Jupplyste publicister har beklagat såsom en olycka un. -Idergängen af de ståndsförbållenden, hvllka man nu bär i landet fianer så tunga och besvärliga och. der -1öF gerna vill undavrödja. Hos oss bafva stånden än i denna dag ej en blot I historisk och skenbar existens, utan de lefva i sin fulia kraft, omhägnade af lagar, starka genom da in: treesen de föreställa och leda, stödda genom den hos oket ärda och fortlefvande föreställningen om deras rättmätighet och nödvändighet. Det var ej en murI ken förfallande statsform, det nya representationsförsleget var ämnbedt att kullkasts, det var der:mot en gerom sin djupa och åldriga grund fast, genom sekers trogna omvårdnad vä! bevarad byggnad, som I skulle rifvas ner för att lemna plats icko omedelbart lör en nybyggvad, utan endast för uppläggande af maJterialierne till rågot som i framtiden kunde komma att byggas och hvars form, omfattaing och ändamål! lingen ännu kunde med någon säkerhet beräkna. Ståndsintressena, såsom de nu, renade genom en Tbättre samfundsanda, vira sig för den opartiske beTItraktsren, äro ej annat än samhällets egna intressen Thvar för sig ordnade och vårdade inom serskilda kretIsar, men alla kännande sitt beroende af det hela, det allmänra och sitt samband dermed. — D2 som ifrat och ifra emot Ståndsinrättningen, förblanda dess inre väsende med den tillfällige yttre formen. Derföre att denna, eller rättare sagdt, metoden för dess verksamhet är felaktig och behöfver ombildas, — derföre må ej sjelfva inrättningen, under hvilken de särskilda intressena ru äro till jemnvigt och samdrägt ordnade, förstöras. Ej eller kan det ske utan våda. ,Finnas änvu de gamla ståndsiatressena, yttrade sig vid förra Riksdagen en djupsionig tatare, cch kunna de ej upphöra. att :i samhället mer eller mindre fortverka, så skola de visst icke gå sin död till mötes genom socknevis utsedde valmän. Kränkte genom förlusten af hvad de hittills innehaft, icke vidare i oqvald besittning af en särskild dem tillförsäkrad representatiorsrätt, skola de, enligt tingens vanliga lopp, derat öggas, uppretas och blott frodigsre uppskjuta. I dessa ord ligger en stor sanning, väl värd att vid hvarje scciel reform noga begrundas. De tre Ståndens äterremiss af Konstitutions-Utskottets första Betänkande (N:o 38) om den pära öfverensstämmelse, som utan föregånget aftal visade sig i grunderna för dena reform dessa Stånd medgåfvo och fordrade, vittna om en allmän och liflig känsla för ståndsförfattningens nödvändighet, men tillika om en upprikvig samt liberal syftning till densammas förenklipg och förbättring i hvarje af dess särskilda beståndsdelar. Iscgen isoierad eller exklusiv ståndsanda röjde sig deri; de begge första Stånden täflade att uppoffra den sjelfskrifna representatiorsrätten, hvaraf de i mer eller mindre mån voro i besittning. De så väl som Borgareståndet inrymde åt de orepresenterade ur lika stor andel i representationen, som den hvarje af de gamla Stånden förbehöll åt sig sjelf. De yrkade den genom val bildade nationalrepresentationens sammanförande i tvenne kamrar, der ståndsåtskillnaden skulle upphöra i de allmänna öfrerläggningarne och besluten; men de voro derjemte ense i sin afsigt om faran af ståndselementernas förstörande och om ofjenligheten af en hufvudsakligen efter talet af folkmängd ipstituerad, endast genom en vacklande och ovilkorlig census begränsad allmän valrätt. Med ett ord, de tre stånden förkastade prizcipen af allmänna va!, men undanröjde tillika alla hinder för en stor och fri reform af representationen, i hvilken de stora klasser af stånd, som innefatta hela samhället, borde organiskt ingå såsom clementer, men ej såsom särskilda beståndsdelar. Aidrig var bågen för en sambkällsreform varmare, aldrig hoppet om en förbättring af det svenska representationsväsendet lifligare, än vid återremissen af Konstitutions-Utskottets första memorial; — och jag tillägger, att, i trots af deti ogillande detta Utskottets första förslag rönte hos Riksstånden, har aldrig en vigtig och magtpåliggande sambällsreform blifvit med mera förtroende och tillit öfverlemnad åt en delegation af lagstiftande makten, än som då egnades åt Konstitutions-Utskottet. Huru motsvarades detta förtroende? Jag vill ej uppräkna gamla förebråelser ; jag vill nu ej klandra hvad som skett; men jag kan dock ej afhålla mig ifrån att säga, att oml den angelägna reformen ännu lär ge måste afbidas, om binder och svårigheter nu skulle framställa sig på ställen, der då eftergifter och försakelser villigt lemnades, — så är skulden icke något af de tre Riksståndens. Att så skulle cke, har blifvit förutsagdt i en af de vid samma betänkande fogade reservationer, der en tjenlig men fruktlös erinran blifvit gjord oml nödvändigheten att arätta sig efter omständigheterna . och afpruta något på det spekulativa, om man villel vinna något af det reella. Efter denna framställning tror jag mig utan fara. att blifva vederlagd kunna påstå, att de tre Ståndens! obenvägenhet emot Konstitutions-Utskottets förslag vidl örra Riksdogen ej utgick från ståndsfördomar eller ensidiga åsigter om den vigtiga frågan, utan hade sin gruad i beskaffenheten af de förslag KonstitutionsUt-. skottet, i trotts af nämnde Stånds på liberala koncessioner grundade föreskrifter, för dem framlades. Konst.Utsk:s försleg innefattar nämligen icke såsom l. man vanligen hör förfåktas af den klass af försvarare, ) som aldrig läst detsamma, blott en valform, efter. hvilken representationen hädanefter skulle bildas och. sammankomm2, utan det är en verklig ny statsförfattning, ledande till omskapning af hela det svenska samhället. Icke nog att de gamla grundvalarna blif-l1; vit öfvergifne, att ståndsinrättningen, på hvilken vårt . i sitt väsende uråldriga samhällsskick hvilat och ut-l. bildat sig, derigenom skulle blifva omintetgjord, att! alla de stora sambällsinteressena, då de förlorat sinal, organer, biifvit beröfvade sin jemnvigt, gjorda bero-l: ende af tillfälligheter och! underkastade en skiftande sfvermagt än af det ena, än af det andra partiet, som 1 vid de allmänna valen kunde vinna seger. Äfven lt konungamagten, den: svenska statens fastaste liksom i less äldsta sammanhållnings-band, är genom det nya1l örslaget dels inskränkt i nu egande prerogativer, dels t incu mer isolerad från folkrepresentationen, än bhit-ls 6 1 r 5 ills varit fallet. Så skulle konungen förlora den rätighet han nu eger att utnämna talmän, att, efter 4 nånaders förlopp, upplösa Riksdagen och att i ett ar liksstånden insätta ledamöter: så skulle t. ex. grunls erna för den uppskattning af egendomsvärde och inomst, hvarefter rösträtten skall beräkhas, kunna af. iksörsamlingen förändras, utan att konuugens bifall l lertill erfordras, och rösträttea sålunda blifva underastad en cetändie af narticsr hectämd finktnation emat