för det allmänna och den enskilte, än att vid upp fostran utgå från olika äsigter af stat och mensk. lighet. Så länge ärftligt adeskap finnes i ett sam: hälle, skola alltid barnen anses mer eller mindre såsom olika berättigade för framtiden. Adesman:nen må vara så upplyst som helst, så tränge ändå ett skimmer af bördens: fåfänga genom han: bildning till hans unga ättlingar, som redan frår sin lilla ståndpunkt börja reflektera öfver lifvet: förbållanden och med en stor tillfredsställelse märk: det företräde, som deras ställning skänker dem Det är en verldsgammal erfarenhet, att känslar och den oreflekterade föreställningen äro lifvet: starkaste krafter, och det fordras en djup begrund ning och vexlingsrika öden, för att leda den enskilta till fullkomligt erkännande af förnuftets rätt men för rmängden af prioriterade individer skal det slltid bli omöjligt att höja sig till ett tydlig! begrepp om billighet och r.ttvisa. Vi ha hafi ett exempel i ålderdomen af en hel stat, som ansåg sig för mensklighetens adel och derföre be traktade alla andra nationer som ofrälse och genom utrotelsekrig giorde sina adeliga privilegier gällande, och det ver Judarna! Och uppvisa något enda samfund med ståndsinrättningar, der icke mer eller mindre blodiga fejder förefailit emellan medborgarnel Ar derföre staten blott en anstalt för osämja och strid, så tyckes dess högsta ändamål vara förfeladt, som förmodligen måste vara af fredlig natur och beskaffenhet, emedan den utgår från ett lagens och rättvisans herravälde öfver alla sina medlemmar. Ju mera upplysnirgen och kunskapen om det rätta sprider sig iband menniskorna, desto starkare blir derföra hvar och eas fordran på delaktighet af alla menskiga rättigheter. Ty annars vore förnutet ea motsigelse, om det lärde sanningens kunskap, men tillstadde fördomarna stt herrska oantastade. I hvarje tidehvarf blir derföre striden Hfligare och hi gare, så länge bildningen tår framåt, och det ä förgälfves att vänta någon försoaivg och frid, förr än allt blifvit jemnadt och ordnadt. Svenska adeln har aldrig varit älskad af folket, och i allmänhet har den icke heller gjort sig serdeles förtjent deraf. Den bar tagit för, sig i vårt land som annorstädes, och arfvingarne hafva alltid gjort anspråk på sina förfåders ära och företräder. Att åter upprepa historien såsom ett bevis för denna utsaga, kan ieke behöfvas; hvar och en känner det förut, som har fått en bättre uppfostran, och det är förunderligt, att någon kan föreställa sig, alt allmänheten med sina välkända antipathbier någonsin skulle förmå sig att än en gång sanktionera oenighet och split genom ett högtidligt erkännande af bördens rättgheter och anspråk. Vi kunna icke ge bort våra efterkommandes lagliga arf, som är ett fädernesland så mycket som måjligt befriadt från feodalismens band och tunga. I år gå våra förheppningar under; det veta vi; men deraf följer icke, att vi ett arnat år också skola höra till minoriteten. Svenska folket skall med hvaje dag allt mer inse vigten och nödvändigheten alt en gång få slut på denna politiska jemmer, som genomgått alla epokerna i våra tideböcker. Vi älska ieke enväldet eller aristokratien, och så länge något återstår af den sednare, kan alltid det förra återkomma. Om några år skall redan ett starkare slägte i moraliskt och intellektuellt afseende bygga och bo på den svenska jorden; ty upplysningen går framåt med jettesteg; kraftfullare och lyckligare publicister än nu skola föra dess talan, och en politisk Luther skall måhända uppstå, utrustad med herrliga gåfvor att genomdrifva reformationer. Imedlertid böra de nu lefvande göra hvad de kunna cch söka bereda i lugn den stora förändringen. Genom en fri och öppen diskussion böra vi sträfva till målet, och ingen fruktan, ingen farhåga skall någonsin afskräcka oss från att uttala ssnoingen efter vår öfvertygelse. Om efter de konservatives råds-lag ståndsinrättningens elementer skulle bibehållas och representationen grunda sig på val, så väl inom adeln som de andra samhällsklasserna; så skulle vi likväl alltid få en adel, som hädanefter såsom hittills gjorde anspråk på makt och företräder. Den skulle kanske välj talangfulla och skickliga män till ombud för sitt stånd; men endast starkt prononcerade karakterer, som med stoltheten i sitt bjerta förenade anspråken af romerska senatorer. Riddarhusrepresentationen skulle sedan bilda en sluten phalanx, som sänkle sina lanssr til angrepp mot hvarje lära, som i minsta mån afveke från den gamla formen. Och om ella privilegiifrågors afgörande endast berodde på hvarje serskildt stånds fria medgifvande; så skulle 40 å 50 adelsmän i ståndsförsamlingen uppstå bland bela den öfriga pluraliteten och med ett veto förkunna, att ingenting finge förändras emot deras vilja och med ett trotsigt hån förkasta alla förslag på jemkning och reformer. Förbittringen blefve blott större, om alla sutte i en kammare, och utskotten med sina mer eller mindre märkliga uppräden äro redan en bild i miniatyr af det blifvande ståndsiplitet. Bäitre är som det är, tills all: fullkomligen hunnit utveckla sig. Inagea har ändå l: en så hård panna, att icke tiden förr eller sednare der plöjer märkbara fåror, och allt timlist