OCH JUGaSLtiIrnt lupp, id UlNnPCUuSSstdlia Slu I fIAactS tjenSt
ådagalagda böjelse för bvila.
Rikets Höglofl. Ständer få alltså snart det nöja
att, äfven för sin del, utöfva den Majestätiska benäd-
ningsrättev. Sker detta, och beviljas den afskrifning,
som i nåder kommer att föreslås, så vågar jag, för
att icka fö:lora den bestämda motionstiden, föreslå
att eterginen, då den en gång kommit att i nåder
proponeras, må sträckas icke blott till de höga och
förnäma, utan äfven till de ringare tjenstemäna, som
vid sakens granskning kunna finna: lika, om icke
vida mer, värdiga mildhet och förskoriag, än de först-
nämnde.
Den, som författat och uppsatt det omförmälda
Koog!. Brefset, har anfört, att, vid bedömandeAt af
den ;moraliska ansvarigheten, en väsendtlig skiljak-
ptighet sig företer emellan beskaffenheten af de an-
märkta förseelsersa hos aflidne tullförvaltaren Fine:s
närmaste kontrollanter, kammarrädet Wieroth och
koatrollören Middendorff, och den efterlåteuhet, som
kan läggas presidenten af Billbergh och kanslirådet
Valeriu3 till last; emedan de förre varit i tillfälle
egna en daglig uppmärksamhet åt Finrs tjensteut-:
öfei-g och dervid bemärka hvarja till misstänka om
underslef föranledanda omständighet — hvaremot de-
tas höga förmän till sitt urskuldande hafva att å
beropa tillvaron af en föregående speciel kontroll,
som, vedirbörligen iakttagen, för sig sjelf varit
till: äcklig att jörekomma eler leda tid upptäckt
af möjliga tillgreppp.
Man finner häraf, alt författaren icke tagit full reda
hbrarten på de facta, hvaröfver han skrifvit, eiier på
den ytterst farliga ursäkts-priacip han, gillande, ut-
tryckt. Om, vid yppade tillgrepp af allmänva medel,
de hjgre ea-betsmännen hafva till sitt urskuldande
alt åberopas — såsom orden i det Konal brefvet
lyda — en föregående spreid kontroll, som. veder-
börligen iskttager, för sig sjelf är tillräcklig at
förekomma tillyrepp, så kan ju samina ursäkt äsero-
pas genom hbela raden af ansvarige embets- och tjenste-
män. Alla skule siuligea gå fria med dea animärk-
ningen, att, om den som gjort tilgr.ppet hade ve-
derbörtiser iakttagit sin pligl så skule hans sam-
vetsgranohet i och för sig sj lf varit tillräcklig att
för komma tillgrepp. Hvart sådana benädnings-
maximer leda, år lättare att förstå, än att med ord
skildra.
Beträffanda kammarrätts-rådet Win-oth, vid gransk-
ning af denea sak — hvars sammanhang, efter så
långvarig offentlighet, kan bedömas at bver och en
— fi.rer man hvarken mer eller miadre skal tili hats
befriande från ersättaingsensvar, än för hans herrar
förmån. Deremot kan bestämdt pästås, att, tvärtemot
brad förfettaren till det Koagl. brefvet uppgiiver,
icie någon i högre grad, än den såsom koatrolör
orätt bitesktade Middendo:ff, förljenar deltagarde
och skocsamhet. Att han, sisom det Kong!. bretvet
iaachåiler, skulle varit Finers närmaste konirollantp,
är — evligt hvad jag förut visat — alldeles ra!skt,
emedan författaren icke eriorat sig att endast Inkom-
mande Tullkammaren utgjorie Fistrs närmaste kon-
trollant. Åfven i frågan om den moral ska ansva-!
