OCH JUGaSLtiIrnt lupp, id UlNnPCUuSSstdlia Slu I fIAactS tjenSt ådagalagda böjelse för bvila. Rikets Höglofl. Ständer få alltså snart det nöja att, äfven för sin del, utöfva den Majestätiska benädningsrättev. Sker detta, och beviljas den afskrifning, som i nåder kommer att föreslås, så vågar jag, för att icka fö:lora den bestämda motionstiden, föreslå att eterginen, då den en gång kommit att i nåder proponeras, må sträckas icke blott till de höga och förnäma, utan äfven till de ringare tjenstemäna, som vid sakens granskning kunna finna: lika, om icke vida mer, värdiga mildhet och förskoriag, än de förstnämnde. Den, som författat och uppsatt det omförmälda Koog!. Brefset, har anfört, att, vid bedömandeAt af den ;moraliska ansvarigheten, en väsendtlig skiljakptighet sig företer emellan beskaffenheten af de anmärkta förseelsersa hos aflidne tullförvaltaren Fine:s närmaste kontrollanter, kammarrädet Wieroth och koatrollören Middendorff, och den efterlåteuhet, som kan läggas presidenten af Billbergh och kanslirådet Valeriu3 till last; emedan de förre varit i tillfälle egna en daglig uppmärksamhet åt Finrs tjensteut-: öfei-g och dervid bemärka hvarja till misstänka om underslef föranledanda omständighet — hvaremot detas höga förmän till sitt urskuldande hafva att å beropa tillvaron af en föregående speciel kontroll, som, vedirbörligen iakttagen, för sig sjelf varit till: äcklig att jörekomma eler leda tid upptäckt af möjliga tillgreppp. Man finner häraf, alt författaren icke tagit full reda hbrarten på de facta, hvaröfver han skrifvit, eiier på den ytterst farliga ursäkts-priacip han, gillande, uttryckt. Om, vid yppade tillgrepp af allmänva medel, de hjgre ea-betsmännen hafva till sitt urskuldande alt åberopas — såsom orden i det Konal brefvet lyda — en föregående spreid kontroll, som. vederbörligen iskttager, för sig sjelf är tillräcklig at förekomma tillyrepp, så kan ju samina ursäkt äseropas genom hbela raden af ansvarige embetsoch tjenstemän. Alla skule siuligea gå fria med dea animärkningen, att, om den som gjort tilgr.ppet hade vederbörtiser iakttagit sin pligl så skule hans samvetsgranohet i och för sig sj lf varit tillräcklig att för komma tillgrepp. Hvart sådana benädningsmaximer leda, år lättare att förstå, än att med ord skildra. Beträffanda kammarrätts-rådet Win-oth, vid granskning af denea sak — hvars sammanhang, efter så långvarig offentlighet, kan bedömas at bver och en — fi.rer man hvarken mer eller miadre skal tili hats befriande från ersättaingsensvar, än för hans herrar förmån. Deremot kan bestämdt pästås, att, tvärtemot brad förfettaren till det Koagl. brefvet uppgiiver, icie någon i högre grad, än den såsom koatrolör orätt bitesktade Middendo:ff, förljenar deltagarde och skocsamhet. Att han, sisom det Kong!. bretvet iaachåiler, skulle varit Finers närmaste konirollantp, är — evligt hvad jag förut visat — alldeles ra!skt, emedan författaren icke eriorat sig att endast Inkommande Tullkammaren utgjorie Fistrs närmaste kontrollant. Åfven i frågan om den moral ska ansva-! righeten bar det höga brefsrets författare råkat taga fer, ty ba dlisgarne upplysa, att aktor sjelf, ehuru ytterst strängt han eljest sökt rubricera Middendo fis åligganden, hkväl uttryckligen förklarat, det icke ringaste skymt förekommit atl misstänka Middendorff för orediighet eller medvetande af balansen — hvi:ket ock den nya general-tulistyrelsen i de amplaste ordalag vitsordat. Det är ock visst, att, då eiter Finårs död, ioventeriog skedde i kassakistan, der maa fann enskildas skuldebref för öfver 448,000 Rdr Bko, icke en enda revers fanns af Middendorff, men väl af anire som dock pu högt och irigt förordas. Att en förmans lån hos upbördsmaa medfört, enligt lag, embetes förlust, ändå att ingen skada sker, är allom bekant. Man invänder kanske ett, då högsta domstolen visat sig så ytterst sträng mot Micadendorff, äfven Ständerna böra föja ett så högt eterdöme. Men handi ngarne ligga i ljuset, och saken är icke kiskigare, än ait hva j: man med redig tacke och redlig vilja kan bedöma hvad deruti är rätt eller ej. Högsta domstolens beslut i allmänhet, af hvilka det ena ofta strider rakt emot det andra, bero så högst ota på omröstningar, at de häfigenom bafva redan ängesedan för orat det höga anseendet af juridiska ozakel-svar. Å ven den omständigheten, ett Middendorff först framtvizgade upptäckten al balansen, gör konom förtjent a? mera deltagande hos det skattdrsgande fo!ket, äa da höga förmännen, hvilka, emedan de tutt sin ursäkt hafva abs åberopa tillvaron af föregående specie:la kontroller, som. vederbörligt iaktiagne, för sig sjelfve varit tiuräcklige — nådigt fiamstälfas såsom ,moralisklo oskylaiga — ett omdöme, som aldrig kan rimligen härledas från något annat, än det gamla ordspråket: ien som sofver, syndar icken. Då jag uppträdt, för att taga den förföljdes försvar, fordrar rättvisan att äfven upptaga hvad man lagt hanom till last. Detta har, korteligen sagdt, bestått i tvenne omständigheter. Firr förde en serskild uppbörds-journal, egentligen ämnad ait, till Fizers egen säkerbet, afböja för höga debiterizgar af inkommaade tullkammaren ; men icke deana journal, utan endast den kontrollerande tullkammarens, lades naturligtvis altid til grund för uppbörds-inventeriogarne. I F.ners nyssnämnde enskilde journal funvos aiitid st ra luckor, härrörande dera, att, oa uader trögnaste göromålen, skeppsklarerare inkommo med en mängd små räkningar på! skepps-provision, fa:t:;g.-umgälder, öfvervigter, öfvermått på veror m, m., som ej g2nast hunco, eller beböfde, expedieras. Alia des a räkniogar voro på små be:opa: penningar derföre mottogos ej förrän då auteckningarre skosde och gqvittenserna utfardades: des81 luckor i uppbördsmanvens journaler hade, af sådana orsaker, alltid funnits utan ati förtjesa rivgaste uppmä ksamhet, emeuan ingen kontroll var grundad på dessa journaler eller anteckningskladdar, hvi!ka, då de biefvo fullskrilae, alirig voro underkastade revision, och icke ens ansågos värdige plats i verkets arkiv, utan 1go såsom skräp uppvråkte på packhusets vind. Ficer kunde i dessa förteckningar njöra och utesluta hvad han behagade; alltså var all summering deraf onyttig: de 1825 vid hvarje veckas inventering öppaa i kortsret ell åskådande för tnmrenteringsmännen, hvilks, rätt bedömande dessa förteckniogers! likgiltiga patur, aldrig fästade någon vigt hvarken vid luckoraa deruti, eller vid de felande summeringarne. Och likväl bar man dömt Middendorff twin tjensiens förlust och ersättning a? bela balansen, emedan han!