hvarje gång den ånyo behandias, så sinille han anses medgifya att det icke vore värdt att Töffåkta en riktig grundsats till det yttersta, eller strida emot en oriktig, utan att maa endast, som men säger, hade att kasta yxan i sjön och gå landvägenthem. Jag ber derföre om ursäkt. att jag tillåter mig uppt2ga Ståndets tid med att säga några ord om de vigtigaste af de grundsatser, som här uttalats, såsom grund för afslag å förslaget. Börjandes med att förklara huru uopptiktigt jag värderar det sätt, hyarpå en l2damot, som blott till hälften är förslagets motståndare, yttrat sig i ordningen näst efter den förste, hemställer jag om icke vid sådane öfverläggningar det alltid är bäst att utan alla omsvep, praktiskt och direkte uppgiva de fel och brister i förslaget, för hvilkas sku!d man anser sig icke kuanoa votera ja. Ett sådant sätt att argumentera är lixa begripligt för hvar och en,-som det leder till den goda påföljd, att man vet om hvilka frågor det kan vara värdt att med de ledamöter, som yttrat sig, vidare diskutera. Af sådana natur har friherre Hago Hamiltoas yttrande varit. Men, efter denna förklaring må det dock tillåtas mig anmärka, att han så ofta åberopat så kallade grundsatser, för upprättandet af en vallag, hvilka dock ingalunda förtjena detta namn, äfven om de såsom satser, under vissa mindre vigtiga synpunkter, kunna anses giltiga. I fråga om att uppfatta grundsatser, beror det naturligtvi: på en hvar att uppfatta sia ståndpunkt; och huruvida man vill fälla ett omdöme på grund af partieila eller! mera allmänna forhållanden. Men liza naturligt in-! träffar, att om synkretsen biifvit vald längre ned än! den. bordt, så förlorar den åsigt af föremålet man! laait gansta mycket af sitt värde såsom grundsats. Jag vill visserligen icke bestrida friherrens förmågal att uppatta gruadsatser ur omfattande synpunkter, men jag tror att han vid detta tillfälle företrädesvis! uppfattat detta förslag endast ur en arithmetisk synpuakt. Då han sade sig vilja afväga öreträdet af personlighetsprincipen mot egendomsprincipen, var doex, jag medzifver det, sådant ett undantag; men denna avägniag syrtes mig lå-gt ifrån icke noggrann eller fullkomlig. Den var det ämne, som talaren hastigast förbigick. Hvad egendomsprincipen beträffar, så må man hjertligt beklaga att den någon gång kom att få inrymme i det hvilande förslaget. ag beklagar äfven mycket att något sådant som p-rsonlighetsprincipen der biifvit byllsd såsom grundsats. Den första är alltför abstrakt, kan lätt missförstås och har, som ran vet, förledt en tänkande man att derpå vilja grunda qvinhans rätt till aktivt deltagande i landets politiska bestyr. Den sednare åter, eller egendomsprincipen, är i botten gruadfa!sk. Förmögenhet kär, såsom en redan stor och inflytelserik social förmån, icke-utan stor orättvisa mot de icke förmögne tillerkännas ea särskild politisk makt. Egenskapan af sjelfständig medborgare, hvilken mindre beror af rikedom än man i allmänhet synes tro, torde vara en tillräcklig .qurlifiXation för både väljande och valde, och då olyckligtvis det hvilande förslaget har till uppgift, att söka emot naturen af seken tillvägabringa en förmedling emelian de förstnämnde priocipearna, till mer eller mirdre inskränkning i den enda naturliga och enkla. nemligen medborgerligheten3, :å bar förslaget just derizenom biifvit blottställdt för sådane anmärkningar som t. ex. dem, röraed2 den graduerade egendomsskalar, der man med aritmetikers tillbjelp endast, och utan djupare uppfattning af ämnet, kunnat deducera befintlighetea af anomalier och inconseqvenser i öfverflöd. Allmänna valrätts-principen, ytterst stödjande sig på den lättfait!iga grundea af? allmän medborgarerätt, hir således blifvit liksom åter nerdragen och satt i äfventyr genom konflikter, med de tvenne här i skef ställning anbragta och sinsemellan stridiga priaciperne, af personlighet och förmögenhet, och det lönar väl deröre mödan besinna, efter det öde som det ejest förjenstfulia förslaget nu går till mötes, huru man hädånefter må handskas med principer, för hvilkas halt man ej gjort sig tillfylest reda. För att återkomma till talarens skäl och satser för örigt, syntes han slutligen finna mest klardervärdt i det hvilande förslaget, att första kammaren skulle vid la vigtigaro tilltällen kunna öfverrösta den andra, och han påstod att den andra kammaran icke fåt: ea noz joliständig organisation, då den icze kundo afslå al vad den första kammaren tillstyrkte. Jog ber i anedning häraf få erinra, efter jemväl andra talare åbeopat analogien med andra länder, att man ingenstäles sett, att den öfre kammaren oviltorligen npågonia kusnat motväga den nedre kammarens tikiniog. Derföro just, att detta icke låter göra sig praktiskt, är iet nödigt att en Konunsgamakt finnes, som kan träda mellan med kraft. Att den öfre kammaren skulle ill vidare kraft och verkaa än ett periodiskt uppskof anebär och alltså ovilsorligen förmå kullslå hvad den wedre kammaren upprättar, deruti ligger i längden en tor förvillelse, ty ingen pärskammare kan i längden, åsom en parmanent konservativ kraft, skydda monarjen, om dess rot i det demokratiska elementet icke r så stark, alt den vågar sjelf träda fram och alltså jan skydda sig sjelf. Jeg övergår till hvad ea annan talare sagt. Har ar trott sig kunca fälla det omdöme om det bifall, om blifvit afgifvet för det hvilande förslaget, att detl or? ett tilifälligt bifall. Tillfälligt var det visseriigen. et må medgilvas, för det ögonblick, då det genom li n2joriteten vid förra riksdagen i förstärkta konstitu-) ionsutskottet blaf sådant som det ru är, men hvad igt förtjenar väl en sådan anmärkoing, i fall förslaget. edermera biifvit ar allmänheten omfattadt med bifall?! an då den värde talaren påstå, att detta bifall äfven. u bör anses såsom tillfälligt, så fordras dertill i sa a ms a