personlighet och förmögenhet, och det lönar väl der-
öre mödan besinna, efter det öde som det ejest för-
jenstfulia förslaget nu går till mötes, huru man hä-
dånefter må handskas med principer, för hvilkas halt
man ej gjort sig tillfylest reda.
För att återkomma till talarens skäl och satser för
örigt, syntes han slutligen finna mest klardervärdt i
det hvilande förslaget, att första kammaren skulle vid
la vigtigaro tilltällen kunna öfverrösta den andra, och
han påstod att den andra kammaran icke fåt: ea noz
joliständig organisation, då den icze kundo afslå al
vad den första kammaren tillstyrkte. Jog ber i an-
edning häraf få erinra, efter jemväl andra talare åbe-
opat analogien med andra länder, att man ingenstä-
les sett, att den öfre kammaren oviltorligen npågon-
ia kusnat motväga den nedre kammarens tikiniog.
Derföro just, att detta icke låter göra sig praktiskt, är
iet nödigt att en Konunsgamakt finnes, som kan träda
mellan med kraft. Att den öfre kammaren skulle
ill vidare kraft och verkaa än ett periodiskt uppskof
anebär och alltså ovilsorligen förmå kullslå hvad den
wedre kammaren upprättar, deruti ligger i längden en
tor förvillelse, ty ingen pärskammare kan i längden,
åsom en parmanent konservativ kraft, skydda monar-
jen, om dess rot i det demokratiska elementet icke
r så stark, alt den vågar sjelf träda fram och alltså
jan skydda sig sjelf.
Jeg övergår till hvad ea annan talare sagt. Har
ar trott sig kunca fälla det omdöme om det bifall,
om blifvit afgifvet för det hvilande förslaget, att detl
or? ett tilifälligt bifall. Tillfälligt var det visseriigen.
et må medgilvas, för det ögonblick, då det genom li
n2joriteten vid förra riksdagen i förstärkta konstitu-)
ionsutskottet blaf sådant som det ru är, men hvad
igt förtjenar väl en sådan anmärkoing, i fall förslaget.
edermera biifvit ar allmänheten omfattadt med bifall?!
an då den värde talaren påstå, att detta bifall äfven.
u bör anses såsom tillfälligt, så fordras dertill i sa
a ms a