Jupplyste publicister har beklagat såsom en olycka un.
-Idergängen af de ståndsförbållenden, hvllka man nu
bär i landet fianer så tunga och besvärliga och. der
-1öF gerna vill undavrödja.
Hos oss bafva stånden än i denna dag ej en blot
- I historisk och skenbar existens, utan de lefva i sin
fulia kraft, omhägnade af lagar, starka genom da in:
treesen de föreställa och leda, stödda genom den hos
oket ärda och fortlefvande föreställningen om deras
rättmätighet och nödvändighet. Det var ej en mur-
I ken förfallande statsform, det nya representationsför-
sleget var ämnbedt att kullkasts, det var der:mot en
gerom sin djupa och åldriga grund fast, genom sek-
ers trogna omvårdnad vä! bevarad byggnad, som
I skulle rifvas ner för att lemna plats icko omedelbart
lör en nybyggvad, utan endast för uppläggande af ma-
Jterialierne till rågot som i framtiden kunde komma
att byggas och hvars form, omfattaing och ändamål!
lingen ännu kunde med någon säkerhet beräkna.
Ståndsintressena, såsom de nu, renade genom en
Tbättre samfundsanda, vira sig för den opartiske be-
TItraktsren, äro ej annat än samhällets egna intressen
Thvar för sig ordnade och vårdade inom serskilda kret-
Isar, men alla kännande sitt beroende af det hela, det
allmänra och sitt samband dermed. — D2 som ifrat
och ifra emot Ståndsinrättningen, förblanda dess inre
väsende med den tillfällige yttre formen. Derföre
att denna, eller rättare sagdt, metoden för dess verk-
samhet är felaktig och behöfver ombildas, — derföre
må ej sjelfva inrättningen, under hvilken de särskilda
intressena ru äro till jemnvigt och samdrägt ordnade,
förstöras. Ej eller kan det ske utan våda. ,Finnas
änvu de gamla ståndsiatressena, yttrade sig vid förra
Riksdagen en djupsionig tatare, cch kunna de ej
upphöra. att :i samhället mer eller mindre fortverka,
så skola de visst icke gå sin död till mötes genom
socknevis utsedde valmän. Kränkte genom förlusten
af hvad de hittills innehaft, icke vidare i oqvald be-
sittning af en särskild dem tillförsäkrad representa-
tiorsrätt, skola de, enligt tingens vanliga lopp, derat
öggas, uppretas och blott frodigsre uppskjuta. I des-
sa ord ligger en stor sanning, väl värd att vid hvarje
scciel reform noga begrundas.
De tre Ståndens äterremiss af Konstitutions-Utskot-
tets första Betänkande (N:o 38) om den pära öfver-
ensstämmelse, som utan föregånget aftal visade sig i
grunderna för dena reform dessa Stånd medgåfvo och
fordrade, vittna om en allmän och liflig känsla för
ståndsförfattningens nödvändighet, men tillika om en
upprikvig samt liberal syftning till densammas förenk-
lipg och förbättring i hvarje af dess särskilda bestånds-
delar. Iscgen isoierad eller exklusiv ståndsanda röjde
sig deri; de begge första Stånden täflade att upp-
offra den sjelfskrifna representatiorsrätten, hvaraf de
i mer eller mindre mån voro i besittning. De så väl
som Borgareståndet inrymde åt de orepresenterade ur
lika stor andel i representationen, som den hvarje af
de gamla Stånden förbehöll åt sig sjelf. De yrkade
den genom val bildade nationalrepresentationens sam-
manförande i tvenne kamrar, der ståndsåtskillnaden
skulle upphöra i de allmänna öfrerläggningarne och
besluten; men de voro derjemte ense i sin afsigt om
faran af ståndselementernas förstörande och om ofjen-
ligheten af en hufvudsakligen efter talet af folkmängd
ipstituerad, endast genom en vacklande och ovilkor-
lig census begränsad allmän valrätt. Med ett ord, de
