Farbågan att de mindre fastighetsegarnes ölver-
vigt i valen, skulle leda till ett bemödande matt
göra alla lika i andeligt och lekamligt armod,
är likaså en icke allenast obevist, utan ock o-
sannolik hypothes, eller rättare en tom dekla-
mation, som talaren icke ens bjudit till att
styrka, hvilket han ej heller skulle varit i
stånd till. Deremot torde det med något me-
ra skäl kunna sättas i fråga, om ej Risdarhus-
och biskopsmajoriteternas eftergifvenhet på mas-
sans bekostnad vid flere riksdagar, att idkeligen
votera allt hvad styrelsen begärt i anslag, leder
långt snarare till ett sådant utarmande, än det
återhåll, som de mindre fastighetsägarne, bön-
derne, ofta förgäfves försökt åstadkomma. Argu-
mentet om korrektionsbjonens inräknande i folk-
mängden åter är en af dessa retoriska figurer,
som förmodligen skola anses lyckligt hittade, och
som vi gerna kunne lemna honom. I andra län-
der, der pressen i åratal sysselsatt sig med fän-
gelse- och fattiglagar, visar det sig imedlertid, att
man anser det tillhöra samhällets intresse, att
icke ens den försvarslöse må vara alldeles rätts-
lös, och det af Konungen författade arbete om
straff och straffanstalter ådagalägger, att äfven hos
oss en ädel cmtanka egnats åt dessa föremål.
Att det anförda skälet ej utgör något argument
mot beräkningen efter folkmängd, behöfver ej
bevisas, då man ganska lätt, om man vill, kan
afräkna fångpersonalen från befolkningen. Hvad
talaren härom anfört, reducerar sig således äfven
endast till elt lumpet och dåligt skämt, som en
ädel man knappast tillåter sig, och det bifall, som
derföre kan vinnas, synes oss icke mycket att
afundas. — Nära nog detsamma kan sägas om
pstöfvelknekten och runstycket,, hvad skämtets be-
skaffenhet beträffar. Man måste likväl härvid
medgifva talaren, att fastställandet af en census
alltid är något oegentligt, då sjelfva mennisken,
såsom sådan, redan har stora intressen, nemligen
de rent menskliga intressena, att bevaka, och
hvilka således behöfva representeras. Men hvil-
ka äro då de, som yrka på census och som ej
tro sig kunna få nog stort röstantal åt den högre
förmögenbeten? Ar det icke just de, som till-
höra samma politiska sida med Hr von Hart-
mansdorff?
Då talaren stödj:r sig vid det loford, som stats-
män i andra länder gifvit vår nuvarande repre-
sentationsform, så hade det varit skäl att bifoga
underrättelse 4:o hvilka desse statsmän äro; 2:0o
att styrka verkligheten af deras yttrande och 3:0
att visa det desse statsmän äfven riktigt känt till,
huru vi hafva det. Om deremot någon utländsk
statsman skulle uttalat ett sådant beröm sedan
han inhemtat sjelfva sakkännedomen t. ex. af Hr
von Hartmansdorff, så undre vi visst ej derpå;
men omdömets tillförlitlishet blir derefter.
Den värde talaren har slutligen ej kunnat e-
motstå frestelsen, att ännu en gång få lätta sitt
hjerta mel uttrycket om att tidningarne skulle,
fail reformen bifallits, taza Sverges nationalre-
oresentation på entreprenad. Visserligen fina vi,
utt en sådan händelse skulle vara påkostande för
len som nu sjelf haft den lyckan att nära nog
nafva riddarhuset på entreprenad. Huvilketdera
ir mera båtande för det allmänn2, det öfverlem-
vas åt läsaren att afgöra. FU