för det allmänna och den enskilte, än att vid upp
fostran utgå från olika äsigter af stat och mensk.
lighet. Så länge ärftligt adeskap finnes i ett sam:
hälle, skola alltid barnen anses mer eller mindre
såsom olika berättigade för framtiden. Adesman:-
nen må vara så upplyst som helst, så tränge
ändå ett skimmer af bördens: fåfänga genom han:
bildning till hans unga ättlingar, som redan frår
sin lilla ståndpunkt börja reflektera öfver lifvet:
förbållanden och med en stor tillfredsställelse märk:
det företräde, som deras ställning skänker dem
Det är en verldsgammal erfarenhet, att känslar
och den oreflekterade föreställningen äro lifvet:
starkaste krafter, och det fordras en djup begrund
ning och vexlingsrika öden, för att leda den en-
skilta till fullkomligt erkännande af förnuftets rätt
men för rmängden af prioriterade individer skal
det slltid bli omöjligt att höja sig till ett tydlig!
begrepp om billighet och r.ttvisa. Vi ha hafi
ett exempel i ålderdomen af en hel stat, som an-
såg sig för mensklighetens adel och derföre be
traktade alla andra nationer som ofrälse och ge-
nom utrotelsekrig giorde sina adeliga privilegier
gällande, och det ver Judarna! Och uppvisa nå-
got enda samfund med ståndsinrättningar, der icke
mer eller mindre blodiga fejder förefailit emellan
medborgarnel Ar derföre staten blott en anstalt
för osämja och strid, så tyckes dess högsta ända-
mål vara förfeladt, som förmodligen måste vara
af fredlig natur och beskaffenhet, emedan den ut-
går från ett lagens och rättvisans herravälde öf-
ver alla sina medlemmar. Ju mera upplysnirgen
och kunskapen om det rätta sprider sig iband
menniskorna, desto starkare blir derföra hvar och
eas fordran på delaktighet af alla menskiga rät-
tigheter. Ty annars vore förnutet ea motsi-
gelse, om det lärde sanningens kunskap, men till-
stadde fördomarna stt herrska oantastade. I hvarje
tidehvarf blir derföre striden Hfligare och hi
gare, så länge bildningen tår framåt, och det ä
förgälfves att vänta någon försoaivg och frid, förr
än allt blifvit jemnadt och ordnadt.
Svenska adeln har aldrig varit älskad af folket,
och i allmänhet har den icke heller gjort sig ser-
deles förtjent deraf. Den bar tagit för, sig i vårt
land som annorstädes, och arfvingarne hafva all-
tid gjort anspråk på sina förfåders ära och före-
träder. Att åter upprepa historien såsom ett be-
vis för denna utsaga, kan ieke behöfvas; hvar
och en känner det förut, som har fått en bättre
uppfostran, och det är förunderligt, att någon
kan föreställa sig, alt allmänheten med sina väl-
kända antipathbier någonsin skulle förmå sig att
än en gång sanktionera oenighet och split genom
ett högtidligt erkännande af bördens rättgheter
och anspråk. Vi kunna icke ge bort våra efter-
kommandes lagliga arf, som är ett fädernesland
så mycket som måjligt befriadt från feodalismens
band och tunga. I år gå våra förheppningar un-
der; det veta vi; men deraf följer icke, att vi
ett arnat år också skola höra till minoriteten.
Svenska folket skall med hvaje dag allt mer
inse vigten och nödvändigheten alt en gång få
slut på denna politiska jemmer, som genomgått
alla epokerna i våra tideböcker. Vi älska ieke
enväldet eller aristokratien, och så länge något
återstår af den sednare, kan alltid det förra åter-
komma. Om några år skall redan ett starkare
slägte i moraliskt och intellektuellt afseende bygga
och bo på den svenska jorden; ty upplysningen
går framåt med jettesteg; kraftfullare och lyck-
ligare publicister än nu skola föra dess talan, och
en politisk Luther skall måhända uppstå, utru-
stad med herrliga gåfvor att genomdrifva refor-
mationer. Imedlertid böra de nu lefvande göra
hvad de kunna cch söka bereda i lugn den stora
förändringen. Genom en fri och öppen diskus-
sion böra vi sträfva till målet, och ingen fruk-
tan, ingen farhåga skall någonsin afskräcka oss
från att uttala ssnoingen efter vår öfvertygelse.
Om efter de konservatives råds-lag ståndsinrätt-
ningens elementer skulle bibehållas och represen-
tationen grunda sig på val, så väl inom adeln
som de andra samhällsklasserna; så skulle vi lik-
väl alltid få en adel, som hädanefter såsom hit-
tills gjorde anspråk på makt och företräder. Den
skulle kanske välj talangfulla och skickliga män
till ombud för sitt stånd; men endast starkt pro-
noncerade karakterer, som med stoltheten i sitt
bjerta förenade anspråken af romerska senatorer.
Riddarhusrepresentationen skulle sedan bilda en
sluten phalanx, som sänkle sina lanssr til an-
grepp mot hvarje lära, som i minsta mån afveke
från den gamla formen. Och om ella privilegii-
frågors afgörande endast berodde på hvarje ser-
skildt stånds fria medgifvande; så skulle 40 å 50
adelsmän i ståndsförsamlingen uppstå bland bela
den öfriga pluraliteten och med ett veto förkun-
na, att ingenting finge förändras emot deras vilja
och med ett trotsigt hån förkasta alla förslag på
jemkning och reformer. Förbittringen blefve blott
större, om alla sutte i en kammare, och utskot-
ten med sina mer eller mindre märkliga upprä-
den äro redan en bild i miniatyr af det blifvan-
de ståndsiplitet. Bäitre är som det är, tills all:
fullkomligen hunnit utveckla sig. Inagea har ändå l:
en så hård panna, att icke tiden förr eller sed-
nare der plöjer märkbara fåror, och allt timlist