tre stånden förkastade prizcipen af allmänna va!, men
undanröjde tillika alla hinder för en stor och fri re-
form af representationen, i hvilken de stora klasser
af stånd, som innefatta hela samhället, borde orga-
niskt ingå såsom clementer, men ej såsom särskilda
beståndsdelar. Aidrig var bågen för en sambkällsre-
form varmare, aldrig hoppet om en förbättring af det
svenska representationsväsendet lifligare, än vid åter-
remissen af Konstitutions-Utskottets första memorial;
— och jag tillägger, att, i trots af deti ogillande detta
Utskottets första förslag rönte hos Riksstånden, har
aldrig en vigtig och magtpåliggande sambällsreform
blifvit med mera förtroende och tillit öfverlemnad åt
en delegation af lagstiftande makten, än som då eg-
nades åt Konstitutions-Utskottet. Huru motsvarades
detta förtroende? Jag vill ej uppräkna gamla före-
bråelser ; jag vill nu ej klandra hvad som skett; men
jag kan dock ej afhålla mig ifrån att säga, att oml
den angelägna reformen ännu lär ge måste afbidas, om
binder och svårigheter nu skulle framställa sig på
ställen, der då eftergifter och försakelser villigt lem-
nades, — så är skulden icke något af de tre Riks-
ståndens. Att så skulle cke, har blifvit förutsagdt i
en af de vid samma betänkande fogade reservationer,
der en tjenlig men fruktlös erinran blifvit gjord oml
nödvändigheten att arätta sig efter omständigheterna .
och afpruta något på det spekulativa, om man villel
vinna något af det reella.
Efter denna framställning tror jag mig utan fara.
att blifva vederlagd kunna påstå, att de tre Ståndens!
obenvägenhet emot Konstitutions-Utskottets förslag vidl
örra Riksdogen ej utgick från ståndsfördomar eller
ensidiga åsigter om den vigtiga frågan, utan hade sin
gruad i beskaffenheten af de förslag KonstitutionsUt-.
skottet, i trotts af nämnde Stånds på liberala kon-
cessioner grundade föreskrifter, för dem framlades.
Konst.Utsk:s försleg innefattar nämligen icke såsom l.
man vanligen hör förfåktas af den klass af försvarare, )
som aldrig läst detsamma, blott en valform, efter.
hvilken representationen hädanefter skulle bildas och.
sammankomm2, utan det är en verklig ny statsför-
fattning, ledande till omskapning af hela det svenska
samhället. Icke nog att de gamla grundvalarna blif-l1;
vit öfvergifne, att ståndsinrättningen, på hvilken vårt .
i sitt väsende uråldriga samhällsskick hvilat och ut-l.
bildat sig, derigenom skulle blifva omintetgjord, att!
alla de stora sambällsinteressena, då de förlorat sinal,
organer, biifvit beröfvade sin jemnvigt, gjorda bero-l:
ende af tillfälligheter och! underkastade en skiftande
sfvermagt än af det ena, än af det andra partiet, som 1
vid de allmänna valen kunde vinna seger. Äfven lt
konungamagten, den: svenska statens fastaste liksom i
less äldsta sammanhållnings-band, är genom det nya1l
örslaget dels inskränkt i nu egande prerogativer, dels t
incu mer isolerad från folkrepresentationen, än bhit-ls
6
1
r
5
ills varit fallet. Så skulle konungen förlora den rät-
ighet han nu eger att utnämna talmän, att, efter 4
nånaders förlopp, upplösa Riksdagen och att i ett ar
liksstånden insätta ledamöter: så skulle t. ex. grun- ls
erna för den uppskattning af egendomsvärde och in-
omst, hvarefter rösträtten skall beräkhas, kunna af.
iksörsamlingen förändras, utan att konuugens bifall l
lertill erfordras, och rösträttea sålunda blifva under-
astad en cetändie af narticsr hectämd finktnation emat