såsom ett minne hvila i grafven. Vi hafv2, som hvar man vet, en gammal och bistoriskt begrundad statsförfattning. De fyra stånden äro dess elementer, och om icke allt vore upp och nedvändt i tingens förhållande, så borde väl adel och prester utgöra bildningens egentliga representanter. Hos dem borde derföre rörelsens och framskridandets anda vara mest märkbar och verksam, och det vore deras bestämmelse att i tankar och handlingar föregå alla andra klasser i samhället och tjena dem till ett rättesnöre och en ledtråd i lifvets högre värf och ädlaste syften. Men på höjderna blåser ofta en kall och kylig vind, och det är i dalarne förnämligast man finner trefnad och vöxtlighet, och der är det också mensklighetens belöningsrikaste arbete drifves med framgång och lycka. Vetenskap och konst, frihet och rätt hafva bland det egentliga folket alltid haft sina största heroer, och ati verlden gått framåt, är deras verk besypnerligen. Derföre är det icke något hopp, att bjelpen nu mera än förr kommer uppifrån, och den som sträfvar till ett mål måste först och främst förtrösta på sin goda sak och sedan på sig sjel!, om han vill vinna seger. -——