VI1SaNn, - Delackaren, . . . psmaådaren, . . . allt
detta förekommer inom de första 20 raderna, utan
att beledsagas af rågot enda factum; oberäk-
SR dylika utgjutelser på flera ställen längre
räm.
Män kan härvid anmärka, att Hr von Hart-
mansdorff öfverhufvud aldrig uraktlåter något till-
fälle, der hans harm kan utbryta mot olika tän-
kande, men synnerligast mot de stora tidningar-
ne, som han äfven här på ett ställe omtalar.
Att han är ond på dem, det kan man just icke
förtänka honom, ty de hafva å sin sida sannerli-
gen icke varit honom mycket bevågna Men det
är egentligen sjelfva hans taktik dervid, som icke
är serdeles vacker. Han synes nemligen fin-
na ett nöje uti, att vid alla tillfällen utropa,
att de beljugit, antingen honom eiler de med ho-
nom lika tänkande eller det stånd, som han för-
svarar 0. s v. Detta ger oss en liten an!edning
att fråga, hvaruti detta beljugande egentligen be-
stått? De hafva beskylit honom för ett begär att
förfölja pressen, under det han utöfvade hofkan-
slersembetet. Är detta osannt? Har han icke
sjelf år 1840 erkänt på Riddarbuset, att han ha-
de velat draga in ännu mera, om han fått behålla
makten? Har man 8j läst hans förklaringar till
statsrådets protokoll? — Tidningarne hafva vidare
påstått, att han har ett öiverdrifvet förtroende till
sin egen förmåga, men i sjelfva verket är mycket
medelmåttig och opraktisk såsom statsman och
lagstiftare. Bevisas ej det förra genom hans okuf-
veliga begär att yttra sig i alla ämnen, snart sagdt
utan undantag, och att merändels vilja behålla sista
ordet, och det sednare t. ex. af hans famösa och
oanvändbara choleraförfattningar, samt af den för-
vända rigtning, han gifvit imdustriföreningen, se-
dan han der blef ordförande, och hvarigenom
denna förening kommit i den belägenhet, att der
nu väl finnes en direktion, men utan betalande
ledamöter? Man bar beskyllt honom att köra
hufvudet i väggen emot tidsandans äfven billiga
fordringar. Ådagalägges icke detta af det sätt,
hvarpå han, i samråd med sin vän landshöfdingen
friherre Palmstjerna och några andra ledare, or-
ganiserat Utskotten så, att spänningen vid riksda-
gen skulle blifva snart sagdt objelplig? De hafva
också omtalat en viss handling i Kammarrätten,
som utvisar hans förhållande mot sina kolleger
derstädes, vid frågan om upprättande a!förslag för
tillsittandet af en ny ledamot. Det är allmänt
bekant, att ifrån Kammarrätten sjelf det ryktet
spridde sig, att han hade lofvat de örrige leda-
möterne att rådgöra med dem om förslaget till
dena nye lelamoten, innan det framställdes för
Konungen, men sedan svikit löftet, och föreslagit
en annan än de önskade. Var denna tillvitelse
icke sann, hvarföre har då ej en vederläggning
derå följt? Detta är ungefärligen hvad tidnin-
garne haft att säga om He von Hartmansdorff,
och de hafva aldrig talat om annat än hans of-
fentliga handlingar och personlighet.
På samma sätt förkåller det sig äfven med det
förmenta ,örtalets mot adeln. Den liberala pres-
sen och reformvännerna bland riksdagsmännen
hafva väl aldrig nekat, att hos individen bland
adeln finnes lika så mycken patriotism och upp-
lysning, som bland någon annan samhällsklass.
Men å andra sidan har Hr von Hartmansdorff
verkligen tagit sig vatten öfver hufvudet, om han
vill bevisa, att icke byråkratiska böjelser, icke
tankan på något företräde, icke någon sorts börds-
fåfinglighet, utan endast patriotismen och ömhe-
ten om statens bestånd varit driffjedern hos hela
mösjoriteten.
Bland de skäl, som den värde talaren anfört i
sak, äro de flesta så lösa, att de sönderfala vid
minsta vidröring. Så t. ex. förmenar han, att
man blott kunnat anföra två väsendtliga brister i
den närvarande formen: att ofrälse ståndspersoner
ej äro representerade, samt sjelfva machineriets
tröghet. Han har således helt och hållet glömt
den största bristen, nemligen sjelfva orättvisan i
representationsgrumdep;j ehuru denna vid förra riks-
dagen högtidligen erkändes af adeln, genom beslutet
att sjelfskrifvenheten borde upphöra. Lika lösligt!
är föregifvandet af den förtjenstenn, att ingen klass.
af medborgare är orepresenterad. Dylika före-
gifvanden kan maa göra om alla representationer.
i verlden, ty man må hafva eller göra en form
så oligarkisk som möjligt, så blir det visserligen
omöjligt att göra den sådan, att icke både pfa-
stighetsegare, och pembetsmänp der förefinnas; men
hufvudfrågan måste alltid blifva, huru och i hvad ;
Å
)
l
(
proportion de serskilda intressena der äro beva-
kade, och om icke en minoritet har med majori-
tetens rätt tillfälle att förtrycka. Bondeståndet och
de arbetande klasserna i vårt land hafva sedan
sekler haft några ord att säga om den saken, och
ständernas vanmakt emot inkonstitutione!la infly-;
tanden från Regeringen, tala tillräckligt för resten. .
Se t. ex. 4842 år riksdag. ;
Hvad åter beträffar det lyckliga lugn, som Hr lj
v. H. finner i vår representation jemförd medl,
andra, så torde andra finna det så lagom lyckligt,
då man besinnar att det hufvudsakligen härle-
der sig från misströstan, att kunna något ut-,
rätta. Hvarföre far ej landtadeln upp och beva-l,
kar sin representationsrätt? Hverföre hafva stä-,
derna så ofta öfverlemnat sina fulimakter utan l,
annat vilkor än att få den minstbjudande? Har ;
det i sjelfva verket varit af öfvertygelse, att om l,
sakerna nog gå ändåi, såsom Hr v. H. säger, del,
äfven gå till allmänhetens båtnad? Svaret ärl,
visserligen icke tvetydigt.
Jemnförelsen melian den föreslagna representa-:
tionsreformen och en oporation på en ofärdigsl:;