VÄLMENT KRI3TLIG ERINRAN TILL HÖGV
PRESTESTÅNDET VID INNEVARANDE 184
ÅRS RIKSDAG.
Denna artikel, insänd från en kyrkoherde frå
landet, hade varit ämnad till införande innan re
presentationsrågan förekom i Rksstånden, me
kom för geut för detta ändamål. Dass innehål
är dock så vackert och tillämpligt på hvarj2 tid
att Red. med nöj: inför artikeln äfven efteråt
Gud gifve, att den kunde uppmjuka något hård
nackadt sinne:
Dat kan icke annat, än på det djupaste smär
ta hvar och en prest, som besinnar ändamålet a
sitt embate samt inehållet af den heliga lira, son
han har att förkunna, att postdagligen förnimma
huru vid pu pågående riksmöte det högv. ståndet
alldele3 såsom pro aris et focis kämpar för der
fortfarande delaktighet uti samhällets lagstiftning
I spetsen för denna strid står den svenska kyr
kans öfverhufvud, och närmast omngifves han a
samma kyrkas öfrige högv. föreståndare, och eI
mängd, dock Gudi lof! icke på långt när alla, a
de svenska församlinga: nes lärare, förblindade a
den falska föresynen och andra intressen, fö!ja
dem efter: Är det då en strid mot mörkret:
för ljusets rike, com föres, efter de utvaldaste blanc
ordets och kyrkans tjenare så rusta sig med svärc
och sköld? Ar det mot kyrkans, Guds rikes
Christi evsngelii fiender, som striden föres? Ar
det för folkete, den anförtrodda hjordens, sann:
upplysning och eviga välfärd, som baneret höjes!
Man skulle då icke undra öfver det nit, som yttrar
sig. Men då nu baneret höjes och striden föres
blott för ett verldsligt mål, ett välde itiden, och
det mot, men kan gerna säga, hela svenska all-
mänheten, så må man i sanning förundra sig och
kan icke undgå förmoda, att svenska kyrkans män
hafva förgätit deras ende rätte anförares och öf-
verherdes försäkran inför en verldslig öfverhet:
,mitt rike är icke af denna verlder,; äfvensom
dessa aposlarnes utszgor, att blott de prester
skola vara heder värde, som arbeta, nb. i ordet
och lärdomen, 4 Tim. 5: 47; att presterna skola
föda Guds hjord — — och nb. icke vara herrar
öfver sitt folk, ww. m. 4 Pet. 5: 3. Hvarföre ef-
tersträfvar då ett preslerligt stånd, som ovilkor-
ligt borda likna sin gudomliga stiftare och mästare
uti försakelse af denna verlden, uti nit om den
anförtrodda bjordens föda och förädling till ett
högre lif, hvarföre eftersträfvar det att deltaga uti
verldstyrelsen på annat sätt, än genom den gu-
domliga sanningens inskärpande i folkens sinnen
och lefnad, hvarföre eftersträfvar det, att vara
herrar i stället för tjenare, tvärtemot denna vir
gudomliga Frälsares utsago, då Zebedei söners mo-
der för dem bad den dåraktiga bönen om välde i
hans rike: J veten, att verldsliga förstar äro rå-
lande, och de som herrar äro hafva maktena;
så skall det icte vara ibland eder, utan den, som
vill vara mäktig ibland eder, han vare eder tje-
narex. Presten, om han känner och erkänner an-
dan och pligten och vigten af sitt egentliga kall,
afsäger sig gerna allt verldsligt regemente, all verlds-
lig lagstiftning och söker blott, att i ödmjukhet
och stillhet med nit och allvar uppfylla de vig-
tiga pligterna af sitt folklärarekall, som alla ålägga
honom att arbeta icke för jorden utan för him-
melen, icke för det förgängliga, utan oförgängliga
både hos sig sjelf och andra. Det är blott emot
ondskan och lögnen, som presten eger att föra
svärdet, men eit svärd, som är hemtadt ur den
andlige rustkammaren, andans svärd, som är Guds
ord. Hvad del i det verldsliga regementet sökte
och egde Herren sjelf eller hans apostlar, eller des-