righeten bar det höga brefsrets författare råkat taga
fer, ty ba dlisgarne upplysa, att aktor sjelf, ehuru
ytterst strängt han eljest sökt rubricera Middendo fis
åligganden, hkväl uttryckligen förklarat, det icke rin-
gaste skymt förekommit atl misstänka Middendorff
för orediighet eller medvetande af balansen — hvi:-
ket ock den nya general-tulistyrelsen i de amplaste
ordalag vitsordat. Det är ock visst, att, då eiter Fi-
nårs död, ioventeriog skedde i kassakistan, der maa
fann enskildas skuldebref för öfver 448,000 Rdr Bko,
icke en enda revers fanns af Middendorff, men väl
af anire som dock pu högt och irigt förordas. Att
en förmans lån hos upbördsmaa medfört, enligt lag,
embetes förlust, ändå att ingen skada sker, är allom
bekant.
Man invänder kanske ett, då högsta domstolen vi-
sat sig så ytterst sträng mot Micadendorff, äfven
Ständerna böra föja ett så högt eterdöme. Men
handi ngarne ligga i ljuset, och saken är icke kiski-
gare, än ait hva j: man med redig tacke och redlig
vilja kan bedöma hvad deruti är rätt eller ej. Hög-
sta domstolens beslut i allmänhet, af hvilka det ena
ofta strider rakt emot det andra, bero så högst ota
på omröstningar, at de häfigenom bafva redan än-
gesedan för orat det höga anseendet af juridiska oza-
kel-svar.
Å ven den omständigheten, ett Middendorff först
framtvizgade upptäckten al balansen, gör konom för-
tjent a? mera deltagande hos det skattdrsgande fo!-
ket, äa da höga förmännen, hvilka, emedan de tutt
sin ursäkt hafva abs åberopa tillvaron af föregåen-
de specie:la kontroller, som. vederbörligt iaktiagne,
för sig sjelfve varit tiuräcklige — nådigt fiamstäl-
fas såsom ,moralisklo oskylaiga — ett omdöme, som
aldrig kan rimligen härledas från något annat, än det
gamla ordspråket: ien som sofver, syndar icken.
Då jag uppträdt, för att taga den förföljdes försvar,
fordrar rättvisan att äfven upptaga hvad man lagt
hanom till last. Detta har, korteligen sagdt, bestått
i tvenne omständigheter.
Firr förde en serskild uppbörds-journal, egentligen
ämnad ait, till Fizers egen säkerbet, afböja för höga
debiterizgar af inkommaade tullkammaren ; men icke
deana journal, utan endast den kontrollerande tull-
kammarens, lades naturligtvis altid til grund för
uppbörds-inventeriogarne. I F.ners nyssnämnde en-
skilde journal funvos aiitid st ra luckor, härrörande
dera, att, oa uader trögnaste göromålen, skeppskla-
rerare inkommo med en mängd små räkningar på!
skepps-provision, fa:t:;g.-umgälder, öfvervigter, öfver-
mått på veror m, m., som ej g2nast hunco, eller be-
böfde, expedieras. Alia des a räkniogar voro på små
be:opa: penningar derföre mottogos ej förrän då au-
teckningarre skosde och gqvittenserna utfardades: des-
81 luckor i uppbördsmanvens journaler hade, af så-
dana orsaker, alltid funnits utan ati förtjesa rivga-
ste uppmä ksamhet, emeuan ingen kontroll var grun-
dad på dessa journaler eller anteckningskladdar, hvi!-
ka, då de biefvo fullskrilae, alirig voro underkastade
revision, och icke ens ansågos värdige plats i verkets
arkiv, utan 1go såsom skräp uppvråkte på packhusets
vind. Ficer kunde i dessa förteckningar njöra och
utesluta hvad han behagade; alltså var all summering
deraf onyttig: de 1825 vid hvarje veckas inventering
öppaa i kortsret ell åskådande för tnmrenterings-
männen, hvilks, rätt bedömande dessa förteckniogers!
likgiltiga patur, aldrig fästade någon vigt hvarken vid
luckoraa deruti, eller vid de felande summeringarne.
Och likväl bar man dömt Middendorff twin tjensiens
förlust och ersättning a? bela balansen, emedan han!