VI1SaNn, Delackaren, . . . psmaådaren, . . . allt detta förekommer inom de första 20 raderna, utan att beledsagas af rågot enda factum; oberäkSR dylika utgjutelser på flera ställen längre räm. Män kan härvid anmärka, att Hr von Hartmansdorff öfverhufvud aldrig uraktlåter något tillfälle, der hans harm kan utbryta mot olika tänkande, men synnerligast mot de stora tidningarne, som han äfven här på ett ställe omtalar. Att han är ond på dem, det kan man just icke förtänka honom, ty de hafva å sin sida sannerligen icke varit honom mycket bevågna Men det är egentligen sjelfva hans taktik dervid, som icke är serdeles vacker. Han synes nemligen finna ett nöje uti, att vid alla tillfällen utropa, att de beljugit, antingen honom eiler de med honom lika tänkande eller det stånd, som han försvarar 0. s v. Detta ger oss en liten an!edning att fråga, hvaruti detta beljugande egentligen bestått? De hafva beskylit honom för ett begär att förfölja pressen, under det han utöfvade hofkanslersembetet. Är detta osannt? Har han icke sjelf år 1840 erkänt på Riddarbuset, att han hade velat draga in ännu mera, om han fått behålla makten? Har man 8j läst hans förklaringar till statsrådets protokoll? — Tidningarne hafva vidare påstått, att han har ett öiverdrifvet förtroende till sin egen förmåga, men i sjelfva verket är mycket medelmåttig och opraktisk såsom statsman och lagstiftare. Bevisas ej det förra genom hans okufveliga begär att yttra sig i alla ämnen, snart sagdt utan undantag, och att merändels vilja behålla sista ordet, och det sednare t. ex. af hans famösa och oanvändbara choleraförfattningar, samt af den förvända rigtning, han gifvit imdustriföreningen, sedan han der blef ordförande, och hvarigenom denna förening kommit i den belägenhet, att der nu väl finnes en direktion, men utan betalande ledamöter? Man bar beskyllt honom att köra hufvudet i väggen emot tidsandans äfven billiga fordringar. Ådagalägges icke detta af det sätt, hvarpå han, i samråd med sin vän landshöfdingen friherre Palmstjerna och några andra ledare, organiserat Utskotten så, att spänningen vid riksdagen skulle blifva snart sagdt objelplig? De hafva också omtalat en viss handling i Kammarrätten, som utvisar hans förhållande mot sina kolleger derstädes, vid frågan om upprättande a!förslag för tillsittandet af en ny ledamot. Det är allmänt bekant, att ifrån Kammarrätten sjelf det ryktet spridde sig, att han hade lofvat de örrige ledamöterne att rådgöra med dem om förslaget till dena nye lelamoten, innan det framställdes för Konungen, men sedan svikit löftet, och föreslagit en annan än de önskade. Var denna tillvitelse icke sann, hvarföre har då ej en vederläggning derå följt? Detta är ungefärligen hvad tidningarne haft att säga om He von Hartmansdorff, och de hafva aldrig talat om annat än hans offentliga handlingar och personlighet. På samma sätt förkåller det sig äfven med det förmenta ,örtalets mot adeln. Den liberala pressen och reformvännerna bland riksdagsmännen hafva väl aldrig nekat, att hos individen bland adeln finnes lika så mycken patriotism och upplysning, som bland någon annan samhällsklass. Men å andra sidan har Hr von Hartmansdorff verkligen tagit sig vatten öfver hufvudet, om han vill bevisa, att icke byråkratiska böjelser, icke tankan på något företräde, icke någon sorts bördsfåfinglighet, utan endast patriotismen och ömheten om statens bestånd varit driffjedern hos hela mösjoriteten. Bland de skäl, som den värde talaren anfört i sak, äro de flesta så lösa, att de sönderfala vid minsta vidröring. Så t. ex. förmenar han, att man blott kunnat anföra två väsendtliga brister i den närvarande formen: att ofrälse ståndspersoner ej äro representerade, samt sjelfva machineriets tröghet. Han har således helt och hållet glömt den största bristen, nemligen sjelfva orättvisan i representationsgrumdep;j ehuru denna vid förra riksdagen högtidligen erkändes af adeln, genom beslutet att sjelfskrifvenheten borde upphöra. Lika lösligt! är föregifvandet af den förtjenstenn, att ingen klass. af medborgare är orepresenterad. Dylika föregifvanden kan maa göra om alla representationer. i verlden, ty man må hafva eller göra en form så oligarkisk som möjligt, så blir det visserligen omöjligt att göra den sådan, att icke både pfastighetsegare, och pembetsmänp der förefinnas; men hufvudfrågan måste alltid blifva, huru och i hvad ; Å ) l ( proportion de serskilda intressena der äro bevakade, och om icke en minoritet har med majoritetens rätt tillfälle att förtrycka. Bondeståndet och de arbetande klasserna i vårt land hafva sedan sekler haft några ord att säga om den saken, och ständernas vanmakt emot inkonstitutione!la infly-; tanden från Regeringen, tala tillräckligt för resten. . Se t. ex. 4842 år riksdag. ; Hvad åter beträffar det lyckliga lugn, som Hr lj v. H. finner i vår representation jemförd medl, andra, så torde andra finna det så lagom lyckligt, då man besinnar att det hufvudsakligen härleder sig från misströstan, att kunna något ut-, rätta. Hvarföre far ej landtadeln upp och beva-l, kar sin representationsrätt? Hverföre hafva stä-, derna så ofta öfverlemnat sina fulimakter utan l, annat vilkor än att få den minstbjudande? Har ; det i sjelfva verket varit af öfvertygelse, att om l, sakerna nog gå ändåi, såsom Hr v. H. säger, del, äfven gå till allmänhetens båtnad? Svaret ärl, visserligen icke tvetydigt. Jemnförelsen melian den föreslagna representa-: tionsreformen och en oporation på en ofärdigsl:;