VÄLMENT KRI3TLIG ERINRAN TILL HÖGV PRESTESTÅNDET VID INNEVARANDE 184 ÅRS RIKSDAG. Denna artikel, insänd från en kyrkoherde frå landet, hade varit ämnad till införande innan re presentationsrågan förekom i Rksstånden, me kom för geut för detta ändamål. Dass innehål är dock så vackert och tillämpligt på hvarj2 tid att Red. med nöj: inför artikeln äfven efteråt Gud gifve, att den kunde uppmjuka något hård nackadt sinne: Dat kan icke annat, än på det djupaste smär ta hvar och en prest, som besinnar ändamålet a sitt embate samt inehållet af den heliga lira, son han har att förkunna, att postdagligen förnimma huru vid pu pågående riksmöte det högv. ståndet alldele3 såsom pro aris et focis kämpar för der fortfarande delaktighet uti samhällets lagstiftning I spetsen för denna strid står den svenska kyr kans öfverhufvud, och närmast omngifves han a samma kyrkas öfrige högv. föreståndare, och eI mängd, dock Gudi lof! icke på långt när alla, a de svenska församlinga: nes lärare, förblindade a den falska föresynen och andra intressen, fö!ja dem efter: Är det då en strid mot mörkret: för ljusets rike, com föres, efter de utvaldaste blanc ordets och kyrkans tjenare så rusta sig med svärc och sköld? Ar det mot kyrkans, Guds rikes Christi evsngelii fiender, som striden föres? Ar det för folkete, den anförtrodda hjordens, sann: upplysning och eviga välfärd, som baneret höjes! Man skulle då icke undra öfver det nit, som yttrar sig. Men då nu baneret höjes och striden föres blott för ett verldsligt mål, ett välde itiden, och det mot, men kan gerna säga, hela svenska allmänheten, så må man i sanning förundra sig och kan icke undgå förmoda, att svenska kyrkans män hafva förgätit deras ende rätte anförares och öfverherdes försäkran inför en verldslig öfverhet: ,mitt rike är icke af denna verlder,; äfvensom dessa aposlarnes utszgor, att blott de prester skola vara heder värde, som arbeta, nb. i ordet och lärdomen, 4 Tim. 5: 47; att presterna skola föda Guds hjord — — och nb. icke vara herrar öfver sitt folk, ww. m. 4 Pet. 5: 3. Hvarföre eftersträfvar då ett preslerligt stånd, som ovilkorligt borda likna sin gudomliga stiftare och mästare uti försakelse af denna verlden, uti nit om den anförtrodda bjordens föda och förädling till ett högre lif, hvarföre eftersträfvar det att deltaga uti verldstyrelsen på annat sätt, än genom den gudomliga sanningens inskärpande i folkens sinnen och lefnad, hvarföre eftersträfvar det, att vara herrar i stället för tjenare, tvärtemot denna vir gudomliga Frälsares utsago, då Zebedei söners moder för dem bad den dåraktiga bönen om välde i hans rike: J veten, att verldsliga förstar äro rålande, och de som herrar äro hafva maktena; så skall det icte vara ibland eder, utan den, som vill vara mäktig ibland eder, han vare eder tjenarex. Presten, om han känner och erkänner andan och pligten och vigten af sitt egentliga kall, afsäger sig gerna allt verldsligt regemente, all verldslig lagstiftning och söker blott, att i ödmjukhet och stillhet med nit och allvar uppfylla de vigtiga pligterna af sitt folklärarekall, som alla ålägga honom att arbeta icke för jorden utan för himmelen, icke för det förgängliga, utan oförgängliga både hos sig sjelf och andra. Det är blott emot ondskan och lögnen, som presten eger att föra svärdet, men eit svärd, som är hemtadt ur den andlige rustkammaren, andans svärd, som är Guds ord. Hvad del i det verldsliga regementet sökte och egde Herren sjelf eller hans apostlar, eller des